Brytningsfärger
brytningsfärger, varför används dessa
brytningsfärger
varför
används de
solstrålar bryter vattnets yta
detta utan at bryta av
bryter sig igenom
solen bryter sig igenom moln
sig igenom hav
ser du pelare i hav
i himmelhav
i jordehav
har du sett dessa underbara danser
har du fyllts av innerlig längtan att stiga uppför
endast för att se vart du hamnar
vandra
bara
vandra
släppa allt ur dina händer
har du sett dessa underbara danser
lyft blicken se molnlotusen släppa
pelarvägar
dyk in i havet
se
pelarvägar
kan
ske
brytfärger används till redskap
redskap för att finna eller mer
släppa fram den färg du har behov av att omge dig med
du bryter dig igenom muren
du bryter dig
dig
igenom muren
fängelset
en gång gavs jag förmånen att möta alkoholister
så kallat utslagna
ja det var ett arbete
ibland hände det sig att de kom med både det ena och det andra
det gick att se lössen ohyran krypa
vi hade ett badrum med fyrkantiga låga badkar
dessa sargade ombads klä av sig
så tvagade vi dem
smutsen
ohyran rann ut
de gavs rena kläder
så ser jag färg bubbla
du är på väg måla nytt och den gamla färgen skall avlägsnas
det finns dylika medel
så duschar du av färgen
jag ser stridande
kroppar
blod
ser regnen skölja
ser slammassor stelnade
ser regnen falla
ser marker blomma och vet
vet att detta är
brytningsfärgen
är
att allt påhäftat måste av
detta för att det rena skall släppas ut
det är den frigivne fången vilken lever i skyltpelaren
ja
det är många lager av klister och du
har inte spottat dem på
dig själv
du har ej strukit över dig
rollat på dig detta
klistret är ej påstruket av dig
inte alltid
du
släpper dock ut fången
du
hugger mer eller mindre av kedjorna
länken till det dväljande mörkret
det mörker vilket sväljer solens strålar
sväljer för sin egen överlevnad
*
det är vackert
det är lättare skriva stjärnströmmar än om du skulle skriva slamströmmar ofta är det lättare skriva högre än till exempel lägre
däremot
underligt nog är det lättare skriva djupare än ytlig
är det en skada andas du ut om denna är ytlig
är det ett löfte andas du ut om det är givet djupt ur det inre
pressar du en frukt fäller den ut saft, du kan välja att sila saften, då avlägsnar du allt fruktkött, du silar genom en silduk
silduk är vackert
du kan välja att ej sila saften eller juicen
den får stå och då sjunker grumset
grumset
grumsandet sjunker
sjunker till botten
det är bättre gå till botten med
med inte emot
så är det då du kör över kanten med en bil in i havet
först sjunka, följa med
sedan veva ned fönstren och ut
för att simma till ytan
det är en mycket chockartad upplevelse
nåväl flaskan står där med saft eller juice, grumset sjunker till botten
ser du detta utifrån ser det faktiskt ut som saftflaskan har tilldelats en havsbotten
flaskan tillbringaren har fått en fast grund
grunden bär stegen
nåväl det växer ej sjögräs
ej heller anemoner
alger eller tång i denna botten
eller
eller gör det så
då saften får stå för länge då gör det detta
saften angrips av ruttnelse mögel samt jäsprocesser
och i det skeendet ser det ut att vara sjögräs med mera
nåväl innan det gått så långt
har du en flaska
en tillbringare med saft eller juice inom vilken grumset sjunkit ned till botten
det har bildats en grund
en livsgrund
den grunden har fotfäste eller hur
solstrålar kan nå denna botten eller grund
då
då kan du se, då kan du i små ögonblick se ljusglitter
det är en god grund
det är en näringsrik grund
du skakar flaskan och nu fördelas grunden
grumset vilket nu är positivt grums, fruktköttet i den sammangivna vätskan
visst är det underligt att det är lättare skriva sammangivna än sammantagna
i och med att fruktköttet nu är i hela flaskan
tillbringaren
flaskan tillbringaren juicen ger näring till alla
det
det är fint
eller hur
hur många gånger har du ej beundrat sanden – varför höres detta jämnt vara att jag ej beundrat - skriv då:
(hur många gånger)
har du
beundrat sanden i havet
då den
av dina steg virvlar upp
solen vilken strålar
in i havet och
du
står i glitterregn
det är det glitterregn du kan se
i ett solbelyst rum
dammkorn
dammpartiklar
dessa glitterregn
nog är de stjärnströmmar
det ser ut att vara slam
dimma
töcken
står du kvar så ser du
stegar du vidare virvlar det upp
mer och mer och mer och mer
så ställ dig
i apelsinlunden
se solfrukterna samt andas in doften
solmogna steg
*
(solvinden månvinden)
hon slöt sin längtan i handen
ensam levde hon
utan ensam
och hon syntes vandra i nätternas mörka
med stav i handen
med lykta
vaggandes
lugn
jag har alltid sett solvinden
månvinden
omfamna varandra
lyfta
tyngder ur dalar
ur sänkor
ur gyttja
ur kvicksand
ur sumpmarker
sett dem vända koppar upp och ned
sett dem läsa sumpens ljusbörd
ja jag har sett dem
lyfta
tyngd
tyngderna lägger de på bädd av ide och gran
jag har sett dem
omfamna
tyngdernas sargade vingar
sett dem smörja dem med tårars blodolja
sett fjädrar läggas till rätta
sett dun mjuka bliva
sett tyngden resa sig ur
ide och grämelse
tändas i ögon
det har jag sett solvinden måmvinden i kärlek göra
stretar ej längre emot
jag släpper mina spejare fria ej bundna
släpper mina vandringsfolk fria ej bundna
jag ber er dock
bär mitt berättarljus i edra händer
jag själv inte längre skälvande
lägger
mig
mig stilla i
mitt
mitt vara
här under rosenbladets droppe
då du rör vid mig
skall jag öppna mina vingar och le in i solen
då du rör vid dess verklighet
så är jag en måndroppe i dina ögon
vi är ett klangljus
*
sen tim ental
sen timme elementar
självförakt
vad är ordet
själv för akt
åter stiger detta ur:
för neka
för akta
för kasta
se orden samt säg;
jag nekar för att detta ej är hjärtats väg
jag aktar om värnar om för att detta ej är hjärtats väg
jag kastar det vilket ej är hjärtats väg in i vinden till helande
jag kastar mig för att jag vet att detta är hjärtats väg, kasta är ej att göra sig av med sopor du är ej avfall, vissa saker hör ej till din hjärtstig.
upprepa
jag skall inte längre krypa in i hörnet för att endast ta emot
jo ta emot det vilket är
sköljandegott
ty det sköljandegoda är cirkelns ljusrörelse
i det måste jag fråga mig
är det mitt är eller mitt icke är
alltid minnas
jag är
du är
vi är
i de stunderna är jag det vilket benämns salig av lycka
kärlek
i de stunderna är förkastelsen av
mig själv helt borta
därigenom verkar
cirkelns värmerörelse
kärlekens pupill
kärlekens omfamnande pupill
se orden i nytt perspektiv vilket ej är nytt
ursprungskällan lever i orden - den visar oss möjligheter solpärlor
alla källor är en och denna källa har många strängar, så har solhåret, månsilverhåret alla hår, alla strömmar har många hårstrån, kärlekens strå – många droppar många strömmar utan att överge eller övertaga samt utan att överstiga varje levande väsens kapacitet
ja människan fröjdar sig i att se möten, stunder – egentligen allt det vilket strömmar henne förbi - allt i nya perspektiv. så, varför inte orden – orden vilka är såord/sådd.
varför inte se orden i nya perspektiv, ord är innebördsord, för att se innebördens ljusa samt mörka sida – dag samt nattsida. positiv samt negativsida – så lever behovet av att se livet i orden. så är det ju i mötet med allt. se ursprunget och dörrarna skall öppnas, ursprunget har du ej behov av att fly eller drabbas av negativa växanderörelser. och även i det att detta negativa växer så sker växandet av det positiva jämsides. det är så och har alltid varit. då människan förvägrar sig att lyssna till detta negativa vilket lätt tar över, lyssna till vad det egentligen säger då blir det en demon, en mardröm. omfamna detta så tändas stjärnorna, de blir vackra delar av livet vilka leder dig
det är ju hjärtströmmens blå och röda blodströmmar.
se orden i nytt perspektiv vilket ej är nytt
ursprungskällan lever i orden - den visar oss möjligheter solpärlor
alla källor är en och denna källa har många strängar, så har solhåret, månsilverhåret alla hår, alla strömmar har många hårstrån, kärlekens strå – många droppar många strömmar utan att överge eller övertaga samt utan att överstiga varje levande väsens kapacitet
ja människan fröjdar sig i att se möten, stunder – egentligen allt det vilket strömmar henne förbi - allt i nya perspektiv. så, varför inte orden – orden vilka är såord/sådd.
varför inte se orden i nya perspektiv, ord är innebördsord, för att se innebördens ljusa samt mörka sida – dag samt nattsida.
orden är dag och natt
det lever en vacker blomma vilken givits detta namn
natt och dag
dag och natt
ser du orden i nytt perspektiv
ser du livet i nytt perspektiv.
*
allt vissnat måste falla
ur det grönskar det vilket är
är det ej så att detta är att följa tidsvindarna vilka ej är tid
*
(så sades det)
hon vandrade böjd med tiggarstav i hand
så sades det
hon stötte staven in i ökenfärder
ur sand sipprade klarströmmar
hon såg sandens tårar strömma
nynnade tröstandevagga
lyfte öknarnas vågor
vida skimmer
mantlar
sådde frön
männen ledde vägen
kvinnor bar vattenkrusen
hon steg uppför stigen av klippornas vittrade
stötte staven i klippgångar
ur dessa steg eld
hon såg klippors tårar strömma
nynnade tröstandevagga
lyfte klippornas vågor
vida skimmer
mantlar
sådde frön
männen ledde vägen
kvinnor bar vattenkrusen
männen beredde jordens bäddar
kvinnorna vattnade frösådden
så virade bladen ut trumpeter gröna
så vek knoppar ut bladskålar
nedför
utmed klippor
strömmade vattenfalls
ljuskaskader
regnbågsfjärilar
flög gnistrande ut
vattnet strömmade
öknen blommade
i oasens silverskivas
guldsmyckade
händer
allt detta såg hon då hon bad om vägen in
till jordepärlas skönhet
så var det en tiggarstav i hennes hand
det var i en årsring
en annan gång
i en gångtrall
i en sång
bergen låg vända till haven
tallar växte
rötternas långa flätor höll om bergens
ibland suckanden
ibland pärlljusa
hur kan ni växa så utan fasta rötter fötter
tallarna susade
vi har ju fötter
vindpinade kallar de oss stundeligen
hur skall vi kunna det med alla dessa leende kronor
kottar i våra händer
du blir ju glad bara av att se dem
jodåminsann nog har vi
fötter
rötter
djupa
det var dit hon plägade vandra
sitta där sluten
vidöppen
berätta oss din vandring
berätta mig min
vandring
hon älskade se in i de gamlas ansikten
de gamla älskade se in i hennes ansikte
hon lyssnade andäktigt
det unga kvinnolivet
andräktigt
hon var ännu ett barn
nyss instigen
de första årsvarven var lagda
många slag var avklarade
hon bar endast fem årsringar i sin stam
hon hade planterats i en trädgård
de vilka satts att vaka över hennes steg
kupa jord runt
hennes trädgårdsmästare
såg underligt på den märkliga växten
är du sällsynt
är du ogräs
ogräs är du
låt mig jag ber
låt mig växa
nåja
men ogräs är du
hur det nu var växte plantan
allt högre i
kanske
längtade hon till silvermolnet
guldmolnet
samtalen där vid himmelselden
ja vem
vet
trädgårdsmästarparet skulle väl ha givit henne stöd
de tog sig för med andra ting
de skar i hennes rygg
skar strimmor
nej inte av
ljus
och inte av värme
de skar för att böja den märkliga plantan
de hade aldrig sett nåt liknande
de andra plantorna de givits
var
så mycket
vackrare
så mycket mer att
visa upp
solvarven lindades
månvarven lindades
de smekte hennes kind
vävde mantlar
svepeblad
runt
henne
överlevnadsblad
den unga kvinnan insåg det vilket gjordes
insåg att hon på något sätt måste ur detta
hon inväntade deras nattsömn
drog varsamt rötterna
ur greppen
smög tyst
ut
så är jag fri
så trodde hon
de slet henne åter
för vad
ja helt släppte de ej för
hon var allt bra att ha till allt de där de behövde i sina ålderssteg
även i detta lät hon dem hålla rötterna de greppat kvar
de trodde de hade greppet kvar
hon lät dem hållas
hon levde sitt liv tyst
hon önskade ej strida visste deras sovande
hon vandrade med de djupgående ådrorna
det fanns ljusdansstunder
tilltrosdanser
skuttdanser
pärlandemoln
det fanns det
feststunder
festmåltider
festgångar
hon älskade duka vackra bord
älskade röra i grytor röra doftslingor in i liv
baka bröd sötsaker allt det vilket fyllde livens ögonljus
hon älskade skänka presenter
det var hennes glädje
så vandrade trädgårdsmästarparet in i drömvandring
genom den dörr de en gång vävt vidare
hon kvinnan stod nästintill fri
märkena de skurit gav henne smärtregn stundtals
silvermolnen guldmolnen förtalte henne vari det skett
de lade helandeörter i hennes sår
hon lärde sig lyssna till
smärtregnens flöden
hur det än var kände hon sig bruten
kände hon sig böjd
djupt inne visste hon att det ej var så
hon vandrade
med en stav i sin hand
de där märkliga papperna
flög allt vidare bort
de där märkliga runda tingestarna
rullade allt vidare bort
till slut upphörde hon försöka hindra deras bortfart
det var tungt att vandra
mycken oro
det ordnar sig
mumlade hon till sig själv
tog sin hand och vandrade vägen stilla
det fanns de
det tisslade bak hennes rygg
där kommer hon med tiggarstaven
hon hörde det ej
det fanns de vilka
sade det
det
gav henne smärtregn
det väckte frågoregnen vilka forsade
runt hennes fötter
ibland höll hon på att snubbla rejält
hon sjönk allt
djupare
då ven staven genom löften och reste henne upp
hon började tro på
tisselregnen
bak ryggen
är det så
är jag en tiggare
hon kom till det stora frågeträdet
lutade sig till stammen
gav inte frågor
suckade helt stilla
hon talade till ut i intet sägs det
det de ej vet är att jag känner mig vara en tiggare
en tiggare på vandring med tiggarstaven
det är så svårt ta emot ur deras händer
jag kan ej bjuda åter med
vackert dukat bord
med dignande fat
jag kan ej återgälda
med vad skall jag återgälda
med brödsmulorna från gårdagens fat
så svårt är det att ta emot
då jag ej kan återgälda
vindarna höll fatet i händerna
sådde brödsmulor i ängen
ur kanna vattnade de
med hennes pärltårar
ur frågeträdet flyger
regnbågsfåglar
du målar världen i skönhet med ord med färg
med den du är
minns detta
alltid
allt detta såg hon då hon bad om vägen in
till jordepärlas skönhet
så var det en tiggarstav i hennes hand
det var i en årsring
en annan gång
i en gångtrall
i en sång
bergen låg vända till haven
tallar växte
rötternas långa flätor höll om bergens
ibland suckanden
ibland pärlljusa
hur kan ni växa så utan fasta rötter fötter
tallarna susade
vi har ju fötter
vindpinade kallar de oss stundeligen
hur skall vi kunna det med alla dessa leende kronor
kottar i våra händer
du blir ju glad bara av att se dem
jodåminsann nog har vi
fötter
rötter
djupa
det var dit hon plägade vandra
sitta där sluten
vidöppen
berätta oss din vandring
berätta mig min
vandring
hon älskade se in i de gamlas ansikten
de gamla älskade se in i hennes ansikte
frågoregnen
upphörde i hennes bröst
så föddes hon ur sin egen hands uppgivenhet
*
hon sattes att leva ensam
hon slöt sin längtan i handen
ensam levde hon
utan ensam
och hon syntes vandra i nätternas mörka
med stav i handen
med lykta
vaggandes
lugn
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar