vad har jag behov av
att du ber tolkningsvindan stanna upp
läser mig frisinnad
med öppna ögon
med öppna öron
i fingerljus
tack
jag älskar dig
läsare
(bringaren)
varför är trädens himmelskrona ett nät
ett verk av nät
varför är trädens rotkrona ett nät
ett verk av nät
hon kvinnan räknade stjärnor i natten, eldskålar brann runt hennes vrister, sjöng m gjorde hon tyst, så dansade hon, detta utan att röra stegen, vackerskimrande varmröd flamma stod i eldring.
natten vandrade sin giltiggång, steg i stegen gjorde hon, må så ske bad hon såvinden, kupade händer över skålar bad stilla förutom en
hon kvinnan knyter av sig huvudduken lägger den mitt på furgolvets nattvila. vad kan jag väl behöva säg du mig detta huvudduk, helt tyststilla låg duken i begrundansglimmer, kisade bak halvslutna vingar in i hennes ansiktes fråga, helt tyst, vad kan du behöva, hur skall jag dig detta svara, en vind så mjuk rörde vid hennes fingerfela så kittlanderart.
egentligen inte någonting
så kom detta sig att hon kvinnan inte hade någonting i huvudduken, varsamt fogade hon samman hörnen knöt sig med mjuk vävknut en ränsel med inte någonting, huvudduken log i nattligt svarsljus tände lågan där i hennes handkupa, den låga vilken ännu brann där i boplatsens hägn lyste inreväg skapade hemtrevnad för passerandes ögon
hon kvinnan begav sig in i vandringsspår
spår
vad ser du där i lunden den begynnande gröna
ser du
källsånger stiga
livet återvända
vad spår du
vad lägger du i svarslunden
jag lägger inte någonting i vinden
för mig är sidan blank
endast du kan tyda tecknen i fingrars pärlande band
så kom hon kvinnan till trädande glänta
neg djupt i hjärtans glädjefröjdande, steg så in, löste huvuddukens knutar, såg inte någonting rinna ut skrida in i gräsens nyvakna vajande plymer, in där mellan stammar rann rök eller är det dimma är det gryningsfolk eller är det skymningsfolk varför skymmer mina ögon är det ingenting eller någonting vi är allting
hon kvinnan fann sig en cirkel i cirkel, tårna strömmade in i jorden fingrarna in i himlar blå med vita seglande molnsvanar är seglandedröm vaken i rotkrona silar hon trädet frön stenar grus, de där vilka kallas små åker fnittrande kana i vindlande vindlingar allt under markhudens höljandevärman, hon kvinnan sträckte fingrarna vida i himmelskrona silar hon trädet ljusen av alla de namnade de vilka namnas små åker fnittrande karuseller i solhjulens månhjulens stjärnhjulens planethjulens vagnar, allt under molnhudens höljandeljus
hon kvinnan gäspade stort, med persikomjuka kinder lade hon kvinnan sig ned under träd
silverblad
gyllenblad dallrade med vinden
nu vet du
nu vet du vari nätens verk av näten är
ej för att fånga snarare urskiljande göra rörelsen fri
så kan ni fararesa i världens allt helt och hållet utan fara till ingentings allting
hon rör vid snibbar av nu
ingenting allting
fyra fjädrar far vindanom
lys barnet mitt vägen till gagnan
sagan kommer först eller är sagan återvändande
ständigt återvändande
tills du hör rösten
kvisten bringare av liv till liv
sagan berättas dem alla i ringen av guld
sila dina fransar i fingersil i vaskpanna
berättas dem alla i ringen av guld i silvrande morgonregn
ekorren skuttar henne varligt från gren till gren bjuder henne hasselnöts ljusskira vårgryning ser du bågarna jag sömmar i vinden de skänker jag till hindens krona där hjorten i glänta möter henne till vandring, varför stör du mig här i mitt gryt i vårens ystervaknan jag fejar putsar plockar lägger stenar rötter frön till reda redo, vi andas tillsammans i dagans natt i nattans dag nej jag sade ej attans, fnyser grävlingen kärleksvisande med spetsig trubbnos, så harklar grävlingen mjukt stämma nu skall jag i en stund av vila putsa min vackra päls den är svart vit i gråskimrandeskala till vila till vila för dina ögons ljusglänta, tag du denna vackra stör du gav mig knacka dig ett varsamthål i isen se fjällen de blanka i solens sken räkna dem alla, är dessa stjärnor du räknade i denna natt i östan västan syd och nord är dessa mantelljus böljande i din dans är dessa vattenfalls ljuskaskader i din vila i näckrosring skalbaggen surrar djup lyfter henne ur tyngdan blåsippor ler dricker himlens djupblånande dröm i jordens håla lägger skalbaggen henne en stund vem väcker henne du eller jag
jag eller du detta är ej en fråga det är visamhet
varför är trädens himmelskrona ett nät
ett verk av nät
varför är trädens rotkrona ett nät
ett verk av nät
hon kvinnan vaknade i gryningsrundeln
lekandevindar sköljde allvarsljus
sträckte varsamt ut kroppen
steg in
jag lägger inte någonting i vinden
för mig är sidan blank
endast du kan tyda tecknen i fingrars pärlande band
hon kvinnan gäspade stort, med persikomjuka kinder lämnade hon bädden
silverblad
gyllenblad dallrar med vinden
nu vet du
nu vet du vari nätens verk av näten är
ej för att fånga snarare urskiljande göra rörelsen fri
så kan ni fararesa i världens allt helt och hållet utan fara till ingentings allting
hon rör vid snibbar av
nu ingenting allting
fyra fjädrar far vindanom
lys barnet mitt vägen till gagnan
sagan kommer först eller är sagan återvändande
ständigt återvändande
tills du hör rösten
kvisten bringare av liv till liv
*
(tornfingrar)
nu ber jag alla mina pärlor in
lägger dem i
korg av
lin
vik ej up den alltför ofta
vik den ej gång efter gång i samma veck
då brister
den
nu samlar jag alla min pärlor
hängen tysta i hagens tornfingrar
tornfalkens blick
vakar
svepande
hör du
dem
(blommandefingrar)
hon
flätar
sina blommande fingrar
kyssta av
våg
löser bladen ur knutar
fästande
lägger blad
i
drömspann
drömspinnare av gyllenhänder
flyg vackra doft
flyg
dit stigen dig bär
hon
lämnar
pärmar
sida vid sida
så kommer ni åter
med ögonsångens tvillingflamma
*
(sträckt hand)
jag sträckte min hand genom månvinden
lade handen i månvaggas lugnvisshet
du älskade
refuserade dess linjer
ser ej det jag önskar giva dig
det vi bads giva oss
du stannade inför var
viker undan blicken
ser ej handen flyga med silvervinden
*
(skattblad)
jag ser de lekfulla vindarnas allvar
huru de sveper soldroppar
över isade
glober
huru rosenblad frigörs
i nattskärpa
hördes lommen
där över nejden
sökte efterhärma
*
svalandepil strök milt linsen
du måste verkligen se detta
i nattlig skärpa
upptände jag tusen lågor
ställde mig framför spegeln
såg att jag är vacker
*
så man varför flyr du mitt vackra
mina ensamma ögon stirrade bönande
jag släckte alla ljusen
för jag kände
bränner jag alla fingertoppar
så minskas smärtan
då är mina fingrar
stenblad
kanske en stenmakare
en skulptör ser deras skattkarta
endast då
endast
då
med de sensibla fingrarna skall jag öppna mina blad
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar