skymningsstrimma
strör
violregn
i purpurvagn
doftar
kristalltonande
fingerpenslar
under
fotvalv
porlar
aningsljus
*
i denna natt stiger glimmande pärlor, ovaler
tiger vackra tiger
jag hör dig
din närhet andas
du förtäljer
glimmandes
djup
du öppnar haven i mitt bröst
jag omslutes av nattmörker stängt
huvudskål förmår ej ta emot
huvudskål viskar
jag har mist
mistluren ljuder ej
jag förliser
så många steg kvar
mina segel är fyllda
mitt inre bär gåvor till
så många steg
kvar
var är signalen
signalsubstansen
jag ser ej fyrverkerierna
ej nödraketerna
mjukt för havsvinge stegen till strand
sträck din hand in i mig
i handen lägges
gyllengula
soldroppar
kapslar
glimmande pärlor, ovaler
dessa skänker dig
hörselsyns
lugn
ro
*
så tydligt synes det varför alla dessa kapslar kommit
fiskolja, sälolja, krill och så vidare
ja linolja, nattljus är med
nattmörkret stängt
natten lever
den vilsna huvudtanken
en del benämns vara sjuka och gives diagnoser - är inte det märkligt så säg: bokstavskombinationer. dessa gives diagnoser i form av bokstavskombinationer vilket är just det dessa har så svårt att tyda. med bokstäver avser jag då det rena läsandet samt skrivande även matematik. vandrar vi vidare in i det vilket lever i dessa diagnoser är det tydandet av mänskligkoder eller det vilket benämns emotionella planet. min upplevelse har alltid varit med dessa barn i tidig ålder att dessa är emotionellt samt språkligt utarmade, uttorkade – de gavs icke detta av omgivningen i förståelse eller i empati. de har haft kodbärare runt sig och det har varit deras ”räddning” från att ej mäkta, dessa kodbärare har varit och är deras ”räddning” från ”undergång”.
de vackra individer, ty de är tillitsindivider vilka upplever allt det vilket är behov i världsvarats andning, gives bokstavsdiagnoser.
mer eller mindre lever de i en nattmörkervärld
deras händer når ej knappen
signalen
den signal vilken giver dem syre
ordet signalsubstans återkommer gång på gång
så ser jag bärnstenar
samt kapslar av dessa oljor
lyfter du dessa oljor, kapslar så är de
gyllenstrålande kärlek
solögon
de skänker ljus i det vilket tolkas och är depression av olika slag
hos dessa bokstavskombinationer
det vackra är att dessa oljor smörjer stelnade leder
är hjälpande händer till hjärtat
med mera
ja – allt detta lever i just tigerns rörelse
i blicken
den är rovdjursblick sägs det
se då djupare in
vila i tigerns ögonbottnar
så vet du vad smygande gång är
så vet du nattens öppnade
*
då en brunn bygges
eller en silo
lägges rör på rör
eller kilas in i varandra
det är den bild jag ser
det är bara det att ringarna i bilden är vatten
allt högre växer denna vad det nu är
samtidigt fylls eller följer vatten med i inre
så stiger vattnet ut och bilden är
cirkelvattenfall – fontän
så smalnar denna byggnad av nedtill
det är en lilja
*
(det är en lilja)
liljekalk av vatten
lilja
ren
klingar
dalsänkas
höjda
bröstbågar
hon
vaknar
ur
töckendis
i skira smekande
slöjor
visar dig
luftens vidd
*
i livet är taggar
ser du taggarna
ser du bladen
ser du orden
så ont
samt såont
ord förtäljer vida världar
i mening andas orden
väljer jag skriva orden utan det mellanrum vilket människan så ofta eftertraktar; då stiger så ont
samman i skapandeprocess sker skönheten, så ont
är såont
handen sveper sår frön
vindar famnar
för
hem
förmår vi se sådden i tillit
då vet vi taggarnas egentliga blad
ofta vänder vi taggarna inåt
blir därigenom våra egna sårare
vi tror oss ha vänt dem utåt
*
svarande tillitsfamn
tillitsögon
vara varandras rötter
i de stunder jordskredsstormar
söker slita upp
detta vackra vilket är att stanna kvar
stå kvar
till blom till bär till frukt till är
*
håller ett blad i handen
frågar
vad ser du
den första
det första infallet blir att skriva om bladet
bladet ler i kärlek
stig in i mig
nu kan vi berätta vår väg
*
(saltstrandsgåvan)
saltsmaken
sjönk
stilla
mycket
stilla
in
ögonhålor ekade
svarta
stalaktitregn
ven
stalagmitskålar
tar
emot
mildhänder
slöt yttreögon
vita pärlljus
skimrade
mina läppar är saltstränder
vid mitt fönster i örtagård lever malört
skänker doftgåva
smaken sjunker
bakåt
in
solar
cirklar
det är nog
nog
nog
stig ringlar ängsgråt
lyfter armar
vingar bär
skriver avskedsorden i himlaark
når öknars vågor
saltsmaken
saltsmaken
var kommer du från
mina läppar spricker
granater skimrar mattade
tältduk smäller
du breder ut min sargade kropp
var ej rädd
räds
ej
vinden
den är icke piskan vilken rutade din rygg
kristallflaska lyfter du
ur rosenvind
regnbågad
sfärisk
sång
utan att spilla utanför
spiller du
soldroppar
utefter
ryggradens
blom
blad
kaftan böljar
skymtar din helandeblick
eld
vackra eld
svepande kjolar
bjällror
väcker
oasens vattensmycke
honung
himmelskt guld
helar
sår
jag lyfter saltkaret
bugar
inför
malörten
du ber avskedsorden in i dina fingerljus
skriver välkomstorden
*
hur kommer det sig att fyrkantens väggar vägar
känns mer trygga än den rundade väggen
kan hjärtat läggas i
en fyrkant
i en kundvagn
jag hör kundvagnars rasslande
upplever hur hela kroppen
väsendet skakas om
nej
hjärtat skall ej läggas i en kundvagn
ur detta skakande rasslande
stiger bilden fram av varuhuset
människoströmmar, kameror, ljud, sorl, brus
matvagnen fylls
med
varor
hjärtats röst förtäljer oss våra behov
begären kan liknas vid bakgrundssorlet
ett svischande förbipasserande vilket ofta klistrar sig fast
behoven är dina behov
låt oss säga att du skall bjuda dig på middag
koka en soppa
soppan har ingredienser
de finns ej hemma
du måste bege dig till affären
du har en lapp med dig
grytan – soppan – ingredienser är dina behov, livsbehov
du far till affären för att göra dina inköp
mycket lätt kommer du hem med allt annat än just behoven
har du svikit dig själv
nej – grytan står kvar
du blev förvirrad
detta innebär ej att grytan försvinner inte heller ingredienserna
de inväntar din mognad
det är så lätt göra åtskillnader
mer mogen eller kommen långt
mindre mogen samt kvarstampande
minns att det ej är av godo skörda frukter innan de mognat
läste ett ord; pejla
vet inte varför ordet tilltalar mig
det är ett undersökande ord
det är en spirande grodd vilken lever i ordet
det är ett ord att betrakta
i samband med det stiger ordet
någonsin in i balsalen
att ständigt söka bli någon kan lätt leda till sinande
att bli sin någon
kanske kan leda till ett avslappnande tillstånd där du möter dig själv i ditt själv
därmed upphör försöken att bli någon ty i det tillståndet vet du att du är
*
(vackra gran)
granmoder
granfader
vida mantelvingar andas
vaggande
lugn
is
droppar
tyst
smyckens
silver
morgonstjärna
rör vid
vakna
vak
upp
ömt
sluter granvingar
barnet nära
hjärtbrunn
ber kristall
droppar
smälta
med molntuss
tvagar de
sömn
ur
barn
vackra
för våra steg
i stamljus
värme
i natt andas sömn
drömmandevaken klarseglande
allt är skimrande
skimrande
ögonrosor
blomma
silverstrimma pärlgyllene
längtar
hel
stjärnföljen skriver ring
tindrande är
längtans slöja
hon svävar drömsteg
långt där nere vid tjärnens svarta
ser hon honom
smeker tjärnen
smyckesteg
glimmar
se oss
i en stund av stunder blinkar hans hjärtöga
en fläkt rör kärlek vid hans hud
vad var detta hans fingrar söker se
han ruskar bort obehaget
i en stund av öppnan
andas hans
hjärtöga
slutes
han är ej redo
ett sorgevinande far genom skog
i träd hänga dropphängen
månstrimma
månstrimmehand
lägger henne
under gran
susande
dagsljus sipprar in
i nät andas silverne
gråt ej barnet
vårt
se
haven
för
till stranden ur stormvida
gyllenögon
klara
i
andas mötande
handvinge
se
hav
stryker
fingeröras djup
hon ser droppar
gylleneögon
i gran
vet
skimrande ögonrosors
kommande
blomning
i gyllenögons
öppna
svar
med molntuss
tvagar de
sömn
ur
barn
vackra
för våra steg
i stamljus
värme
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar