hennes åldershänder håller i
asken den vita med händer ådriga fyllda med stigar vandrade. händerna bär en
lätt darrning eller skälvning. ledsen är hon är hennes ögon. ty bitar har
fällts ut från asken. inte alls på grund av hennes ovarsamhet. ty denna ask har
hon ömt vårdat. hon vänder sig till ungdomskvinnan dottern och ber henne; hjälp
mig fästa bitarna samman. dottern rör samman lim. detta skall hålla bitarna
samman. sprickorna såren skall läkas, inte ett spår skall synas vilket kan
minna dig om den stund asken föll ur din hand. askens hjärta upplever ditt
hjärta mor och vad finns att minnas påminnas om i detta.
ålderskvinnan andas lugnt igen
och dottern är fylld av leende.
denna ask är kommen ur östan
landet däri städerna ringlar sig
uppför
landet däri folken bär hattar
flätade
näri de planterar ris
landet
där båtar växa
sampan
ofta ros de med en stör
denna stör mitt barn är ej en
fisk
är ej en störning
stör ej vattnet
stör mitt resonemang dig
mitt barn
ofta glömmer de så kallade vuxna
att begrepp är frukter
vilka vandrar frövägen
i det landet finnes en man
den mannen kan tälja elfenben
han kutar ej runt
slår ej knutar
han rusar ej ut på jakt
han tar vara på det elfenben de
trötta somnade givit
ur den mannens händer kom denna
ask
asken är en sagoask
snidade världar finnes
rötterna breder ut sig vida in i världar
av jord
stammen andas ring till ring
stammen växer
växer
kronan breder ut sig
där vid rötterna sitter de
spinnerskorna
vilka vakar med rötterna
så kom det sig
i en stund av liv
att en ekorre kom
ekorren hade besökt en gammelvän
hasseln
i full fart kom ekorren till
asken den vida
bärandes en nöt
ännu bärandes grön luva
ännu
grön
ekorren satte sig nu i askens
hand
asken lyfte på locket
jord var däri
och ekorren planterar nöten i
askens hand
vindarna susar
löven
bladen rasslar mjukt
de
spinnerskorna
vakar med nöten
knäckas är din vilja
din vilja skall ske
så knäcktes
sprack skalet och nöten
gavs rotfäste
dagar
nätter
stunder vandrade
ekorren kom
fann ej sin nöt
de tre spinnerskorna log
lyfte blicken
vilken ekorren följde
nu
ser ekorren ett helt träd med
nötter
ty nöten är kommen ett träd
en hassel
en vän till asken
asken med de vida rötterna
de tre spinnerskorna
slöt askens lock
lade den
i en
ålderskvinnas hand
hon hörde ej sagorna
hon såg askens skönhet
lade den i dotterns hand
vaka med denna ask
nu näri jag reser
så gör dottern
och dottern hör askens sagor
och gammelmannen ler
medan silverbladet mjukt snidar
sagokorn
hon har i mången natt
i många nätter i mångivna nätter
i
mån
givna
nät
ter
sig
sländans vingar andas
i dessa nattblad
är tråden spunnen är väven vävd
är skruden sömmad
i spindelvävstunn hudhöljan
och haven hördes tystna
inkapslade i termosar
valarna
strömmade
med cirkelns skönhet
nådde ej upp till
kaskadglittergivan
de upplevde de stängda tonerna
strömmade
lade sig i sanden
havet sökte fukta valarna
de lade sig däri för att upphöra
andas
tystna hördes haven
i bävan
rörde haven
havet vid valarna
ty havet vet
det valar vet
rörelsen är belivelsen
i dessa nattblad är tråden
spunnen
är väven vävd
är skruden sömmad i
spindelvävstunn
hudhöljan
hon
hör
helt ren
utan utsmyckning annan än den hon
är
sångerna har hon hört stiga upp
ur havet inom sig
undrande hade hon lyssnat
trott att
det visste hon ej vad hade hon
trott
sångerna var ordlösa
ordlösta
var knappt hörbara ändå ökande i
styrka
gälsånger ej
gäldsånger ej
ett slags oändligt vemod
som av
cellos
resonansen så hög
strängarna ej många
ändå fyllandes hela havet
denna
valarnas sång
hon lyssnade i nätterna
dagarna många
hon insåg
att denna stund skulle tillredas
en tanke pilade kvickt likt en
rysning
genom henne
allt medan
hon följde örnens hörde örnen
hörde en
varg yla
överallt
dessa visdomstoner
vemodiga
vemod
vilket skänker
lugn
visshetslugn
hon följde
sången
in i havet
hon liknade
ja
vad
i det
skruden bredde ut vidden
en manet
en svävande
andande manet
en av
valarna stannade
sitt upp på
ryggen min
hon hörde
åter reste
valarna segel
vände åter
in i havet
det finns de
vilka hör
oss
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar