14 november 2009

förmoda icke livet

gå icke emot din förmodan

vilken kan förmodas vara din förmodan
*
fördöm icke de skrivna orden
vilka kan förmodas vara sanna ur ett mänskligt hjärtas vilja
i dess förmåga

fördöm icke förmågan
vilken förmodas vara själens förmodan
till livssagelse
ty denna förmodan öppnar en dag själens fyllda förmåga då den tillåts tala

ja – detta är de ord du finner vara så oändligt vackra:
levandejord dröm
gjord drömverklighet
du ser denna markanta skillnad
ser resultaten
vilka får ditt öga att tåras
den levandejorda drömmen är skönhet
den är levande jord
den gjorda drömverkligheten är sakta vissnande

men minns att allt liv bidar väntan.


höga är bergen
snötäckta vindar viner runt över med
för en stund frapperas lockas ögat till sant seende
släpper formen ser berget dessa hårda klippformationer lyftas upplösas
de är gnistande nålar stjärnor ljuspunkter
vinden stannar av
lägger sina slöjor runt berget
ja kanske vinden till och med kryper in i berget
slår armarna runt sig skakar snöyran ur håret
bröder systrar andas liv i eldringen
de bjuder eld in
i natt sitta de fyra förtälja varandra om
ljus om kärlek om sannhet om hopp
berättar om tagna steg otagna steg
berättar om givna steg om ogivna steg
de blickar in i varandras ögon
eld är i ringen
förundras
ser tusende landskap vävas
ser skiftena
ser hur
allt
föds
insikten vandrar in i dem alla
ur bergets ådror väggar hör de klanger
ur berget stiger de fram
silvriga guldiga koppriga järniga
ögon plirande
djupa
visa
vackra helande kristaller
i händer hålla de redskapen
de sitta med vindar runt eld
klanger andas
mjuka
ur marker stiga de fram
umbra terra ockra jordiga sandiga
ögon plirande
djupa
visa
vackra helande höljen
i händer hålla de redskapen
de sitta med vindar med mineralriken runt eld
klanger rytm andas
mjuka fyllda
ur ådror källor stiga de fram
turkosa blå viola vita silvra gyllna
ögon tindrande
djupa
visa
vackra helande strömmande
i händer hålla de redskapen
de sitta med vindar med mineralriken med vattenriken runt eld
stjärnor planeter alla stiga fram
så sitta de alla skapande liv i är
bergen är en bok
sidor öppnas
haven andas är omfamn cirklar runt
i haven synas de simma beröra röra vid hjärtformers fjäll regnbågsljus
de gälade besjälade de med skal de med hud
följa strömmar runt
spegelhav
överhav unnanhav
allts hav
jordar marker vattnas hennes hudskimrar alla livens hudar
hennes kropp så oändligt vacker
höfter bröst liljevit är halsen munnens rosenblad
ögons sjöar blåklint smaragders ljus
hennes böljande hår
gräs ängder doftande blomster
hennes steg äro smekande mjukhets hand
hennes händer fingrar äro fjärils ljus
kvinna kvinnokropp värna om
de sitta med eld i ringen
skog växa upp ur händer
susa susa stilla
i skog leva de djurfolken
i luft leva de luftfolken
i vatten leva de vattenfolken
i jordar leva de jordfolken
i eld leva de eldfolken
sylfer undiner gnomer salamandrar
se dem vandra
fria
se dem bjuda människan till bords
se vägen
den du glömde
vi bjuda dig till värnads råd
vad svara du

dina ögon öppnas ur den förblindande drömmen du stiger in i drömmens sannhet
de steg du vandrar i höstliga vintriga marker
är eld i ring
hör ditt hjärtas röst förtälja vårens sommarens ljus inom
giv så ditt hjärtas vingar fria

skogen öppnar vingar
marker vibrera mjukt kännande
frihovar ljuder trumma
han rider är ett med appalosans vitskimrande linjer
hans hud skimrar brons
hans kopparsvarta hår andas skimrande
trenne fjädrar inflätade skymta
hans ögon
mjuka varma
djupa
visa
han stannar i ängens mitt hennes bröst häves mjukt
hon lystrar
han lyfter höger hand fågel flyger ut
han lyfter vänster hand fågel flyger in
med glädje följer han fågelns vingar ut hans hjärta andas friljus
med glädje hälsar han fågelns vingar in hans hjärta andas friljus
han hör
så är edra gärningar av mening
hör fågelns eko
det var en gång en hökenär
aldrig hölls fågeln fången
de var fria i varandra
höken örnen albatrossen kondoren alla sänder de ut signaler
lystrar
finner
ser
svaren
i skymning stiger han av appalosan bugar i tacksamhet inför
han sitter vid eld i ring
lystrar
de tala genom uråldriga salar
fylla hans ögon med är
ur markens händer stiga hon
blomstrande
inför hans gärnings
sanna
bud
hon spirar
han spirar
de slår ut i blomnings liv

det går inte att förmoda inte heller att handla emot förmodan
det går inte att förmoda att ett väsen är si eller så
se ljuset
logiskt vet du att ljuset är ljus
en veke finns
stearin finns, du vet hela processen
du vet att då tändstickan sätts till brinner ljuset,
du vet genom erfarenhet att detta är ett ljus och du vet beteendet.
det du icke vet är samtliga beståndsdelar, visst kan du säga att stearin består av det och det i den kombinationen, det är dock icke till hundra procent sant ty mångahanda ämnen kan ha fästat vid
nåväl hade du icke mött stearinljus skulle di icke vet
dessutom är det så att i dessa mänskliga tider lever kopieringar ja, vi vill gärna säga i dessa mänskliga plastifierade tider är det svårt att ut ur erfarenhet veta vad är vad.
det går inte att förmoda att ett väsen är si eller så
du kan med din erfarenhet göra en bedömning utifrån det kan du handla
det går inte att handla emot förmodan ty denna förmodan är ett låst faktum gjord av tankeverksamhet
vi säger icke att dumdristighet skall råda – lyft fram förmodan samt öppna hjärtat
du skriver om mannaålder om mannen och höken, det kunde lika gärna vara hela fågeln, ser du manskroppen är fågelns kropp vingarna är gärningen. i ungdomen sker den oftast med höger hand
i högre ålder med vänster, de är dock aldrig åtskilda,
ser du
det är en förmodan att det är en man samt en fågel
egentligen går icke en stund av liv att förmodas
i varje sant levande väsen brinner en eld
hjärtats eld
i ringen
denna eld öppnar erfarenhetens ansikten
in i skiften
sylfer undiner gnomer salamandrar
se dem vandra
fria
se dem bjuda människan till bords
se vägen
den du glömde
vi bjuda dig till värnads råd
vad svara du

dina ögon öppnas ur den förblindande drömmen du stiger in i drömmens sannhet
de steg du vandrar i höstliga vintriga marker
är eld i ring
hör ditt hjärtas röst förtälja vårens sommarens ljus inom
giv så ditt hjärtas vingar fria
*
Egenhoppets pärlor
hennes steg

mjuka barfota omfamnade marker

i nätters famn
vakade hon med eldrosor i händer

djupt in hade hon gömt

egenhoppets
pärlor

hon tillät dem
i möte
en efter en att framstiga

de spräcktes

med sveprörelse samlade hon dem

de gömdes åter i hennes bröst

varje andetag skär smärta

skall de helas

i nätters famn vakar hon
med eldrosor i händer

då intet öga ser
är hennes steg mjuka barfota

omfamnar marker

hon sitter vid strand

inge icke mina döende steg hopp
det trampas sönder
sönder

satte mig vid stranden
vidjekvistar vattnades med tårregn
sakta flätade jag dem runtom
lade hoppets pärlor däri
våg sköljde in
lät korgen
strömma
fritt