jag har uppmärksammat detta
vilket jag ej ser vara märkligt
då jag förs närmre ett människoväsen ser jag ej in
i den stunden blir jag hänvisad till sensitiva sinnesvärldar
sensibel rörelse
i trankil medvetenhet
jag tycker mycket om ordet trankil
*
(ur hjärtficka sår han i sina fåror frön)
det är ej vinter
det är vinter i mitt bröst
suckar
mannen
vänt ryggen har han till vägen vilken ledde honom
till den plats där han nu befinner sig
livet andas honom tungt
händerna är torkade plogfåror
nariga på väg till sår
vindar ropar
så dina frön i dina fåror
så sår du
dina
hjärtblad
mannen hör ej
det han hör är vindarna
de är ej skriande rytande
det är hans känsla
mannen huttrar
sluter
drar rocken tätare
vindar ler milt drar de rocken av
hans känsla är omilt
stenar klippor ligga trankila
vågslöjor sveper sensibla
sensibelt kaos
andas
mig
havsfolken viskar
sensitiva fingrar
vitskummande
anemoner
lockar
se in i våra svarta ögon
pupillarer
vi
skär ej
vi omfamnar dig
räds icke
våra kronblad är vita
han ser in samt befinner sig i en virvel
en kokande svart järngryta där han är sleven
han känner igen sleven
minns hur han vandrade i skogen
hur grenen dunsade ned
framför fötterna
han log
det var nästan du dunsade ned i huvudknoppens slutna skal
varsamt lyfte han grenen blåste på det onda lade handplåster om
så vandrade de hem till stugan
med spiselkrok rörde han om i glöden
tog silverbladet i hand
bligade kärleksfyllt in i grenen
vad är din önskan min vän
en slev
en slev till att röra
så blev det
flislockar lindades runt hans fötter
han täljde
och täljde
putsade
sleven len
han känner igen sleven
en kokande svart järngryta där han är sleven
han ser in samt befinner sig i en virvel
så når han botten
eller höjden
gryta öppnas
han far ut
sitter vid havet
stenar klippor ligga trankila
vågslöjor sveper sensibla
han lutar sig till stenen vid högra
ser skimrande vattenmantel vid vänstra
sensibelt kaos
andas
mig
så skapas allt i skönhet till kärlek
havsfolken viskar
sensitiva fingrar
vitskummande
anemoner vita rör vid hans ögons ljus
så ser du
våren i ditt bröst
mannen blickar ut
tackar haven
reser sig
ur hjärtficka sår han i sina fåror frön
*
ett ord är en pärlgåva
är en skatt
ett löfte är en pärlgåva
pärlor kan ej brytas
ändock bryts de
hur kan det komma sig
frågar jag er
det kommer sig av den syntetiska sanningen
den konstlade sanningen
där sanningshalten är variabel
den sanningen är den drucknes lek, den sluddrande leken
den vilken vandrar i drogdimmas sluddrandesteg
detta är en lek helt utan allvar
den leken brukar sluta med
utsträckta händer
till framsträckta
blå stenar
turkosa stenar
är världar av vad
dessa stenar höljer det vita inre
höljer den vita lågans klarhet
alla lågor har en ”punkt” ur vilken de andas
är denna punkt svart
är denna punkt vit
det vita inre
den vita lågan är en pärlgåva;
är
det löfte du gav ditt själv vid ditt instigande i dig
i din kropp
i din människoskrud
*
(fjärilsbloss)
fjärilsbloss andas i vind
vindars händer vindhänder
jonglerar
gnisterstjärnhav
flätas in i trädkronshår
ett blad faller i min hand
enaste droppe av dagg
bjuder dig
till gryning
*
(godresa)
son dotter
dotter son
döttrar söner
söner döttrar
släkt släkte
familj
bröder systrar
systrar bröder
så vackra är era kronblad
hjärthänder
svara
till
detta är ej farligt
detta är en god resa
en god farled
icke farlig
*
ofta tror vi våra steg vara tyngda
lever vi så en stund i att allt är en illusion eller en synvilla vilken ej framträder utan ljusets reflekternade verkan, utan ljusets reflekterande tanke – gudomens ljus
då är det lätt att inse
i full klarhet att våra fötter vare sig snubblar
sitter fast i sugande lera
eller
så är det vi tror oss tyngda
detta för att vi i tillit skall inse att vi är tyngda i helt annan bemärkelse
*
är det viktigt varur
vari - vilket "fack" ord ligger i
vilken låda
är orden en ton
en tonande ton
då är det gott
orden stiger sjunker kommer från vida världar
stjärnvärldar
urkälla
jag bugar inför ordens bud
*
(så vandrade natten)
en man med ett längtans blad
står vid stranden
med brustna steg i händer
vari står mina
steg
varur
denna smärta
är jag oh vackra tärna
en seglare
dit vingar
för
till hamn till hamn till hamn
de har rivit alla
fyrbåk
ett
glimrar ännu
svagt
tjockan är för tung
varför
gömmer den
så tillåt
stigen
ber han
oh tärna
oh vackra tärna
är jag då en seglare
så ljuslär mig ingången
tjockan sveper in
lagervis
tärnan lyfter vingar
ser du ej
hennes stämma
var redan av stormpiskor
hållen i klogrepp
instängd
redan
ögonen lägger hon
i havet
i ett sista
försök
natten vandrade stilla
var befann jag mig
i ordvärldars sköljandeljus
ordvärldar
sannhetsvärldar
vävar
orden är pärlgåvor i insikten av det ord är
där vare sig vända ryggar
lögn
svek existerar
där dessa sköldar
svek
lögn
vända ryggar
vikes ut
i ord
av är
i ordvärldars sköljandeljus
lades mina tårar
i kristallskålshänder
såg djupt in i
denna pärla
kula
boll
varsamt lade jag av mina händer
lugnstilla låg de där vid sidan av kristallkulan
långa handskar
handskall
handvill
stilla
stjärnstrålar
gnistrade
dimmans slöjor skingrades
ytan gled sakta isär
sovandeöga kisade
vidgade
frågedunklets oro
det jag såg
en pärla grannådrad
vindar hav eld jordar
allt i saktarörelses
svepande
i varandra
var lugn i det hjärtbladets skrivna
giv icke upp
giv icke
upp
darrade gjorde jag i frossa
liljevit månhand baddade min panna med rosenarom
doft vandrade till
var jag i
apelsinträdsblad
darrade
i skoven
djupgröna
orangeröda citrusiner
var befann jag mig
i ordvärldars sköljandeljus
ordvärldar
sannhetsvärldar
vävar
orden är pärlgåvor i insikten av det ord är
jag bugar mig inför ordens bud
vandrar i kvinnodalen
ditin vare sig klor eller slaganfall når
ditin sablars klingor ej når
dit klingandesteg når
där allt andas är
icke
frågenär
andas när mitt hjärta i stjärndalens måndal
var mig nära närhet
slut vingar om
mitt inre
håll mig samman i de steg
vilka slår mig
så hårt
där
befann jag mig
frossan steg ur
darrade gjorde jag ej mer
i min kvinnoskrud
var jag
de skiftade mina lakan
salviaskålar brann
timjankvistar stod i cirkel doftande tröst
basilika lades runt mina händer
repets hårda knut
löstes
svagt hördes
klockan i tornet
pendelljus
regnade
in
de lyfte mitt feberheta huvud gav mig kumminte att dricka
sovvaken vilade jag ut
ur bröstet växte snödroppe
mina kala grenar
sökte de
väcka
de slöt mina ögon
däri lyfte jag av mitt ansikte
skyddslös hänvisades jag till sensibla fingrar
vilka likt balsamdroppar föll mjukned
spridandes värme
cirklande
porlandeströmmar
mina läppar rördes
av fjärilslätta
beröringsvärmande
ömhet
kärleksregn
var
var
jag
gör mig icke illa
var
är
jag
i drömländer
i en godfamn vilken hör
hör ditt hjärtas svaga flämtande låga
vilken lyfta dig
bär dig
in i
är
i ordvärldars sköljandeljus
ordvärldars
sannhetsvärldar
vävar
orden är pärlgåvor i insikten av det ord är
så
vandrade
natten
så är det
*
du ropar in i kvinnodalen
din längtan är så stor
du öppnar den
skriver min hand in
skriver in min hand
lyfter in min hand genom känslan av
att brista
av att ej leva
in till
vilja att
leva genom den kvinna du möter
din längtan har du öppnat i ett tillstånd av tomhet
en tomhet vilken är att sakna den andra vingen
det är ej svårt för en sensibel man
taktila ögon att läsa
min bön
natten vandrade
steg in i gryningsvingar
flög
silvrande dag
fåglar rör vid glädje
träd andas skira
granen
är
trankil
då vi river väggar är vi hänvisade till
sensitiva sinnesvärldar
sensibelt kaos
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar