den 14 februari 2011

allt är icke från a till b
hur skall det kunna
då denna sträcka ej existerar
nåväl kanske den existerar i din tanke i din önskan om lättvindigt eller enkelhet
det är sant, det är inte lättvindigt eller enkelhet kanske förenklad verklighet
i vissa stegföljder är detta känslan, låt det bara vara lätt enkelt
okomplicerat
allt detta är rörelsen
det är förvillelsen vilken ställer till oredan
förvillelsen eller alla tappra försök att vara till lags
detta att vara till lags tillverkar oreda ty det är
att vara i lagar lagda i anpassningsfält
är det lättvindiga en negativ rörelse
är enkelheten en negativ rörelse
vare sig eller
lätt vind – lättvindigt
fjäder
dunlätta kupa


faller
virvlar
dalar


lägger sig tillrätta vid dina tår
strålande stoff
glimmar


till dig


lätt vindigt
lätt
enkelhet
infallsvinkeln överöstes med ljus
så mycket ljus att ögonen bländades
hon tog ett steg bakåt
ryggande
i glasruta
såg hon sig
lyfte händer
varsamt avklädde hon sig alla yttre prydnader
hennes rena smycke stod kvar
i all enkelhet
strålade
stigen
det är sant båda dessa – lättvindigt samt enkelhet – kan bli till förfall
se ordet lättvindigt samt skriv lätt vindligt
du har behov att öppna en dörr
lyfta ett steg för att se vad som ligger under
du har behov av att stiga stega uppför en trappa för att nå fram
gör du dina behov sådär i förbifarten lättvindigt i negativ aspekt
blir vägen en vindlande trappa
i början är den lätt vindlig
den blir alltmer vindlande ju mer du söker undfly behovet
med all säkerhet kommer du att så småningom ha känslan av att räcken och allt rasar
och du rasar
rasar i en paff hög
när dimridåerna har lagt sig ser du under stegen


enkelhet kan även det vara negativt i aspekten att
förenkla ej stiga in i det vilket kallar dig
nej sträckan a till b existerar ej
livet är icke måttstock
du sätts inte i skampåle mitt på torget då du inte bara rusar rakt på
det är av godo hinna med
av godo med begrundan
medveten begrundan


i de stunder varje steg är tyngd
stig in i sommarvinden
vårens vind
känn dessa vindars bris
mjuka bris
gör detta
känn detta ända till
du upplever
den lätta brisen
doften
se enkelheten i blad
du suckar
det är sant det du suckar
bladen är oceaner av det människan kallar mirakler
mirakler är ej komplicerade
skulle de vara så
ja, då skulle de ej ske förrän de är över
enkelhet är ej förenkla


visst kan jag
ropa
in i månens skiva
andas mina innersta blad
till hennes läppars svar
stiga in i hennes silverne hand
vagga i månskärans skimmer
visst kan jag vända ansiktet in i nattens vingar
leva mina innersta blad
med stjärnvindar
tystspråka
vakna i lyssnandeljus
visst kan jag
vända mina innersta blad
till molnens mjuka ögon
segla i fridstillas krona
visst kan jag vända mitt ansikte
in i
solens skiva
andas mina innersta blad till hans svar
visst kan jag vända mitt ansikte in i solens ansikte
låtsas att solstrålar är fingrar
fingrar vilka rör vid min panna
vid mina kinder
vid mig
visst kan jag vända mitt ansikte till månmoders vackra
ropa in i månens skiva
andas mina innersta blad
vaggas i månskärans händer
invänta stjärnregns stoff
falla ned över mig
där jag vilar
i drömmens
väv


är självisk självet
kan så vara
kan så vara av godo
självet är ditt inre ljus
är självet ego
självet är det vilket lyser, belyser egot varvid skuggan förenas med ditt inre
så självisk utan förväntan att få åter eller äga är vackert ty det är att värna om ditt själv
vaka över dig med ditt själv
det är sant det du ser
i allt finns
lever så kallad solsida samt skugga


det vilket ej längre är vid din sida
släpp det
släpp de så kallat döda
håll dem ej kvar
håll dem ej kvar för att hindra/lyfta din ensamhet
själviskt är detta
är detta att hålla kvar för egen lindring eller egen räkning
hör deras bön;
lägg mig i elden
låt vår döda kropp
vår vissnade kropp flyga
se ej kroppen skrika i smärta
se gnistans glädjedans
andas friden i lågornas skimrande ljus
upplev hur lågorna värmer ditt ansiktes insiktssvar
huru de omfamnar dina händer
kysser dina händers ljus
kysser dina händers lösta kramp


utan att med vetande medvetet uttala orden gör vi ibland ofta livet en otjänst
utan att med vetande medvetet uttala orden gör vi ibland ofta det, inte alls utur en negativ mening eller avsikt
vi uttalar dem av den enkla anledningen att vi är medvetna om/i ett ansiktes smärta
vi uttalar ordens tröstande hand ur hjärtat samt ur tankens minnesbank
är det negativt, hjärtat är ju med
ja, hjärtat är i detta skeende med
de båda är dock separerade


barnet gråter vi säger till barnet;
se molnen där är din farmor den barnet älskade vandraren den så kallat döde säger;
släpp mig fri
jag är i träden grenarna frostens pärlor
jag är i allt alltid med dig


däri
i den insikten är de båda fria


båda säger till varandra; lev dina steg i glädje däri fröjdar jag mig


hur kan vi stiga in
instiga
genom att lösa upp snörkorsetten


hur kan vi stiga in
instiga
den intellektuella tanken
matematiska tanken
kan kännas tyckas vara
både tröttsam samt tråkig denna tanke är en ”död” kropp
den var i rullade ihop sig
en spinnande
godmodsvävande
hjälparhand
syntes vid ravinens brand


tanken kan känns tyckas vara både tröttsam samt tråkig i längden


i dalens vackra skål
doftar blomster
vackra


fjärilar sprider solstoff


bergskam kammar hår
doften
klättrar
stiger


alltmer utmattad
når den bergets topp


så sjunker den samman
eller flyger fri
den intellektuella tanken är en ”död” kropp med andra ord en bild av liv av rörelse
denna tanke vilken jag även benämner vid skelett – mineral – huvudtanke(huvudets tanke) kan ställa till stor oreda
denna tanke har verkligen behov av ditt hjärtmedvetna väsen varandes huvudjägare. ibland är du faktiskt tvungen lägga ut fällor för dess vilsna flyende, ej för att göra illa eller förneka dess existens. nej, detta är du tvungen till av kärlek till dess väsen. då denna tanke är i din famn sker det fantastiska den är i detta logiken. är denna tanke i sitt element det vill säga i din famn i din hand, då är den en fågel vilken hämtar grönskande kvist.
är denna tanke i sitt element det vill säga i din famn i din hand är den;
frö faller i jord
jorden är fylld av myller
av mikroorganismer
stillastående är det jord minst är
nåväl
frö faller i jord
mörkermolns uppgivenhet faller skugga över
frö vaknar sträcker ut sig
vrider sig med solen är en grodd
är spirande liv
till ljus


ofta är det så med denna tanke;
i god jordmån är den väckande
väckandegrodd
*
(till huvudets tanke)
det var en gång en fågel
fågeln levde i människohand
fågeln hade ett tryggt ombonat rede
fågeln såg ut över torrmarker handen lyftes och gav fågeln fri
glatt reste fågeln sig i vinden
vind seglade vida vingar
blickade in
skimrande pärla syntes i plantas ögonvrå
fågeln sporde pärlan om den ville flyga med
det vill jag gärna svarade plantan tag med hela denna kvist
så gjorde fågeln gav plantan till görandehanden
fröpärla föll in i jord
fnittrade in i leendeljus
det kittlade pirrade så gott
det var inte stilla vart den än vände sig
och så många vackra berättelser sånger den gavs
fröet växte började längta
hörde ännu ej kom
mörkermolns uppgivenhet faller skugga över
genast vaknar fröet svagt hörde det kom
fröet sträcker ut sig gäspar stort så skalen spricker
glatt vrider det sig med solen är en grodd
är spirande liv till ljus
fågeln kvittrade i morgonlunden
handen strömmade värme
människan andades in
skönhetens
doft
av
ros
*
katten
stod i snö
skaren
skar ej


katten stod helt stilla
tassar mjuka rörde vid


snö smälte
porlande
fnittrande
stigande


katten stod
blixt
stilla


lade örat på sne


tog ett skutt
rakt in i ängens höga gräs


nöjd belåten
rullade katten ihop sig i solen


spann trådar av
solens guld


i månsilverdalen
*
(allt är icke från a till b)


spindelnätstunna
trådar


vandra från himlar till marker
stjärnvindar


rör vid
strängar


stjärnor


vandra in i marker


strålande
gnistrande


prismaljus




hjärtvingar omfamnar ögon
*
(ilandevind)




i nattens gnistrande diadem
springer jag
ilande
vind


grenar böjda pärlband
broar
valv


stjärnfloder


ilandevind är min rörelse
lyfts


smeker vart suckande bröst


se pärlor gnistra mjukt runt ditt ansikte
på din vitade kuddes
var
*
i dalens vackra skål
doftar blomster
vackra


fjärilar sprider solstoff


bergskam kammar hår
doften
klättrar
stiger


alltmer utmattad
når den bergets topp


sjunker samman




molnibis


flyger fri
*
(vedartad )


ber


lägg mig i elden
låt vår döda kropp
vår vissnade kropp flyga


se ej kroppen skrika i smärta
se


gnistors glädjedans
andas friden i lågornas skimrande ljus
upplev hur lågorna värmer ditt ansiktes insiktssvar


huru de omfamnar dina händer


kysser dina händers ljus
kysser dina händers lösta kramp


det växer ett blommande körsbärsträd
i dina ögonmarker
*
(lyft)


lyft


ett steg


för att se


vad


ligger under
*
(lättvindigt)


lätt vind – lättvindigt
fjäder
dunlätta kupa


faller
virvlar
dalar


lägger sig tillrätta vid dina tår
strålande stoff
glimmar


till dig
*
bladen är oceaner av det människan kallar mirakler
mirakler är ej komplicerade
skulle de vara så
ja, då skulle de ej ske förrän de är över
*
(visst kan jag)
ropa
in i månens skiva
andas mina innersta blad


till hennes läppars svar


stiga in i hennes silverne hand
vagga i månskärans skimmer


visst kan jag vända ansiktet in i nattens vingar


leva mina innersta blad


med stjärnvindar
tystspråka


vakna i
lyssnandeljus


visst kan jag


vända mina innersta blad
till molnens mjuka ögon


segla i
fridstillas krona




visst kan jag
vända mitt ansikte
in i
solens skiva


andas mina innersta blad till hans svar


visst kan jag
vända mitt ansikte in i solens ansikte


låtsas
att solstrålar är fingrar
fingrar vilka rör vid min panna
vid mina kinder
vid mig


visst kan jag


vända mitt ansikte till månmoders vackra
ropa in i månens skiva


andas
mina innersta blad
vaggas i
månskärans händer


invänta
stjärnregns stoff
budet


falla ned över mig
där jag vilar
i drömmens
väv
med rosenblad över mina ögon
*
(enkelhet)


infallsvinkeln överöstes med ljus
så mycket ljus att ögonen bländades


hon människan
tog ett steg bakåt


ryggande
i glasruta
såg hon sig
är detta människa


lyfte händer


varsamt avklädde hon människan
sig alla yttre prydnader


hennes människans
rena smycke stod kvar
i all enkelhet
strålade
stigen


i människogärningen