lördag 31 augusti 2013

den 31 augusti 2013

i minnets labyrint
andas

sjuhundra vildhästar skenar
över min hud
stannar
i vildblomstrens äng

stilla
allt är stilla
du kan höra en droppe falla


skuggorna långa
skuggorna är varpen i stolens väv
strigelhjulen
spänns

tystnaden förblir

varpen
varpan är i flis


ödehuset
står i backen med snedvridna karmar
faller samman i dammolnsrosor
ej ett dammkorn finnes kvar

tramporna
ljuder
kammen  följer skeden matar
solvögon gapar tomma
var är trådarna
spännaren är brusten
kanten är upphörd
trasmattan faller
faller
i dräkter


död för klaring
klarning

dina kyssar
hagel
korn

så korn i vallmoåkerns blåklintskjolar

dina smekningar
piskrapp
vilka slår ned spirandekorn


är de vingar utan kroppar

och de vilka ropar in i vindarna
älskade
vilka ropar ut från minareter
älska
är detta skeppsbrutna kippandes efter luft
rivna segel fransade med minnet av
segelmakarens visshet
hur segelmakerskan trädde nålarna
huru ögonen strålade stjärnklara
är detta skepp vilka kastas för att möta grund
är detta nät vilka kastas ut
vilka hivas in
och de vilka skriar älska
ropar älskar
är detta endast den tomma tomhetens
klaustrofobiska ord

svaret andas vindarna ty dessa har hört
dessa hör dessa rop så ofta
ser så ofta spräckta ögon
spräckta ögon vilka nakna rena mötte dessa rop och de vilka svara är de
dem vilka ropar

det vandrar en kvinna i vildblomsterängen
händerna är utbredda ögonen slutna
hon andas in blommornas toner
och blommorna andas in
henne

det står en kvinna på ett berg
ett berg hon vet
hon har vandrat bergstigen så många gånger

hon kan vandra den med förslutna ögon
förslutna läppar
ofta vandrar hon bergsstigen med en bindel för ögonen

hon minns huru de plägade leka blindbock
hur han snurrade henne yr
hur hennes händer nuddade
fingrar snuddade
hur hon utforskade hans
ansikte

så vackert

ofta vandrar hon stigen med bindel för ögonen
hon minns
fångsthålan
fukten
möglet
dropparnas ihåliga
säckvävsskruden
kärran med trähjul
kärran av spjut
stavar
groparna
varje grop i marken
hur de kapat hennes hår
hon minns de sista stegen
hur hon bugade
vinandet
hon minns
tomt

ofta vandrar hon bergsstigen med en bindel för ögonen

hon minns fångstgropen
en mans starka händer
vilka hörde henne falla
hennes svaga rop
hans händer
lyfte

ofta vandrar hon bergsstigen med en bindel för ögonen
ej för att hon icke bär vilja tillseende
hon ser
hon bär denna bindel
ty genom bindeln andas hon
dofterna in i huden

rullgardin
jalusierna slår ned med ett hårdrassel

det står en kvinna på ett berg
ögonen är komna tomma
hopplösa
hon skådar in i oändligheten
eller var det är
vadi det är
hon ser
ser hon
smärtan virvlar

luckan är öppen
kolen glöder
ved kastas in
flammorna stiger
stiger
ångloken far
bergen skälver
skälver
loket skenar
far över kanten
svävar sakta utför stupet

smärtan virvlar genom henne
vindarna drar i klädnaden
smetar den tätt intill kroppen hennes
som vore vindarna skulptörer
vilka lägger lager till lager

är jag vacker i dina ögon
en kvinna vilken sköljer ditt frusna in i värme

slagen virvlar genom henne
vindarna virvlar
regnen vaknar
forsar

hon minns hur de steg ut ur grottan
dök in i vattenfallet
landade i sjön
hur de stod
i forsande vatten
pärlande i lyckoskratt

regnen vaknar forsar
hon står i stormen
mitt i stormens öga
en tavla
ringarna är många

vem ror i denna natt
vem håller årorna

pilarna viner
vem siktar vem kastar

hon står mitt i stormens öga
skruden sitter tätt sluten

hon minns hur de lindade henne
hur de sänkte henne ned
lade stenar
lade vildblomster
över

hon bär ett släp av regnvåta

regnfolken omfamnar kvinnan

och nu
näri människorna ej hör henne
ropar hon

hon tror ej längre att ropet skall landa

mysterier
mirakler
nedstigningar
gravläggningar
mörkläggningar
uppstigningar
mysterier
lever i varje cell i varje por
i din hud
knoppar
blad
mirakler
under
under din hud
så som ovan
ovan vid mysterier mirakler under
dessa är
livshymner
i natten kan du höra
en skälvande suck
förebådandes gryningens silverklocka
du kan höra de tysta vackra stegen
tvagade i månsilverfloden
kan du höra
gräset smekas av fötter
kan du höra den lätta andningen
se
ögonen vilka skälver bak
slutna
fjäderögonlock
näri dimman
gryningsdimman skingras
kan du se
konturerna av en kvinna
hon släpper klädnaden
stiger i silversjöns klara
denna sjö vilken är tjärnen
däri
trädens ring
däri stenarnas lagda ring
du kan icke träda in i denna ring
annat än väktarnas bejakelse
ty naken är hon
denna kvinna
blottad
sargad ända
in i märgen
de har sagt det är nog nu
de sömmar
de reder ut de borstar med mjuka
kolibrivingar
de lägger helandeblad
de vaggar
de sköljer
de tvinnar
är
in i
är
silversjön
är en lotusblomma
bladen är fyllda med sikt
genom siktliga
hon stiger i silversjön
in i lotusen
bladen är kupade händer
månstrålehänder vilka sköljer hennes smärta
hon sjunker in i bilden
gives en stund av vila
smärtskoven vrider henne
vilan är en månstråle
sänd
i natten kan du höra
stämmorna
och de vilka viskar
älskar
är det dessa vilka följer viljan
och de vilka viskar
deras viskningar är
höstens fallande blad
har du hört bambuskogarnas lugn
hört de tusende smaragdtranorna falla till marken
har du hört höstens blad falla
är det dessa vilka viskar
älska
älskade
kom
ja
det är dessa vilka viskar
komna in i höstens mognad
djupen sköljer upp
innerliga
förinnerligas
doften given av
gryning morgon
höjdpunkten är kommen
skymning
afton
så är det komna
innerligandning
förinnerligad
ja
det är dessa vilka viskar
det är detta du hör i natten
älska älskar ur djupet av ett hjärta
ett hjärta förbundet med alltets sång
med oceanens
eviga
andning
hör du silverklockan
eller
de vilka skriar
ropar
älskar
kanske är de vingar utan fågeln
hur skall dessa vingar kunna flyga utan fågeln
och skottet brann av
det var ej en pil
oh du vackra pilträd
vissnar sakta
sjunker in i jordens inre
stiger upp
lyft av sju strålande vattendrakar
isarna är smälta
glöden färgar himlarnas öppnade
tårar
skottet
stöptes i skålen av de sju gångna planeternas stoff
hon
den vilken viskar
sjunker
sjunker
ett stjärnbloss
i natten
når önskebrunnens
kopparklanger
i femöringars
toner
ur grindens blinkande
fläkt
av ingång samt utgång
utgång samt ingång
däri lyfter grinden sig av
järnens gångna
meteorjärn
skänker
kraft
i flodens strida
strömmar
hon stiger upp
minnen från svunna tider
skingras
i glänsande
konfetti
stjärnor ler
i det hon
ser tiden lösas
ser horisontens silverstrimma
böjas runt henne
hon
omfamnas
hel
i natten kan du höra
en skälvande suck
förebådandes gryningens silverklocka
du kan höra de tysta vackra stegen
vilka vandrar
bort
helt
utan
strid
må det ske
låt oss lyssna till babyloniernas
flodsaga


Inga kommentarer: