jag minns stunder
då jag ännu lyssnade till sländans sång
hur tråden skimrade
hur havet
var pärlsånger
levande
huru
näckrosbladet förtäljde mig
hjärtats skönhet
skräddare pilade
kvickt
vita kronor
seglade
i en eka satt jag
doppade
fingrar i vatten
fingrar flöt ut
vatten var jag
moln
drogs samman
då jag rörde mitt hopps gryta
stor vidunderliga molnlotusar
djupvioletta
blygrå
upplöstes
mantel djupviolett stålgråblåsvart
täckte himlar
mäktig är han
åskan
stillheten sköljde
vassen
vattnet
fåglar
allt var stilla
mäktig är han
åskan
ur hans ögon flög en silverne pil
fågel
i den stunden lyfte han trumman
i den stunden sopade kvastar havet
blixtar vinande
svepande
vandringsstavar
tunga regndroppar
vattenskålar
havsringar
vände ansiktet in i regn
strömmade med
mäktig är han
åskan
ekan klövs
steg in i träd
i en vattenskål
är jag
lugn
solstrålar bjuder mantel
glider isär
regnbågscirkel omsluter
vattenskål vit
når strand
hjärtblad bjuder mig fotfäste
jag minns stunder
då jag ännu lyssnade till sländans sång
hur tråden skimrade
hur havet
var pärlsånger
levande
vid mina ögon är fästade
dropphängen
sländans vingar
söker nå
mig
så är jag alltså en spökstad
ett eko av intet
i natten blickar ögon ut
vida seglar kristaller
med
vida böljande
snöhav
stiger
gnistrande in
i
naknade trädkronor
gnistrandeblad
andas
natt stiger
följer strålande
molnskira
slöjor
sömndimmas
mjuka
sluter skenade tankar
in
i
hand
kropp andas
i vilande andning
oväsen är stilla ro
tysthängens
kronblad
är
aromatiska
kryddvärldar värdar
kummin mejram kyndel
yttrerymden silas
genom töcken
genom töcken
hör jag
hjärtsången
stiga
bönande
i gryning
sträcker kropp sig öppnad
tanken är ett land
molnskira slöjor skrudar
lyfter
sömndimma
ögonljus stiger in
gnistrandeblad höljer naknade trädkronor
ögon var släckta andas gryning in
blickar ut
vida
seglar
hav
hon ser allt bredas ut vida
så kan jag bredas ut
så är jag
icke
jag
mer
så breder jag ut mitt bröst
över alla de stenar
vilka är din
tyngd
hon är en ruvande moder
i redets strå
av kärlek
*
så har jag släppt alla villfarelser
resignerat
om intet ber jag mer
jag har släppt alla spöken fria
*
natten andas becksvart
befinner mig i en oupplyst skog
inte tindrar stjärnor
inte skimrar måne
släckt är ljuset
jag gläntar bröstet en aning
öppnar en glänta
gläntar
ett av träden stiger fram
sägandes
träd in i mig
så skall jag taga din hand
visa dig livets sanna vägar
träd
in
i
mig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar