suturerande verklighet
knyt ej stygnen för hårda
det är sant
det finns inte död
det finns ett dödsrike i den mänskliga sfären
det är instängdhet
stängd inne
det är ett vackert rike
detta rike är höstens godhänder
är vinterns förinnerligande
det jag ser är skimrande inreväggar
jord skimrande varm
i det yttre andas fukt
andas kyla
i det inre
rötter löpande
bäckar rännilar
floder
frön
oh, dessa vackra ansikten
fröbarn
vi vänder blicken till stjärnorna
här är
i jorden
våra ansikten planterade
våra stjärn – kärnansikten
modern
smeker rör vid
nynnar vaggande
i allt höres hennes vackra stämma
hjärtrytm
jag frågar henne
varifrån kommer detta skimrande röda
modern svara mig
det kommer från era bröst
från era hjärtan
livet instiger till spirande
livet utstiger
i den kropp med vilken ni vandrar
så vandrar ni
så står ni
visst står ni med rötterna i mina händer
i mitt bröst
med kronan i faderns händer
i hans bröst
stjärnor viskar stjärnord
från det ni känner vara ovan samt nedan
se ditt vackra ansikte
möt ditt vackra ansikte
du säger oh, alla dessa vackra ansikten
ditt ansikte är här likaväl
inbäddat
ombäddat
jag sade
ni står
ni upplever era vandringar
det är blodets strömmar
molnen seglar
du upplever dem segla stilla
ibland ser du molnen stå stilla
allt är stilla i rörelse
vänd ditt ansikte
människoansikte
in i trädfolkens riken
du vandrar
snö dunsar ned
snö virvlar
du är snöklädd
du når din boplats
står på tröskeln till
stampar ruskar av dig snön
du stampar av dig
med fasta steg på tröskeln till insteget
modern nynnar
i detta så kallade inre
upplever jag rörelser
pilande ilande lugna
jordens jordarnas godväsen sköter om
värnar om
stundtals ser jag dem stundtals ej
det är ett lugnt myller av rörelse
kärleken vilken strömmar är så oerhört god
kärnansikten
tjärn
källa
modern andas stilla
ja, visst är det så
visst är det därför ni bugar över tjärnen
över sjön
över vattnen
edra ansikten synliggörs
i den stund
i det ögonblick ansiktet framstiger
andas vattenytan
det ni säger krusas vattenytan
det förtäljer endast en sak
allt är rörelse
stilla rörelse
det gör ofta ont möta detta ansikte
det är att symboliskt födas igen – det lever intet annat förståelseord för detta
upplevelsen är – jag minns detta
jag känner igen denna plats
jag har varit här förr
allt är rörelse
stilla rörelse
du hör vatten porla
strömmande porla
den sången är lyckosång
du fylls av vattnets porlande
av glittret
av levandelivet
så reser du dig upp i visshet andas du
dina källströmmar
vandrar
ytan slutes
nej
detta är ej en spegling
spegelbilden i ett glas är där så länge du speglar dig
du säger att bilden i vattnet försvann
gjorde bilden det
försvinner trädens växternas rötter för att du ej tydligt ser dem
försvinner äpplets fruktens kärna för att du ej ser den
försvinner stjärnorna för att du ej ser dem exempelvis i våren samt sommaren
stundtals är du närmre
eller inom citationstecken längre bort
drömvävande är detta
då blir det stundtals är du mer vaken
stundtals mer sovande
det är så
såpauser
vilopauser
jag vet ju allt detta
vet att rötterna förenas
vet detta fantastiska nätverk
vet att jag ”rinner vidare” en del av mig är alltid i
modern omfamnar mig
ja
människan vattnar jordar med det hon säger är näring
hon tror verkligen det
hon vattnar vissa delar av min hud med gift
rötter blir sjuka
vad sker
ni rinner forsande till de rötterna
helanderörelse är detta
det är tydliggjort
synliggjort i blodsystemets andning
så kan ni andas med varandra i er mänskligkropp
människan måste tillstå
inse detta
det är en så stark positiv kraft vilken upplöser det negativa
det negativas styrka blir en negation – ett uttryck
vilket med edra vaksamma skarpa ögon blir en slags varningssignal
en väckarklocka
den har nu en mycket ren klang
det är sant
det finns ett dödsrike i den mänskliga sfären
det är instängdhet
mina tårar flödar
ty vid eller i insikten med denna förenande
förenade verklighet
är det så svårt
gör det så ont
att se så kallad omgivande närhet
kärlekshänders andning
det är ej min missunnsamhet vilken talar
det gör ej ont för att jag missunnar
det gör ont för jag upplever mig halv
saknar min andra vinge
ur det utropar jag i glädje
för det är
djup glädje jag upplever
i de stunder jag andas kärlekshänders andning
då kvinnan möter sin make
mannen möter sin maka
det är därför jag säger detta,
lev er kärleksdans skönhet
så stiger jag in i dödsriket för att invänta denna vandrings
slutgiltiga
slutliga svärdshugg
det är sant
det finns inte död
det finns ett dödsrike i den mänskliga sfären
det är instängdhet
stängd inne
det är ett vackert rike
detta rike är höstens godhänder
är vinterns förinnerligande
det gör ont se stugvärmen
samt uppleva insikten av min egen oförmåga
i hösten i vintern då
stugvärmen skimrar
jag undrar varför synes ej kvinnan
varför tas hon ej emot
är jag så smutsig
så kommer våren sommaren
denna ljusdans fullt synlig i det yttre
det gör ont ty mina händer
min hud vissnar
det gör ont i mig
och det gör ont veta att jag utsöndrar detta
ändå vet de vilka mött mig
jag älskar djupt
innerligt
kanske är det förmätet av mig
önska min make nära
jag har vänner
ändå sitter jag här i min undanskymda vrå
skriver till vem för vad till vad
talar med en dator
eller skriver orden vilka strömmar genom mig
är då detta att leva
ensam
en kropp utan bana
den vilken jagar ett skadeskjutet väsen
jagar den pil
den kula
vilken sårade väsendet
låt oss säga djuret
låt oss säga människan
det kan lika gärna vara en växt en sten – ett liv
att använda benämningen djur eller människa är väl det vilket mest förknippas med skadeskjuten
den vilken jagar ett skadeskjutet väsen
jagar den pil
den kula
vilken sårade väsendet
djuret människan
väsendet söker fly undan smärtan
så
den vilken jagar ett skadeskjutet djur en människa ett väsende ett väsensled
jagar egentligen ej djuret människan väsendet eller väsensledet utan projektilen
jaga icke den skadeskjutna / ne
jaga icke det skadeskjutna
smärtan gör denne denna blind
sätt dig ned
sätt dig ned helt stilla
invänta den skadeskjutna ne
var närvarande
helt närvarande vilket innebär att du inte finns du är i detta närvarande strömmande kärlek, hjälpargest, helarljusvärme, pelarljusvärme
var närvarande mjuk
invänta att den skadeskjutna ne själv stiger fram eller faller samman
var närvarande mjuk
viska
jag inväntar dig
invänta den skadeskjutna ne
ryck inte ut pilen, gräv inte ut kulan det första du gör
ryck ej ut taggen det första du gör
det kan leda till förblödning
stundtals måste
kulan
pilen
taggen sitta kvar
vara dina fingrar vilka håller samman
vara en klammer
en sutur
stundtals kan det vara så att pilen kulan taggen måste tryckas igenom ut
eller slutligen tas ut
tas bort
opereras
elimineras
invänta din egen skadeskjutna kropp
fyll dig med tålamod
suturerande verklighet
knyt ej stygnen för hårda
vänd ansiktet in i molnen
örnen svävar
svävar fri
fri
medföljande
intet stör örnens svävande
lugn
visshet
hör
örnens säregna
svepande
stämma
klar
diffus
ändock distinkt
vemodsstämma ljuder
vackra örn
sörjer du
mänsklighaststegen
sörjer du
deras böjda över bröst
söker du lyfta av
bröstplåten
skrammelplattornas
skavande
sörjer du
deras
högröstade
stig
så
sargande
söker du nå
lyfter du
scenens
tunga draperi
oh låt mig sova
lägg tyngder över mina ögonlock
kupa dina händer över mina ögon
slut ögonvingar hårt om
låt mig sova
väck mig då livet återvänder
gör det detta
återvänder det
var livet någonsin
jag ser
intet
vind susar svepande
mantelhöjd
vänd ansiktet in i molnen
örnen svävar
svävar fri
fri
medföljande
intet stör örnens svävande
lugn
visshet
hör
örnens säregna
svepande
stämma
klar
diffus
ändock distinkt
jag hör dig
lyfter dig ur malströmmen
sluter mina vingar tätt om dig
håller ditt bröst samman
i ditt vidöppna brustna
jag värnar
höljer
läker
dig
*
i denna bild är örnens vingar de suturer vilka håller samman
suturer tas varsamt bort då såret läkt
örnen vakar med sårets läkande ser till att såret ej infekteras
örnens skarpa blick
håller
rent
*
jaga ej det skadeskjutna
det söker fly bort från smärtan det vilket gör ont
en kula
en pil
en tagg
vad det än månde vara
denna flykt är inte det slaget av flykt
den skadeskjutne kan ej identifiera varför det skedde, det kom plötsligt
kan ej identifiera med vad det skedde
skadetillfogandet hör ej hemma i dess värld
den vilken jagar ett skadeskjutet väsen
jagar den pil
den kula
vilken sårade väsendet
bör vara medveten i att kulan projektilen vid jagandet kan bli rikoschetterande
det är ett faktum vilket den vilken avfyrade vapnet skall vara medveten i
det är inte säkert att projektilen får avsedd verkan
det är inte säkert att projektilen stannar i den beskjutna kroppen
rikoschetterande verkan är en följdverkan
av ett omedvetet medvetande
jägarens ”roll” insegel var ej det
det blivit
*
(piskan viner)
mörkaste moln omsluter öppnade dörrar
törnar in emot
kastas
gör mig ej illa
illa
igen
det smäller
skär
genom lufthänder vilka söker skydda
mig
det smäller som om
det är ej som om
det är svarta mantlars flikar
smäller
smäller hårt
piska viner
är det svarta vingar
nej
och
jag bryr mig ej
längre
det smäller
piskan viner
viner
svart gestalt mantlad sitter på kuskbocken
hästars hovar dånar
river upp
river
upp
hästars ögon är eldkastande
kaskader
eldkastare
spjut
marker brinner
mankar länder löddrar vitskummande vågor
allt högre stiger havsmantlar
hundar gläfser
vargar ylar
vi måste hinna fram
måste hinna fram
hon lider
svart mantlad sitter på kuskbocken
lyfter piskan
viner
jag ser ej vägen
ser ej
ser
ej
är det en vagn
är det ej en vagn
vagnen vinglar hit och dit
söker hålla
stöter
emot
piskan viner
skynda dig
skynda
dig
vagn
ej vagn
jag är vagnen
vinglar
hit och dit
piskan viner
viner
det gör så ont
det går ej att skynda på mig
jag är
liv
vagnen faller
hjulen snurrar i luften
damm virvlar
piskan tystnar
jag
stiger ur vagnen
ser väg framstiga ur damm
gryningsfolken
tager min hand
svart mantel rinner av
in i stjärnfloden
vi måste
öppna
din
väg
*
(den vilken jagar ett skadeskjutet väsen)
jagar den pil
den kula
vilken sårade väsendet
djuret människan
väsendet
söker fly undan smärtan
smärtan gör denne denna blind
sätt dig ned
sätt dig ned helt stilla
invänta den skadeskjutna ne
var närvarande
helt
närvarande
strömmande kärlek
helarljusvärme
pelarljusvärme
var närvarande
mjuk
viska
jag inväntar dig
vind susar svepande
mantelhöjd
vänd ansiktet in i molnen
örnen svävar
svävar fri
fri
medföljande
intet stör örnens svävande
lugn
visshet
hör
örnens säregna
svepande
stämma
klar
diffus
ändock distinkt
jag hör dig
lyfter dig ur malströmmen
sluter mina vingar tätt om dig
håller ditt bröst samman
i ditt vidöppna brustna
jag värnar
höljer
läker
dig
kanske är det gryning
kanske är det skymning
ljuset i skogen andas skimrande glittrande små
små pärlor nålshuvuden
bäcken porlar så som den alltid gjort där mellan trädens rötter
bäcken smeker rör vid deras längtan
gräs skimrar oändligvida varianter
blad stora hjärthänder
ormbunkar
mossa
vita blommor
stjärnande
fåglar sträcker vingar
skalbaggar sträcker ben
myror pillrar bär barr
fjäril inväntar solfingrar
hon stannar vid bäcken
skygg
älskande
en gren smäller hennes hjärta slår en volt
finner balans
allt är stilla
skugga rör vid henne söker varna
hon böjer stängel
dricker
vinandet kommer drar genom
slungar hennes steg
springande höres
krasandes gräs
växter
skalbaggar myror fylls av brådska
vingar sjunger
fjäril lyfter
skog
gråter
pärlor röda
skapar radband
darrande
upplever hon ett främmande i sig
krasandestegen fann henne ej
hon hör andra steg
ser sig om
var är vägen
hör bäckens ökande styrka
vid ravinens sköna svalka är hon
solen stiger
skimrande skiva allt starkare kommer hettan
hon fryser skälver förundrad ser hon en liten röd sjö
det droppar röda droppar
hon vet ej vad detta är
sakta mattas hon
sakta sjunker hon
hon har skymtat en gestalt där vid klipporna
en strömmande godvarm ljusrörelse
det sista hon ser i fallandet är
gestaltens närmande
en vinge smeker henne lugn
lugnt sluter hon
ögon
han sköter hennes sår
följer läkandet
hör hennes liv
återvända
värmen
finner väg
in
i solgryning vaknar hon av fuktade läppar
händer vingar smeker svalkande undan sömn
hon öppnar ögon blickar in i hans kärlek
tacksamt dricker hon ur hans händer
källan ler porlande
förenar deras
händer
de mörka molnen viker sina hörn
ur ljusstrimma
seglar
örnen
de vänder sina ljusansikten till molnen
örnen svävar
svävar fri
fri
medföljande
intet stör örnens svävande
lugn
visshet
de hör
örnens säregna
svepande
stämma
klar
diffus
ändock distinkt
vemodsstämma ljuder
glädjefylld
visshet
vackra örn
du gläder dig
i oss
*
*
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar