måndag 26 augusti 2013

den 26 augusti 2013

i pupillen
vaggas jag av mina syner
ekrarna
är sländans
trådar
nätet är havets lugna regnbågsvardande

trädet
har fällt
sitt sista oblatsblad
här


i den silverklara månens land däri allt är rent är stilla
däri havens djup är glänsande klippor i natten
ditin stigar utan avsikter leder
vari stigar utan avledningar manövrar  leder
däri fötterna är bakombarnets andning framombarnets andning
 vari valven är öppnade fria
därunder silvermånens eldmånens vatten kan strömma fritt
detta vatten rör vid fötternas öppnade sulor
tvagar dessa sulor in i rena klara linjer
däri endast är andas
föreningen av bakombarnets andning medin framombarnets andning
ja, dessa linjer rena är förenade med världsrikenas meridiander
medin vilka menhirer triliter andas
i denna andning höres markens susande puls viskandes
sänd blicken din in i stjärnhav låten dina linser sköljas
se icke för djupt in i det du tror är endast sten
med en duk baddade hon ansiktets pärlor
se ögonen, ögonens djup
se icke in i dessa intill din mognad är
är detta ej så bländas din syn
du är en enkom sten
hon gavs dessa ögon till att stanna dig
till att du skall nå ditt själv
och vadi är dessa ormar, rullandes slingrandes, hennes hår
kunskapens skärvor kan skära dig ta över dig splittra dig
så är hennes hår icke det änglahår du kan se skimra
så är icke hennes hår molnbärarnas horn
är hennes hår hornlager ja, horn

hornet ljuder
ur havets händer

han rider
en klippa

manar dem alla
in i kretsen av
råd

slagen har haglat
tillräckligt
länge

vem har rätt vem har fel
inför vad inför vem

hon gavs dessa ögon till att stanna dig
till att du skall nå ditt själv
och vadi är dessa ormar, rullandes slingrandes, hennes hår
kunskapens skärvor kan skära dig ta över dig splittra dig
så är hennes hår icke det änglahår du kan se skimra
så är icke hennes hår molnbärarnas horn
är hennes hår hornlager ja, horn
horn vilka anmanar dig att tämja kunskapens skärvor
och din stenmantel skall öppnas och du skall se den du är
meridianer menhirer medusa med livet är
allt vandrande

menhirer stå i hedens doftande klarhet
når det vilket var i jordarna
är stammens resta stigar
 triliter är valvens höjning är trädens kronor
ja, menhirer är resta stegar för de vilka förmår se
kraftens strömmande balansandning
harmoni symfonisk verklighet
dessa stenar så ädelmodiga
så resta stolta i skönhet
för blotta ögat det yttre ögat är dessa menhirer
just stenar
det blottlagda ögat viskar ömt
säg undrar ni ej varifrån dessa mantelbärare kom
hur skred de
skred dessa konungastenar ur skred
ur jordskrev vilka var virvlande plågoskrin
undrar ni ej vari detta skri ljöd

hur vandrade de
varför valde dessa denna enkla skrud
för vissoms seende
de vilka sluter ögon kan se
att dessa konungar bär mantlar av indigo
stjärnmantlar planetmantlar
ty dessa menhirer är just det dina sulor är
de är redskap vilka leder livets flod
triliter är valvbågarna vilka du kan vandra på
genom vilka du kan uppleva det den lyfta tyngden är

och havet
havet sjunger

stundtals kan ensamhetens seglare se ljus skimra
i stormar av kvidande

ej allom kan se
just dessa vilka vänder blicken till dessa klippor.
dessa kan se skimrande vita lågor
i mörkerstrofernas lidande
det är menhirerna vilka håller oblatseld i händerna
ty deras händer äro eldskålar
och kanske tror du att detta är stjärnorna
det är livets hav

ser du de vandrande med slokande segel
huru stormar river
sliter
brätten är fallna blad
nedöver huvudets kupoler
så lyfta de
slokhattar
triliter
det blottlagda ögat ser

i pupillen
vaggas jag av mina syner
ekrarna
är sländans
trådar
nätet är havets lugna regnbågsvardande

trädet
har fällt
sitt sista oblatsblad
här


i den silverklara månens land. däri allt är rent är stilla
däri havens djup är glänsande klippor i natten
ditin stigar utan avsikter leder
vari stigar utan avledningar manövrar  leder
däri fötterna är bakombarnets andning framombarnets andning
 vari valven är öppnade fria

var jag
sköljd upp
vari låg jag där i stranden
havet spottade upp mig på stranden
så länge snubblad i djupen

havet spottade upp mig på stranden

stormar tjöt vågor steg höga

varsamt
hyssjade jag
drog upp den trasslades ryssja

näri trådarna lättat
syntes en barkbåt segla med segel
nilens toner ljöd
båten släpptes ur en stämma

så är det med bark
barken bär livsrörelsen i sig
i stunder av nöd
vari åkrarna sinar vissnat har
viskar barken
mal mig
mal mig till mjöl
baka ditt bröd
somligt lyssnade
somligt svarade
bakade sitt bröd
bjöd vidare
så mättades dessas magar med trädvisdom
undrar du vari trädens bark är
i skepnader av sträv av hård av fårad av mjuk
så säg mig är vi icke alla så
och ser du barken
barken vilken stödjer hela trädet
ett hölje en korsett
utan snörning
och är det en snörning
är den gordiska knutar
ariadne är i din hand
är detta  gordiska knutar att lösa för dig

obsidian

under rosen
ur rötter


vandrar du
ur grottor

skalbagge skimrande
skönhet

så nära
så fjärran


inför hösten bäddar du

ellipsens

oändliga vishet

ur allt det du såg i din vandring


ur nattens
ädelstensängder

lyfter makaren

med vidbredda vingar

lyfter en andning
i rörelse


väcker drömmarens
järnkittel



makaren svävar ur

vingar släpps
ädelstenar
bilder i grytan


virvlar
stannar

o
ädla gryning

makaren
lyfter ur grytan

duken

lägges varligt
inöver drömmarens
ansikte

med en lätt rörelse
väcks drömmen ur moln
in i liv

makaren sjunker
är ett med dagens ädelstensäng

natten är i gryningsvardande



och han sitter där på klippan med kniven lutad mjuk
mellan pekfinger och tumme
bladet
bladets ellipser blixtrar då och då
vid minnet av solstigar
skaftet vilar tryggt i hand
han är lutad till martallen
den vilken lade delen i hans hand
han täljer en båt
han hissar ett segel givet av spindelmor
skriften vet han
en man en gosse
sjösätter
en barkbåt

näri trådarna lättat
syntes en barkbåt segla med segel
nilens toner ljöd
båten släpptes ur en stämma

så är det med bark
barken bär livsrörelsen i sig

ett frö föll godvilligt i jorden
en gosse täljde en båt
en man står på en klippa
han lyfter ett horn av elfenben till läppar
sjutusen bufflar vibrera grunden
en av bufflarna
skänker hornet
till denna man
nu ljuder detta horn vida
vida

hornet ljuder
ur havets händer

han rider
en klippa

manar dem alla
in i kretsen av
råd

slagen har haglat
tillräckligt
länge

och mannen sitter på klippan
ser valar stiga upp till ytan
tyst manar han dem till
han rider ej på en klippa
en val rider han
valen är en glänsande kulle
en hed i vintersömn
han
de stiger ovan den sträckta ytan
havet delar sig
de dyker i
djupare djupare
en mussla
vaggas i havet
skalen äro slutna om
om
om
hårt kniper musslan samman
han lyfter musslan till sitt hjärta
han valen
de
stiger upp till ytan

hornet ljuder trenne

musslan förblir sluten en aning glittrande av hav

hornet ljuder sjunde

musslan förblir sluten droppar rinner av

hornet ljuder i nionde
ändå
kan
ske
inväntar hon den tolfte klangen
tona in i den trettondes
förtröstan

i den silverklara månens land däri allt är rent är stilla
däri havens djup är glänsande klippor i natten
ditin stigar utan avsikter leder
vari stigar utan avledningar manövrar  leder
däri fötterna är bakombarnets andning framombarnets andning
 vari valven är öppnade fria
därunder silvermånens eldmånens vatten kan strömma fritt


i skymningens silver
vandrar
en kvinna

med utblottade händer
med själen
rinnandes

ut

mellan fingrar

hon kan se
knoppar
pärlor

växa på detta träds fingrar
hon kan uppleva
pärlbladens
längtan

kan icke känna
rörelsen
av

ankommande


hon ser stigen vandra tom

ty linsbladen är spruckna

av

all denna smuts
all denna min smuts
rinner
ned
över
mina axlar
jag tvagade mig med grus med
sand med stenar
såg dem blöda
ställde mig under vattenfallet
skölj mig du vackra
såg dem färgas röda hörde dem kvida
insåg mitt misstag
bad dem förlåta mig
drog samman näten
trossarna runt mig
slöt mig
inom mitt skal

all denna smuts vilken sköljer över mig
tjärliknande vävar
svarta slöjor
slupen stöter ut från strand
var är
vad är detta vatten
vem
vad ror denna slup

sakta anmanas mina händer
mina armar
lyft
lyft

och jag lyfter nattsvarta sjok
slöjor

det framstiger en ö
av outsäglig skönhet
slupen
landar mjukt vid stranden
sjön
havet är skimrande asur med gröna stråk
den vilken förde
fattar ömt min hand
stödjer mina steg
ur slupen

jag inser att slupen är den hand vilken bär
sjokens nattsvarta är sorgen i mig
inser att denna ö
är
den ö
vilken vi alla är
landstigna
i

i pupillen
vaggas jag av mina syner
ekrarna
är sländans
trådar
nätet är havets lugna regnbågsvardande

trädet
har fällt
sitt sista oblatsblad
här




Inga kommentarer: