du är välkommen in i mörkret
dödens rike sägs det
du är välkommen att hämta
ditt älskade hjärta
vänd dig icke om
vänd icke ditt ansikte om
det vill säga
hys icke oro
känner du oron stäng den ej bakom lås och bommar
kupa dina hjärtvingar om
hys in den
den är en vacker gäst
hys in denna vackra gäst
gest
och lyssna in i flodens virvlar
hys icke oro
floden finner väg till hav
hys icke
oro
viska
oh ro
släpp dina åror
dina årtullar
är nu dina händer
kupade
drickandes alla världars sol
segla med
i ro
ro
se huru vattnet cirklar där dina åror möter
klyver ytan sjunker in
se huru ringar söker sig till stränder
för att skänka dig
ditt centrum
du har icke åror i detta roende
ekan är din kupade hand
så ro utan åror
följ ditt hjärtas ström
tveka icke eller håll icke dina steg åter
vandra i din skönhet
hans maka fördes bort
fördes hon bort
nymf var hon är hon
visst är det vackert bergs samt
grottors nymfer benämns oreader
ja han tilläts vandra in
son av floden
vilken spelade så vackert på sin lyra
vänd dig icke om i oro
var förvissad om dina burna steg
han vände sig alltför djupt om
fjättrade sitt hjärta
död är ej slut är ej; det är över
jo det är en övergång
vandring över bron
frågebro
siarbro
svarandebro
över tröskeln
tröskeln är ej för hög att vandra över
se döden vara vägen
till det vilket benämns liv
båd födelse samt död är liv
ja det är svårt ej skriva liv utan födelse utan död
se dem i positivt ljus
sjunk ej för djupt in i bakomvinden
den viskar då du har behov av dess stämma
då stämmer den
du behöver ej misstro den
den sviker dig ej
du behöver ej se efter huruvida den finns där
den är där
frön håller du i hand
vandra ro
roende
ro
vägen kan krokas
vara krokig av snubblande irrande steg
av irrfärder
har du slungats hit och dit
det är en vacker krokig väg
se hur denna väg
krokiga väg reser sig ur marken
rötter jord vivlar
vägen är nu en
krokig stav
krokig i bemärkelsen av…
den är en vacker gren
masurbjörk
den är din väg
ditt
liv
*
slöjan lades över deras ögon
dessa steg in i det kroppsliga
led kvalen av avskildas steg
för att se helhetens skönhet delade de styckade de kroppen
hon vandrade i alla riktningar fann delarna
alla delar utom en
fruktbarheten
och det är klart de styckade kroppen
de förstod att det fanns en helhet
de förstod ej hur de skulle förstå den
i gamla vandringar har det vandrat enastående konstnärer vilka såg helheten
de såg det avskilda eller delarna
för att finna förståelse
styckade de kroppar
till fasa för omgivningen
så djupt visste dessa skapande konstnärer vikten av
helheten samt delarna
de sökte tränga djupt in
de led i upplevandet av dissekeringsprincipen vilken stegrade sig allt högre
det de egentligen sökte framvisa var och är
ja din kropp är delar
så är allt delar
delarna flyter samman
i detta är de helhet
helheten är allt
i allt
led i ett sakta döende vissnande
de upplevde djupt
detta tillstånd av glömskan
av att icke vilja se djupare
se det egna hjärtats liv i hjärtat
ja det var och är
ett oerhörts starkt lidande att
ständigt uppleva detta
de styckade
undersökte kroppar
satte samman
samt skapade de mest fantastiska målningar samt skulpturer
fulländad skönhet
i betraktande kan de liv vilka de målat vilka de skulpterat lika gärna stiga ur bilden
stiga ur bilden för att förtälja dig
vi är
i alla så kallade gamla bilder
berättelser påvisas detta ständigt
Lazarus insteg i det vilket benämns dödens rik
väcktes
han bröt bröden i stycken gav dem att äta i sin hunger
mättade dem alla
ut ur träldom till det förlovade landet
leder denna insikt
egot håller oss åter – tillbaka
egot är skuggan
skuggan
längtar till ljuset
skuggan håller oss åter
tillbaka av en enda orsak
den orsaken är att vi
med bestämd klar stämma riktar ljuset
samt tillåter de båda världarna att mötas i kärlek
förenas leva i harmoniserande balanserande förening
*
står du kvar
då mina tårar torkat
då min själ har skakat klart
då smärtans förvridna ansikte
slätats ut
då alla slagen från förgånget bedarrat
då ärren sakta helats
flyr du
eller
står du kvar
ser du mitt
hjärta
då
står jag kvar
möter dig
då orkade du se min sårbarhet
bakom mitt tappra
det tappra vilket
höll mig
kvar
här
då ärren sakta helats
växa hjärtblad fram
då slagen stillnat är
jorden luckrad mylla till såspiran
då ansiktet höljer ditt
i kärlekshändan
då min själ dansar levande med dig
då mina saltstränder
är gnistrande regnbågsljus för din stegvärman
står du kvar
då tar jag mig igenom detta
då sår jag mina tårars pärlor
in i vinden
till växande kärlekssteg
helt plötsligt som
som från
intet
vivlar storm
river
sliter
fönster slår
du står inte längre inne i huset
du står utanför samt söker hålla allt samman med
dina armar
dina händer
hagel slår
regn piskar
grus damm lösa bitar virvlar
du vet att du är den du är
de vilka ser dig
vet inte det
de flyr
undan
ibland till och med
med avsmak
avsmaken är mest att du inte uppvisar det du brukar
ibland möter jag rotvältor i skogen
måhända de stretade emot
måhända marken gav vika
de är vältade
brukar stanna med dem
lyssna uppleva
ofta kan du se dem grönska
kanske i en av grenarna
kanske i närheten
livet övergav
dem ej
jag kan se bilder skölja
från första frösådden
den först kvisten
till stammens vidgande cirklar
till kronans bladskönhet
blommande
levande
humlor
bin
fjärilar
fåglar moln
gräsängder
blommor
hösten
blad faller virvlar
bladvingar
frukter
bär
trädet förtäljer mig
det är bara det du orkar se
jag andas våren sommaren
fäller icke blad
icke tårar
i detta skeende
snövindar
andas
snöfolken skrider in
sitter här i min undanskymda vrå
strålande för de förbipasserande
blicken åter tårad flyter ut
rännilar sjöar finner
sprickor hål i lagda golv
kala träd håller skrudar inom
sjok faller lätta händer
hur kan vi välja bort
ens det kalaste
vilket stannar vid vår dörr
hur kan vi välja bort ens ett uns av våra möten
de kom
de stannade
vid vår dörr
hur kan vi
skall vi
det stannade vid vår dörr
det vi skall utröna är huruvida mötet skall stiga in
är mötet en vänskap vilken vandrat genom med eoner av verkligheter
är mötet en vänskap vilken mognat för att stiga in
jag säger ej att vi skall tillåta allt
slag stormar vilka riktas mot oss
det vi skall fråga är
är detta riktat
mot mig
vari är det vilket sker
varur är det vilket sker
vad kan jag göra
mötet kanske var en förbipasserande vind
vilken jag var vägen för att finna hem
många vindar har passerat
och jag är trött
träd med frostad krona nattgnistrande diamantmarker
istappshängens kristaller tonande
låt mina ögonfingrar
i den solstrålande dag röra röras vid
kvinna du drömmer
ser du ej dina tårar fryses
så är jag en strålande istapp
vilket skänker
ljus i
ögon
då jag stiger in från vandring
stänger dörren
då
sitter jag här i min undanskymda vrå
*
(det är min djupa saknad)
låt mig en gång
innan jag lämnar
denna
människodalen
endast i ett ögonblick
få
nudda
snudda
vid det vackra
den vackra
flamman
vilken är
min djupa
saknad
hon
den sörjande vinden
vajar
med
i sorgglänta
knäpper hon upp knappar
öppnar
bröst
det är ej ett bröst
vingar synes andas
fridsljusa
hon flyger in i
solens
röda
guld
förenas med stjärnhaven
*
(kvinna du drömmer)
i denna natt är jag
ett av träden
gnistrande skönhet
lystrar till
steg
hörsammas
rör mina fingrar varsamt
snövingar flyga runt dig
rör vid ditt ansiktes
fråga
kvinna du drömmer
bakbunden
frambunden
slagen
klädnad sönderriven
hårets trasselnystan
mattat
de såg hennes hjärta en stund
de brände in
fly henne
skulle vilja skriva
egentligen ej skriva tvåsamhetens klanger
tindrande närhet
handvingar smälter samman
fågel flyger
himlar
steg faller in i varandras
stegrytm
ljuder
såvackert
upptäcka
vara
i
ömhet
passion
du är där då mina ögon tröttas
då min rygg är böjd
du ser liljekonvaljen
hör mina klockors silverne
upplever min doft
vi är där
för
med varandra
jag skulle vilja skriva tvåsamhet
det kan jag ej
vet ej längre vad detta är
kyss fjärilslätt
rör vid mina läppar
finger mjukt
följer
hud
ögon smälter in
är hav
är eld
är
är
jag kan skriva om tvåsamhet
kvinna du drömmer
och
stegen rinner bort
ja jag hör rinnande vatten
sitter här i min undanskymda vrå
strålande för de förbipasserande
blicken åter tårad flyter ut
rännilar sjöar finner
sprickor hål i lagda golv
kala träd håller skrudar inom
sjok faller lätta händer
träd med frostad krona nattgnistrande diamantmarker
istappshängens kristaller tonande
låt mina ögonfingrar
i den solstrålande dag röra röras vid
kvinna du drömmer
ser du ej dina tårar fryses
så är jag en strålande istapp
vilket skänker
ljus i ditt
öga
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar