(det är då du vet)
nimbushänder saktaströmmar genom dimman
lyfter auraandning
kupas runt ansiktets ellips
hög är din panna
mild är din blick
ditt vackra hjärta är
hav av
purpurvingepärlor
viker undan bladens vissnade
stänker
källvatten
in
handbladen lägger hon ömt i korg av pilträdsgåva
böjer sitt huvud till bröst
stilla iskylans stormar vilka viner
ristandes alla väggar
skallrandes imglas gråter
froststjärnor seglar hav
isen spricker
spricker in i klarhet
så ensam har hon aldrig varit i nattens skälvan
däri lyfte hon sina vingar
flög dit träden alltid blommar vita
i grynings strimma brister hennes stämma
hon sågs aldrig mer av alla
hon andas i din ensliga stund
så vad skön du är
du vingbrutne
allt det
vilket sjunker stiger
ur djupen
allt djup är vackert
alla djup är vackra
ur djupen stiger sånger
ur djupen talar alla drunknades röster
de vilka glömts av händer av ögon
dessa vars röster omfamnats av snäckor
ibland vandra de vid havens stränder
blåser i sina havshorn
väcker tranors vidvingar från världens allhörn
så rör de sina vingar vid cirkels slöjor
sköljer ögon rena dansar
menuetter i
ängens hagar
till liv de sig behagar
alltmedan havshornen tonande andas ut
andas in gryningsljuset
då i detta klarmilda ljus
då havens kopparvingar glöda kisande in i dagen
stiga de in i havens djup
ur havens djup tala alla drunknades röster
de vilka glömts av händer av ögon
de hör det vilket strömmar vemod
vemod av dränkta sorger
av det du tror dig ej orka bära
då händer det
ibland händer det av dessa
med glitterfingrar söker de röra vid ditt öga
så skimrande är då havet
en yta av förståelsedjup
kanske dyker du
av alltför mycken smärta in i djupen
ur havens djup tala alla drunknade röster
dessa vilka glömts av händer av ögon
i skymningens milda andetagande
vilken för många är så svårandad
kan du dem ana
där du sitter vid stranden
med din sorgkorg
de viska mjukt
giv icke upp
alltför många sorgevingar bär du om
tänd lågan i din sorgekorg
låt denna segla här i våra händer
vi hör vart hjärtas ord
sjunk ej in i oss
och gör du detta
så se djupens skönhet
musslan där i havsanemoners ring
en mussla
mussla öppna dina slutna vingar
öppna din slutenhet
låten haven skölja ditt tigande
denna mussla
är
din
se ditt vackra hjärtöga
vandra din väg i skönhet
då vågen vrider dig samman
lyft dina öron
se
ur haven stiga de
se dem lyfta havshornen
albatrossens vingar
svepa färger runt dina axlars djup
öppnar dina skuldror i varsamhet
det är då du vet att
en droppe är havet
havet är droppen
allt bär vi i renande tillsammans
det är då du vet
huru vacker är denna jordepärla
tänk då som så
vad du är vacker jordepärla i auraljus
huru stor är jordens skönhet
i denna ensliga stund
minns då att du är jorden
vad du är skön i denna ensliga stund
och
skriv då med stjärnljus v
ad du än gjorde i kärlek är skönhet i din ensliga stund
i grynings strimma brister hennes stämma
hon sågs aldrig mer av alla
hon andas i din ensliga stund
så vad skön du är
du vingbrutne
allt det
vilket sjunker stiger
ur djupen
allt djup är vackert
alla djup är vackra
*
sitter på en klippa
vid havet
havet andas stilla
i natten blickar jag in i himlahavet tusen stjärnor
planeter
färger av alla
regnar
möter hav
sitter vid havet på en klippa
hav sköljer händer
kysser klippor
blicken är vattenfall rinner
porlande nedför klippa
in i hav
så vackert andas vi
blinkar
ser in i havet
till ytans krusning stiger maneter
så vackra böljande
klart blå
klart röd
de rör varsamt vid varandra
violljus skimrar
lyfter blicken
då vet jag
vad allhavet är
reser mig vandrar in i den lilla skogsdungen med de unga björkarna
björkarnas fingrar livsträngtan är vänd in i öster
gryning
vackra
kom
markerna är fuktiga av snösjunkan
sätter mig vid en av björkarna
ser de begynnandesynliga bladen
ser stammens svartvita
hör skator sjunhga
ord kommer till mig
orden förtäljer mig de stora mängder av vatten björken dricker
ser björken
den förtäljer mig hav vindar
regn sång
den förtäljer mig cirkelsn eviga liv
hur regn faller hur marken dricker hur björken dricker samt andas
den förtäljer mig fröet pollen blomning
förtäljer mig hela sin livsvandring fram till ved
hör veden knastra i spisen
elden värmer
i tidig vårgryning kan du plocka mina blad
brygga dig te
så skall jag flöda din lekamen
lösa det stela
det gamla
ja
min dryck gives till de gamla
de stela
det låt oss säga materiella
det säger jag dig
det materiella är en illusion om än så vacker
krampa ej om detta ting
se mitt vackra kretslopp allts kretslopp
det är då jag vet att släppa är att leva
att skiljas är att enas
tack vackra björk
tack vackra människa
*
jag viker mina drömmars blad
och då du är redo väntar jag dig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar