i pupillen
vaggas jag av mina syner
ekrarna
är sländans
trådar
nätet är havets lugna
regnbågsvardande
trädet
har fällt
sitt sista oblatsblad
här
i den silverklara månens land
däri allt är rent är stilla
däri havens djup är glänsande
klippor i natten
ditin stigar utan avsikter leder
vari stigar utan avledningar
manövrar leder
däri fötterna är bakombarnets
andning framombarnets andning
vari valven är öppnade fria
därunder silvermånens eldmånens
vatten kan strömma fritt
detta vatten rör vid fötternas
öppnade sulor
tvagar dessa sulor in i rena
klara linjer
däri endast är andas
föreningen av bakombarnets
andning medin framombarnets andning
ja, dessa linjer rena är förenade
med världsrikenas meridiander
medin vilka menhirer triliter
andas
i denna andning höres markens
susande puls viskandes
sänd blicken din in i stjärnhav
låten dina linser sköljas
se icke för djupt in i det du
tror är endast sten
med en duk baddade hon ansiktets
pärlor
se ögonen, ögonens djup
se icke in i dessa intill din
mognad är
är detta ej så bländas din syn
du är en enkom sten
hon gavs dessa ögon till att
stanna dig
till att du skall nå ditt själv
och vadi är dessa ormar,
rullandes slingrandes, hennes hår
kunskapens skärvor kan skära dig
ta över dig splittra dig
så är hennes hår icke det
änglahår du kan se skimra
så är icke hennes hår
molnbärarnas horn
är hennes hår hornlager ja, horn
hornet ljuder
ur havets händer
han rider
en klippa
manar dem alla
in i kretsen av
råd
slagen har haglat
tillräckligt
länge
vem har rätt vem har fel
inför vad inför vem
hon gavs dessa ögon till att
stanna dig
till att du skall nå ditt själv
och vadi är dessa ormar,
rullandes slingrandes, hennes hår
kunskapens skärvor kan skära dig
ta över dig splittra dig
så är hennes hår icke det
änglahår du kan se skimra
så är icke hennes hår
molnbärarnas horn
är hennes hår hornlager ja, horn
horn vilka anmanar dig att tämja
kunskapens skärvor
och din stenmantel skall öppnas
och du skall se den du är
meridianer menhirer medusa med
livet är
allt vandrande
menhirer stå i hedens doftande
klarhet
når det vilket var i jordarna
är stammens resta stigar
triliter är valvens höjning är trädens kronor
ja, menhirer är resta stegar för
de vilka förmår se
kraftens strömmande balansandning
harmoni symfonisk verklighet
dessa stenar så ädelmodiga
så resta stolta i skönhet
för blotta ögat det yttre ögat är
dessa menhirer
just stenar
det blottlagda ögat viskar ömt
säg undrar ni ej varifrån dessa
mantelbärare kom
hur skred de
skred dessa konungastenar ur
skred
ur jordskrev vilka var virvlande
plågoskrin
undrar ni ej vari detta skri ljöd
hur vandrade de
varför valde dessa denna enkla
skrud
för vissoms seende
de vilka sluter ögon kan se
att dessa konungar bär mantlar av
indigo
stjärnmantlar planetmantlar
ty dessa menhirer är just det
dina sulor är
de är redskap vilka leder livets
flod
triliter är valvbågarna vilka du
kan vandra på
genom vilka du kan uppleva det
den lyfta tyngden är
och havet
havet sjunger
stundtals kan ensamhetens seglare
se ljus skimra
i stormar av kvidande
ej allom kan se
just dessa vilka vänder blicken
till dessa klippor.
dessa kan se skimrande vita lågor
i mörkerstrofernas lidande
det är menhirerna vilka håller
oblatseld i händerna
ty deras händer äro eldskålar
och kanske tror du att detta är
stjärnorna
det är livets hav
ser du de vandrande med slokande
segel
huru stormar river
sliter
brätten är fallna blad
nedöver huvudets kupoler
så lyfta de
slokhattar
triliter
det blottlagda ögat ser
i pupillen
vaggas jag av mina syner
ekrarna
är sländans
trådar
nätet är havets lugna
regnbågsvardande
trädet
har fällt
sitt sista oblatsblad
här
i den silverklara månens land.
däri allt är rent är stilla
däri havens djup är glänsande
klippor i natten
ditin stigar utan avsikter leder
vari stigar utan avledningar
manövrar leder
däri fötterna är bakombarnets
andning framombarnets andning
vari valven är öppnade fria
var jag
sköljd upp
vari låg jag där i stranden
havet spottade upp mig på
stranden
så länge snubblad i djupen
havet spottade upp mig på
stranden
stormar tjöt vågor steg höga
varsamt
hyssjade jag
drog upp den trasslades ryssja
näri trådarna lättat
syntes en barkbåt segla med segel
nilens toner ljöd
båten släpptes ur en stämma
så är det med bark
barken bär livsrörelsen i sig
i stunder av nöd
vari åkrarna sinar vissnat har
viskar barken
mal mig
mal mig till mjöl
baka ditt bröd
somligt lyssnade
somligt svarade
bakade sitt bröd
bjöd vidare
så mättades dessas magar med
trädvisdom
undrar du vari trädens bark är
i skepnader av sträv av hård av
fårad av mjuk
så säg mig är vi icke alla så
och ser du barken
barken vilken stödjer hela trädet
ett hölje en korsett
utan snörning
och är det en snörning
är den gordiska knutar
ariadne är i din hand
är detta gordiska knutar att lösa för dig
obsidian
under rosen
ur rötter
vandrar du
ur grottor
skalbagge skimrande
skönhet
så nära
så fjärran
inför hösten bäddar du
ellipsens
oändliga vishet
ur allt det du såg i din vandring
ur nattens
ädelstensängder
lyfter makaren
med vidbredda vingar
lyfter en andning
i rörelse
väcker drömmarens
järnkittel
makaren svävar ur
vingar släpps
ädelstenar
bilder i grytan
virvlar
stannar
o
ädla gryning
makaren
lyfter ur grytan
duken
lägges varligt
inöver drömmarens
ansikte
med en lätt rörelse
väcks drömmen ur moln
in i liv
makaren sjunker
är ett med dagens ädelstensäng
natten är i gryningsvardande
och han sitter där på klippan med
kniven lutad mjuk
mellan pekfinger och tumme
bladet
bladets ellipser blixtrar då och
då
vid minnet av solstigar
skaftet vilar tryggt i hand
han är lutad till martallen
den vilken lade delen i hans hand
han täljer en båt
han hissar ett segel givet av
spindelmor
skriften vet han
en man en gosse
sjösätter
en barkbåt
näri trådarna lättat
syntes en barkbåt segla med segel
nilens toner ljöd
båten släpptes ur en stämma
så är det med bark
barken bär livsrörelsen i sig
ett frö föll godvilligt i jorden
en gosse täljde en båt
en man står på en klippa
han lyfter ett horn av elfenben
till läppar
sjutusen bufflar vibrera grunden
en av bufflarna
skänker hornet
till denna man
nu ljuder detta horn vida
vida
hornet ljuder
ur havets händer
han rider
en klippa
manar dem alla
in i kretsen av
råd
slagen har haglat
tillräckligt
länge
och mannen sitter på klippan
ser valar stiga upp till ytan
tyst manar han dem till
han rider ej på en klippa
en val rider han
valen är en glänsande kulle
en hed i vintersömn
han
de stiger ovan den sträckta ytan
havet delar sig
de dyker i
djupare djupare
en mussla
vaggas i havet
skalen äro slutna om
om
om
hårt kniper musslan samman
han lyfter musslan till sitt
hjärta
han valen
de
stiger upp till ytan
hornet ljuder trenne
musslan förblir sluten en aning
glittrande av hav
hornet ljuder sjunde
musslan förblir sluten droppar
rinner av
hornet ljuder i nionde
ändå
kan
ske
inväntar hon den tolfte klangen
tona in i den trettondes
förtröstan
i den silverklara månens land
däri allt är rent är stilla
däri havens djup är glänsande
klippor i natten
ditin stigar utan avsikter leder
vari stigar utan avledningar
manövrar leder
däri fötterna är bakombarnets
andning framombarnets andning
vari valven är öppnade fria
därunder silvermånens eldmånens
vatten kan strömma fritt
i skymningens silver
vandrar
en kvinna
med utblottade händer
med själen
rinnandes
ut
mellan fingrar
hon kan se
knoppar
pärlor
växa på detta träds fingrar
hon kan uppleva
pärlbladens
längtan
kan icke känna
rörelsen
av
ankommande
hon ser stigen vandra tom
ty linsbladen är spruckna
av
all denna smuts
all denna min smuts
rinner
ned
över
mina axlar
jag tvagade mig med grus med
sand med stenar
såg dem blöda
ställde mig under vattenfallet
skölj mig du vackra
såg dem färgas röda hörde dem
kvida
insåg mitt misstag
bad dem förlåta mig
drog samman näten
trossarna runt mig
slöt mig
inom mitt skal
all denna smuts vilken sköljer
över mig
tjärliknande vävar
svarta slöjor
slupen stöter ut från strand
var är
vad är detta vatten
vem
vad ror denna slup
sakta anmanas mina händer
mina armar
lyft
lyft
och jag lyfter nattsvarta sjok
slöjor
det framstiger en ö
av outsäglig skönhet
slupen
landar mjukt vid stranden
sjön
havet är skimrande asur med gröna
stråk
den vilken förde
fattar ömt min hand
stödjer mina steg
ur slupen
jag inser att slupen är den hand
vilken bär
sjokens nattsvarta är sorgen i
mig
inser att denna ö
är
den ö
vilken vi alla är
landstigna
i
i pupillen
vaggas jag av mina syner
ekrarna
är sländans
trådar
nätet är havets lugna
regnbågsvardande
trädet
har fällt
sitt sista oblatsblad
här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar