så samlas de alla trätor
dessa vilka stångats
panna emot panna
tespanna
mätt styrkan i sina teser har
dessa gjort
dunsar hårda
vinande slag av ordsegel
med svarta sorgkanter
det svarta manade dem se in
in i det vita bladets skugga
de svarta kanterna bad dem
invänta stjärnträdets uppvaknande
de svarta sorgkanterna visade dem
ramarna de tillverkat
inskränktheten
vilken till synes illusionistiskt
spräcker
skapelsens böljande väv
ty detta spräckta detta vissnade
är att likna vid den blomma
vilken vissnat
vilken ej givits vatten
näring
i den stund regnen faller mjuka
stiger näringen in
från ovan såsom nedan
från nedan såsom ovan
växten
blomman
reser sig
viker ut kronbladen
denna krona är det tanken är
tillåt denna vackra blomma öppnas
doften
doften är livet
är kärleken
i den stund din krona öppnas är
du mottagare
är du givare
så låt din krona vara en
hibiskusblomma
en nattens drottning
en av dessa vilka så vackert
visar
öppnandets samt slutandets
skeende
jag andas in dig lärdom
jag skådar dig i mina händers
kupade skålar
jag andas ut dig
i den stund du är redo
ja dunsarna var hårda
markerna skälvde
de minsta darrade
stenar virvlade
träden höljde stamhänder
värnadsvinden
svepte in
lyssna
lyssna
så samlas de alla trätor
dessa vilka stångats
panna emot panna
tespanna
mätt styrkan i sina teser har
dessa gjort
så samlas dessa på marker lagda i
träd
av dissekerings skalpeller
de stötte sina teser likt påla
likt stolpar
dessa pålar
dessa stolpar
kunde ha varit lodet i seglarens
hand
kunde ha varit pendelns vackra
vagga
kunde ha varit
lodet vilket
upphöjer grunden
in i ögon
så samlas dessa på marker lagda i
träd
av dissekerings skalpeller
de stötte sina teser likt påla
likt stolpar i eftertraktan till
staket
järn hade dessa ej i sina fickor
ögonen voro sinande brunnar
däri stenar föll
virvlade
murbruket vittrade
brunnsveven rostade
blandades med stenrasen
ådror steg in ur detta järn
stenar
lade sina rörelser
stilla
stilla
i bedjande
vördnad
så blevo de rösen av
livsvandringar
fyllda
med livets allfärger
de stötte sina teser likt påla
likt stolpar i eftertraktan till
staket
järn hade dessa ej i sina fickor
gång hade de i trädan
blinkningar
grindar hade de ej
han vandrar i skogen den lugna
vari fåglar är virvlande rörelse
vari tonerna väver ljuskaskader
vari de betande skrider lugn
vari
vari dem alla är ense
han lägger händer till träd
tager tacksamt emot fallnagivna
grenar
han sitter på förstubron
täljer
snidar slipar
han lyssnar till vindens skov
lyssnar till stigarnas rörelse
han bygger en grind
han bygger ett skeende
nyckeln lyfter han ur sin
bröstficka
det är en solstråle
vilken ej låser
vilken ej öppnar
en solstråle
vilken lyssnar
till den ankommandes vilja
och denna grind
är ögonblickets öga
är blinkningen vilken sköljer
gruset ur ditt öga
järn hade dessa ej i sina fickor
gång hade de i trädan
blinkningar
grindar hade de ej
horisonten
tvärslåer
såg dessa ej
lade dessa ej in
ändå
ändå stängde de in sig själva
i skälvande
darrande hörn
ty de räds sina egna
formateringsteser
ändå
ändå stängde de in sig själva
långt bort från husen
sitt hus
sitt
verkliga hus
marken rös
markerna rös vid dessa tespålars
anträde
anfrätta odörer steg ur dessa
rädsloskov
så samlas de
alla trätor
de vilka stångat pannor blodiga
och kanske var det tack och lov
att de vattnat jorden med detta
blod
ty av dessa blodsdroppar skall
rosenbladen stiga
de rosenblad vilka är cirkeln av
de tolv mödrarnas trettonde
detta blod
vilket föll in i hennes händer
gav henne tillfälle rena det
olivliga
marken rös
markerna rös vid dessa tespålars
anträde
anfrätta odörer steg ur dessa
rädsloskov
så samlas de
alla trätor
de vilka stångat pannor blodiga
i blodvite
mätt styrkan i sina teser
marker lagda i träda begynte
viskande
viskande mana
hon andas djupt
andas helandeorden
pålarna
stolparna
rörde hon vid
gavs liv
pålarna stolparna gavs liv
så samlas de alla trätor
tystnade tvärt
i det ögonen vidgades
i det de såg
ser sig stå i ringen av träd
så vart det kommet
hon väckte tesernas urkälla
så samlas alla träd
utur västanom
utur östanom
utur nordanom
utur sunnanom
åldern är vi givna
fårade
fyllda med livsvandringar
i den inre ringen
är vi den första av den sista
däri andas blodets vita band
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar