Låt invokationen tona in i ditt hjärta strömma genom dina händer
vari vilar morgonstunden
det sägs;
morgonstund har guld i mund
det är en vacker bild av det morgonstunden lever i
morgonen har andats in solblad i natten
så vad har kvällsstunden i mund
silver har kvällsstunden i mund
silver samt guld
guld samt silver
helandeläkande
samtidigt är detta bilden av ökenvandringar
den heta solen vilken gassar
gassar flimrande hetta mer eller mindre skalar av huden
gassar flimrande heta ur markerna i dagen
vilken mer eller mindre söver den medvetna drömmen
söver den medvetna drömmen så långt in att du kan drabbas av hägringar
hallucinationer
häger blickar
blickar ut över sandvågshavens
böljande
snäckskal
snäckskal
musselskal
solfjäderssnäckor
bäres av liljevita fingrar
kvällen skrider in
solöga slutas
månvind andas silverne
ökennätter är kyliga
medveteandet är klart
det så kallade höga medvetandet
bildligt talat kan vi se huru vågorna lägger sig
planas ut
koppar är en egen metall, ändå är min trängtan till att skriva: silver i förening med guld skänker koppar
och det jag då skriver är solens samt månens förening skänker världen/universum Venus
Venus
Morgon samt aftonstjärnan vilken alltid är den så kallade horisontlinjen närmast
Ser du så denna linje böjas till cirkel så är i dessa ord universum i hennes kärleks öga detta öga andas hennes kärlek
Venus – Isis – Sophia – Urmoder
vilken leder barnen uppför soltrappan
detta för att urvisdomens vishet skall sjunka in i klart ljus
sjunka
in
erinra r vi oss så kristallsångernas skaparvågor befinner vi oss medelst detta, denna bild åter i öknens vågor av stjärnsand
samt det att vi befinner oss i vinterns ängder
i de vita sidenjordarna
ökenlandskapen är vitskimrande i nattens månsilvrande händer
snö röres av solhänder snötäcke sjunka in
drickes av
samtidigt med det faktum att det smälter
detta är en slags tvådimensionell rörelse
en samvävan vilken är bilden av det vi benämner vara det manliga samt det kvinnliga
*
(pärlhyacint)
du oändligvida vishetsvind
rör vid min pannas djupfåra
och där skall blå pärlhyacint blomma i ditt ögas ring
*
(axelfall)
vattenmantel breder jag ut över axlar
hör vattenlockars tonande väcka stenar
medans tårknoppar viker ut blad i lotussjöns tolfte
*
(hängrännor)
varför heter det så
hängen vackra silvrande
regnfiol
det begriper du väl att
det
inte går
hmpf
spela regnfiol
träramar
vävram
silvrande trådar
regntrådar av smältvatten
droppar fästefolk
väver
vår
vårhänder börjar fylla
hagtornen väntar
fåglar svirrar
rör luftströmmar
vad gör de
fåglar pickar solfrön
strör in i vindalle
fästefolken svävar kärlekspiruetter
allrörelse smälter snötäcket
sjunker samman
huden
hudar dricker ljus
träd marker fåglar djur
av alla de namnade lapar sol lapar vitt ljus
klarhetsljus
därav ler själar pärlande
därav rinner pärlor utmed trädens grenar
de var ej borta
i våren framstiga de i dina ögons skålar
bladvingar
flyga
fria
smaragdljus
taken avklädes
snökjolar rinner av
törnfågel lämnar bröst
törnrosen fäller taggar
rubinrödas
vingdoft
grönskar
blå
*
(kamskutt)
han vandrar i lunden den blå
spelar på kam av ebenholts
hand rör vid hjärta
stjärnjungfru sitta
vid azurbäcks turkoser
allt under pelarträdens susandevita citriner
jasminkvist har hon bak örvinge
av soltrådsgarn
med silverne stickor
stiger ombonad
ur hennes händer till
takåsens droppar flyga fria
vattenblad andas hav av kaprifoler
fågel pickar solfrön
han tager ett skutt i lunden den blå
smeker hennes hår med kammen av ebenholts
*
vi kan bara se igenom då vi tillåts
människan bär mycken rädsla så är det
skrev denna dag:
så många gånger ber rädslan oss se dess skrud
vi hör ej
rädslan växer av rädslan för sig själv
människor i möten
ser det de tror vara dina djup
upplever rädsla vilken är deras hjärtas röst
den vilken stigit in i sitt själv
är i allt
mötanden kan vika undan blicken
av sin egen längtan till detta
denna längtan gör ont
och den kan ge utslag – synas i ytliga handlingar – i angrepp, den vilken stryps emot sin vilja kämpar emot
de vilka bär denna längtan till instigan men ännu ej funnit mod söker dölja sin längtan
den vilken stigit in läser denna längtan
läser deras smärta
det är vackert vara djup
det innebär ej att vara komplicerad
det komplicerade inträder då de mötande bygger vallar
människan har mist så många drömmar
hon läser för mycket tidningar, nyheter ser nyheter löpsedlar, hur skall hon kunna drömma
allt detta nyhetstittande, negativitetsläsande historia, negationslärande gör att dessa saker växer
skulle människan endast tala kärlek då är det den blomman vilken växer
människan har satt namn till gudomarna detta för att förstå det hon tror vara obegripligt ogripbart. människan tror att genom valet av att vara ingen vilken är allt vilken är helhet allhet så är hon intet, människan söker bli något i rädslan av att vara inget vilket är i jämförelseperspektiv större.
oförställt munter kan den vara vilken visar sitt inre
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar