lever ännu med ordet skärpa
hamnar in i svirr då ordet skräppeblad dyker upp ur marker
det jag ser är stora blad
hjärtformade
skulle vilja skriva rabarberblad
med ens ser jag åter svirret vilket ej är svirr
bladen slutes om ett par bokstäver så stiger skräp fram
skräpa ned
av rabarber blir det rabalder
så är det ju
skräppebladen – de jag ser är tussilagoblad vilka växer, växer då blomningen stiger vidare – är rabarberblad, dock är de blad jag ser en aning sammetsmjuka, nåväl är det rabarberblad så ser jag ”grinande” ansikten av det sura, ser jag barn vilka springer ljusglittrande med rabarberparaplyer, ser jag dessa gjutna rabarberbladsformer i vilka de tänder ljus, ser jag oxalsyran och den är ej trevlig för redan stela leder.
har du vandrat en väg
vid dikesrenen breder dessa stora blad ut sig
ett skugghav av blad
med ens ser jag barn sitta under bladen sökandes regnskydd
är det barn
de ser rädda ut
min upplevelse är att detta är undiner
älvväsen
spetsiga öron har de
steg vilka görs skrämmer dem
bladen höljer dem
barnen säger
vi kan ej leva i skuggan alltid
vi kan
det är tungt att andas
vi längtar ut
de lyfter höger hand sådär sakta
en vingrörelse
en svepande hjärtcirkel
de kikar ut
gluttar finns det visst ett ord som heter
så låter de bladet falla
barnen säger
ni vet väl att det vilket göms, skräp ställer till oreda
bombastisk oreda
rabalder
lyft våra blad
skräppeblad
med ens ser jag att skräppeblad för mig är höljeblad
med ens ser jag ord jag skrev:
vitt är arket
radbefriat
vitt
marginalbefriat
våga ta plats
orden vilka kommer till oss skall vi ej hålla åter
de ber oss skriva dem i skönhet - de är skapandeljus- barn - hjärtljus
håller vi dem åter blir de uppdämda floder
älska orden språket det är deras bud
och i det stiger två ord fram vilka ej behöver ordas mycket om:
skärpeblad
ordskärpeblad
det är behovet till ordning
få rabaldret stilla
så kan du bjuda på en god rabarberpaj med vaniljsås där på verandan i solens varmfamn
det
är vackert
*
(med månfjäder i hand)
barnögon följer varje rörelse
är du i dig
är du
viskar ögonen
händer kupas så där varsammjukt är
kullen i skogens mjuka mossa
i skogshydda lever hon
i fingrar andas trädda prismor
stammen är rak lite knotande här och var
var och här
fötter är bara skorna ramlade isär av ålder
det gjorde henne ej
fötterna sjunker mjukt in
helt utan störande klackar
röksvampar växer
hon ler ty nog har de viss likhet med hyddan
rundgoda med rökhål
med deras tillstånd brukar hon sända röksignaler till
humlor sumlor bin
ansiktets tusensolar strålar leendeljusa färder
armar händer fingrar är sträckta himmelsvida
i fingrar andas trädda prismor
så står hon stilla i daghamn
skådar lyssnande
så faller nattmantel mildljus
då
när inte någon ser
stiger eld ur cirkel av sten
dansar hon
nimbusstrålande
skön
då
är hon en av gnistfåglarna i himmelshaven
nattsegels indigovärme seglar
daghamn inträder
kvinna lutar kindens fåra till
berätta mig
hör min sång
så ljuda stjärnsången i uppdämd fåra
ögonfrön sköljer revor
matlummer utan slummer
ekorre flyger från gren till gren
till gren från gren
ritar
valvbågar
halvbågar
segment
i origo upphör kvinnans steg
hon lägger händer i korda
chorda
mjukblåser
susa
susa
väck glödfåglars ögon
händer glimrar röda
lågor stiger flimmerälvors dans
slingor stiga ur rökhål
sparvar
duvor
hökar slå ring runt vidgepupill
örtmakerska ber dem stiga in
rosmarin till ditt tröttade
kyndel tvagar din röst
lager lindar jag runt ditt frysande bröst
mor
berätta mig hyddans liv
mor
låt mig krypa in i dina händer
modern ser med ömhetsblick
min vilja är ej att du skall krypa in i mina händer
min vilja är att du skall vandra
min vilja är att se dig vandra
så lyckliggläder jag mig
med dig
i en skog
ligger en skogshydda helt i trädens mantlar
skall jag beskriva för dig
lägga hyddan i en form blir det
skogshyddan är två
flätade händer
i bön
kulle mjuk
vingar
slutna höljeblad runt livkropp
i hyddans innandöme
lever hon
alltid
nära
barnögon följer varje rörelse
är du i dig
är du
viskar ögonen
luften andas silverne fågel
molnfågel
månfågel
slår ut vingar
svävar vakande
strör
drömpärlor
i mossa
barnet
skriver berättarljus med
månfjäder
i hand
*
Invokation
ett vackert ord kom seglandes in
inte med båt
inte med skepp
ordet seglade in
ropade
jag åkallar dig
vem åkallar du
jag åkallar dig
då insåg jag att det var mitt hjärta vilket ropade
invokation är
vackerord
invokationen
mantrasången
*
(Ur människa)
urmänniskan
urkällan
ur källan
i människans hjärta
andas allvärldars godhet
lever ej
annat
än
kärlek
urkällas
energier
av
urkällas
kraft
(jag vandrar mellan världar vilka är värld)
kom fåglar alla mina vänner
kom vitskimrande ur skogarnas töcken
du vandrare
med godögon
försmådd
jagad
av oförstånd
kom stormar
kom eld
kom luft
kom hav
kom jord
stjärnor fall ned i mig
liv liv fall in i mig
kupa jordens rika runt mina fötter
stjärnsmällar har vinit
många
lyssnade ej tillräckligt djupt
stilla dig storm vilken far genom hjärta
stig ur
slutarögats kvav
fingrars
blixtrande
skär
rent
töcknade
färdleda
uppstig i stjärnspann
jag färdas mellan världar vilka är värld
i origot är jag hemma
andas mitt hjärta i solhänders månsilvran
kom fågelvindar
i skärpeljus
vari råmar isarna
vari rullar snöskäppa
jag tål att granskas
tittas på
ni mina bröder och systrar
slit smärtan
rungande ur mitt bröst
lyft portens reglade lås
låt den stora kopparskivan glödande vibrera
om detta mäktar jag icke allena
mitt ansikte är slaget
är vänt
de förstod ej mitt hjärtas blodströmmar
de för stod mina steg
slöt sina fingersnäckor
hörde ej
av tolkarförstånd
vändes
vändes mitt ansikte mot mig
jag ombads förneka mitt handljus
om detta mäktar jag ej allena
släpp mig ned
där i livshavens flod
stenar skall bära min
kropp förbi
där skall jag blomma i den seendes hand
så skall jag ett vårregn
honungspärlor
falla över
din
hud
stiger upp i stjärnspann
jag färdas mellan världar vilka är värld
i origot är jag hemma
andas mitt hjärta i solhänders månsilvran
kom fågelvindar
i skärpeljus
led
vägen
*
dagen är silvrande
skira silvrande slöjor är svepta
om
om är ej en fråga det är inte ordets liv
om är hand
famn vinge
solögon vackra öppnas sakta
fåglars vingars stämma lyfter mantel av trötthet
stjärnvindar sjunga
nattskönhet
däri mina ögon finner vila
stjärnor kristaller
regn tårar
snö
istappar
kristallstavar
smältande isar
kristallljus sjunker in i markers hud
jag söker hölja mig
i så många dagar
så många nätter har jag frusit
sökt släcka hoppet
drömt har jag om riddaren vid dörren
rosen i hans hand
godhets
sannhetsögon
det är icke drömt
hur sluta drömma det vilket är liv
hud vilken ej berörs vissnar
jag tror jag vissnat
mycket
i mitt bröst lever rosengården
erövra
vad är erövra
ser scener stiga fram
ser
erövra falla på knä; se min sannhets skrud
er öva
öva upplevandekännande
jag vet ej längre varför jag gråter
stormar svek lögner
hopp
jag vet ej längre varför jag gråter
parallella världar
parallella drömmar
jag ber nimbushänder till komma om
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar