hon
är kommen åter
silverskålens
månängder
synbara
tydligt
strör hon
stjärnor i blomskålar
drömfjädrar
och säg mig vilka är tecknen du
skriver
är de skäran vilken skär sädens
stjälkar
är tecknen nu utan liv
säg mig vem håller pennan i hand
sofokles
sisysos
vem silar skalen vem mal kornen
vem skriver tecknen
är tecknen
liv
så länge hade rädslan stängt dem
inne
i korta stunder kisade de in i
ljuset
för att snabbt återfly in i
bergets inre
så mycket de ej kände
så många fasor
en dag singlade
ur ett moln
ett solfjun in
solfjunet fann en spricka i
molnet
i berget
eller var det så att berget kände
dess innevånares behov
solfjunet kittlade
kittlade
och i en av alla stunder
släppte de rädslan in i floden
så vackra glänste blänkte
fjällens rörelser
fria
fria
folken höll en stund händerna för
ögonen
det de mötte var så starkt
sakta särade de fingerbäddar
flätade
såg
markerna
det levde ej rädsla här
de insåg sin egen rädsla
och örnen den vida
svävade
med dem
de lyssnade till stigarnas
öppnande
kom till en plats där markerna
var fyllda med växter
med allt det vilket andaslever
i denna cirkelpärlas skönhet
i hennes hjärta
och hon öppnade sina händer
en kvinna begav sig in i vandring
hon står helt blickstilla
studerar detta hjul
söker urskilja ekrarnas antal
ser ekrarna
bedöm ej hennes räknande av antal
efter det du är i
ty detta hjul hade hon ej mött
tidigare
det var ett förstlingsmöte
därav de stora
ögonfaten
dignande av
med bär
fruktbilder
vilka doftades in
av
hjulet
hon ser ekrarna skifta allt från
silver till guld
från guld till silver
sakta sprids ett leende
hon slappnar av
sprids ett leende i hennes oval
ansiktsoval
luften fylls av viloblå
det hon brukar benämna skogsblå
eller duvblå
skymningsblå fjärilsvingar
rör vid fridens boning
varför försöker jag se antalet
näri de viskar mig
vi är ett
det är detta hjulet visar mig
hon stiger in i de barnögon hon
en gång hade
dessa ögon vilka hon ej lämnade
ej tappade på vägen
hon står i vinden med en snurra
en snurra i händerna
vad har du för namn
vindsnurra
vindsnurra
det kan vara mitt namn
vinden rör vid snurrans glädje
färgerna suddas ut
är ett vitt hjul
ur det vita hjulets lugn stiger
färger
hon ser hästar galoppera
manar är böljande hav
fria
fria
barfota virvlar de
hon med
varför söker människan tämja det
så kallade vilda
till att efterlikna henne
människan
kan hon
människan
ej höra
vildhetens stämma
hur denna stämma
skapar
symfonisk verklighet
hästarna stannar
molnvirvlar
rök
lägger sig stilla
höststormar virvlar löv
stannar
löven lägger sig stilla
vitt
vita
toner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar