Slag
av alla de slag du utkämpat är dessa de svåraste läragåstegen
att se att inse
ditt värde
du säger lita på
lita på vad är det,
du säger
den vilken har varit utsatt i skogen övergiven i en korg har svårt att lita på
lita på sin upplevelse lita på det du ser det du känner ty så många gånger har fötter slagits undan
ja – du ser härnads spår ser hur du alltid sökt lägga balsam på stormars vågor sökt andas liv i stillastående vatten
du kräver intet annat av ett väsen än av dig själv
det du ropar är: tag av masken låt mig slippa andas lögnstank
lögnen stinker
en gång hade jag förmånen att måla med barn
grupper om femton barn i åldern mellan tre till sju år
hela förberedelsen var en process vari barnen var... berättade sagor om penslar om färger om papper..gåvor till barnen
vattnet från källan framdukandet inbjudan för att göra visan kort
att stiga in i ett rum där barn målar är att stiga in i dröm
tanken säger oss oftast att drömmen icke är sann
tanken säger oss mycket
drömmen ger oss hopp
att hinder går att ta sig över
de värsta mardrömmar vi har är då vi vandrar bort från vårt hjärta
då jag säger hjärta är det icke det så kallade egot/subjektivhjärtat jag avser objektivitetshjärtat
befriat från gjord dogmatisk tanke
skelettanke
att leva i en livslögn en livlögnsdröm håller oftast inte länge
tyvärr är det ett vanligt faktum vilket gör så många väsen illa
drömmen är ett vitt hav
är helheten
därmed är varje dröm en vacker droppe
varje droppe gör havet
barnet drömmer
vet
i våra hjärtan vet vi
i den nya tiden öppnas stenars ögon
det viktiga är att icke drabbas av bitterögon
det är inte lätt
det du ropar är: tag av masken låt mig slippa andas lögnstank
lögnen stinker
den är slag
slag
av alla de slag: gåvor av alla de slag.
Vilken bild stiger först fram vid ordet slag – vilka bilder:
örfil, knytnäve, piska, svärd, slagskepp, kanoner, kanonader.
Örfilen är den öppna handen, handflatan.
handens skål, gärning har fallit in i glömska kavlats ut. handen har blivit flat då inte en flat len vackersten, handen har tappat styrseln.
handen har verkligen blivit manglad utslätad flat, flack okännande.
den vilken har utdelat en örfil vet att det svider i handen, det sticker, det bultar,
naturligtvis gör det detta ty det högre jaget söker berätta, väcka den utslätade viljan.
Knytnäven är den sammanpressade handen, den sammanpressade viljan.
piska, genom att uttala detta ord hörs verkningen.
vad är en piska; oftast består den av djurhud, piskan innehar ett handtag med lindade remmar, piskan har en flätad svans.
djuret står nära astraliteten, astraliteten är av godo,
astraliteten är stjärnrelaterad
stjärnledd i det vakna sinnet
hos den sovande är den pöbelns rop
frossandet vid avrättningen
dömandets skriande hesa gap
pöbeln skulle icke inneha citationsteckens makt om den mänskligt gjorda tanken icke hade övergrepp.
tanken är astral
stjärnor är skönhet
tanken har behov av andeljusets hand
annars, om inte så löper den amok, var och en vet vad skenande hästkrafter gör
då tanken icke innehar andeljusets verkan eller hand löper den amok och blir till en negativ piska.
då du började skriva dessa ord om piskan tänkte du:
piskad till sanning
Det är en god bild så länge detta icke sker handgripligen mot huden.
vi har talat om det inre samtalet; denna förnimmelse kan upplevas vara en piska;
det är astralvilja
Slagskeppet är vackert där det seglar
visst är det ett slagskepp ett krigsskepp, men det behöver inte vara detta om människogärningen icke får slagsida.
det är en annan sida av slag
slagsida; mycket enkelt säger vi att slagsida är obalans,
slaganfall uppkommer även det av obalans.
slag är i alla dessa bilder hastigt påkommen oövertänkt rörelse.
kanonad är kanonerna på rad, visst är det vackra hantverk
smideskonst gjutarkonst
fruktansvärda vapen
då du skrev det såg du en kör framför dig
hörde även kanon(sångkanon)
slag kan vara allt detta, byxor, kavajer, klädesplagg har slag; veck eller kragar – hos dessa är det en vikt markering vilken framhäver.
slag kan vara arter, sorter, tillhörighet
det du hör är födelsedagssången: ” gåvor av alla de slag”
gåvoslag är vackert
slag gör ofta att väsendet lärs att rygga bakåt inför möten,
varje hastigt påkommen rörelse är slaget, det är i luften utan att vara där.
Att då öva tillit är ett av de svåraste stegen.
vad är tillit, är det att ge upp sig själv,
Lämna över alla beslut in i ett annat väsens händer.
det är inte tillit, det vilar mer i den sfär du sade:
Då jag säger ta hand om mig menar jag inte ta över.
det är verkligen att genuint uppleva kärlekskraften inom
att verkligen våga inse att den hastigt påkomna rörelsen lever kvar i eterrörelsen för att minna dig om slagens verkan,
Det otillbörliga inträdandet.
denna rörelse eterrörelsens avtryck är att likna vid att du slutar röka, det är egentligen inte nikotinet vilket skriker, det är ritualen, rörelsen, handrörelsen.
du har hört så många negativa aspekter av detta med: det vilket sker det sker, ödets verkningar och så vidare, därigenom har du svårt att skriva: det är att inneha den fullkomliga vissheten av att det ordnar sig.
naturligtvis är det så att det som sker det sker, men det är mera det vilket skall ske det sker och detta skall är beroende av varje väsens livsväv i den stora livsväven, det kan icke ske om alla händer rör i grytan. det är av stort värde att bildligt talat sätta sig ned och inte rusa runt i paniskt agerande. du kämpar alltid med detta och det är ett stort steg att nu verkligen inte göra, åskådande se hur bitarna faller på plats. därmed är du inte passivitetsvarelse inte alls, du låter verkningarna av omgivningens gärning virvla klart, var förvissad om att allt blir bra.
Människan har en mycket sorglig förmåga; den heter försvar,
för att beivra sin egen oskuld
Vänder väsendet sina egna ord emot sina medlevande.
då väsendet upplever att orden icke hade den verkan, eller gärningen icke hade den avsedda verkan, snarare urholkade den gjorda bilden av väsendets själv, sätter detta igång.
väsendet har gjort en bild av hur det är , har till och med målat den bilden på omgivningens näthinna; då väsendet nu säger ord eller gör saker vilka startar krackelering sätter detta försvarande igång.
det är egentligen att ha igenslammade hörselgångar,
det är att inte höra livshavets skönhet,
Det är att undervärdera hela omgivningens andliga väsen.
tillit är att inse det andliga i livet
Helhetens verkan.
det du sade: ordet kan ljuda i luften, gärningen visar ordets sannhet.
du vill nu infoga det du icke sade ty du vet att det icke skulle hörsammas: ordet formas av formens andar i uttalandet stiger ett nyfött väsen fram; är det egengjord tanke är väsendet förvridet och förvrider därmed den talandes syn. är ordet ur helheten ur anden stiger skapande skönhet fram
däri är tilliten att icke göra tankeväsen
Du sade att gärningen visar ordets mening så är det.
vidare sade du; ordet gärningen är att likna vid droppen, ordet är en del av väsendet i väsendets andningsluft andas droppen ut, andas väsendet ut,
ordet droppen faller in i havet blir ett med havet
då droppen faller är den i havet sticker du hål på denna droppe sker verkan i hela havet
verkningen blir vida ringar i havet
det går icke att isolera det egna varat från helheten och säga sig vara fri från yttermera ansvar. du är en droppe i havet, förringa icke droppen kära läare ty droppen är liv världsväldesliv universums liv är stjärnors visdom sticker du hål skadar du denna droppe upplever helheten hela denna verkan.
Naturligtvis är denna bild svår att ta in ty den är hisnande och konsekvensen av den är oändlig.
Åter säger vi
Drabbas icke av rädsla
Var varsam med dina steg.
det finns inte rätt och fel i den bemärkelsen,
det är mer riktigt att säga:
riktigt samt oriktigt
kanske till och med:
riktlig samt oriktlig
båda dessa ord visar riktning det oriktliga är vilsestegen
då riktningen åter stiger fram
synes är det rikt liv
riktliv.
fel och rätt hör mer hemma inom juridiken borde höra hemma där, tyvärr har båda dessa ord hamnat in i fördömandets sfärer, fördömandet och glorifieringen genom jämförelsens aspekter.
Visst är det så att vi just nu sitter här
just nu talar
så
detta nu upphör aldrig
det upptar dig i din stund
det är ett andligt väsen
därmed evig rörelse
vari består det svåra i att se detta
hon föddes
i rum av
död
av avsked
oönskad i kärleksfattigdom
jordefädren fann en korg
satte ut henne i skogen
övergiven
av
tänkt var det att käftar skulle greppa om
sluka alla spår
av barnet
månmoder lade slöja stjärnjungfrur bildade ring
hon upptogs av mjuktassar
lärdes gå
hon bär stjärnblommor i håret
de värnar om hennes
livssteg
spindelmor
väver
väver drömväv
trär droppar av hav på skira ljustrådar
lyssna
hon ber
dröm din livsväv
sann
Evigtidens lyckoregn
det var en gång en kvinna
det var en gång en man
de levde i evigtiden
de levde icke nära de levde nära
mannen levde nära havet
vakade över skeppen
ledde dem bort från
irrfärd
kvinnan levde i den djupaste av skogar
där under trädens hägn
i fredade markers
händer
nu satt hon stilla vid elden
stenringens ansikten
skimrade
ansikten vackra
talade
hon suckade lyckoregn i mötet
såg vägarnas vandring
såg spåren av härnad
kände händernas
örtdofter
ögonen slöts
stilla
nog hade hon rört i grytan
var gång de bad henne
hon hade rört liv
i det stillastående
hon hade rört
genom stormarna
hon kände havet vredgas
vitskummet yrde isblå ögon klippor skälvde
hon såg havens stormar
stormfåglarna
hon lyfte ornamentsstaven
rörde vid
fåglar
slöt vingar
om kroppars
strid
bad stjärnor strö vitrosors dofter in i hudar
hon såg dofter falla varsamt hölja de sårade
dimma så vacker
stillsam
steg skred
lade sig runt över havet
urdimma
gav
hon kände hand smeka sin trötta kind
kände godhet
strömma
hon suckade lyckoregn i mötet
såg vägarnas vandring
såg spåren av härnad
kände händernas
örtdofter
ögonen slöts
stilla
*
av förtvivlan
av hopplöshet
hade jag lagt mig nära marken
allt för att känna
liv
levande sant liv
mosstäckes mjuka rena klara doft
omgav min kropps linjer
intet väsen såg mig
intet väsen anade mig
det vill säga de vilka kände
såg mig
besökte mig var dag
lade handen till
berättade smekord till mitt hjärta
gav mod bad mig stanna
i nätter stod jag upp ur bädden
stjärnsträngar var hos mig
mina fingrar
smekte deras silver
själen dansade
med
i
mina ögon upplyftes
in i stjärnrådet
vi talade
talade
i är
i gryningens slöjor bars jag vidare
in i min höljande bädd
låg där helt stilla
älskade systrar
tack för er nära närvaro
tack att ni vakar över min tråd
sakta mycket sakta började jag känna
där under
i mitt hölje
såg jag svart uppfylla mig
det svarta
kolets kylas inneboende värme
regnbågens diamantljus
skiftade
indigo blå violett grön gul cinnober röd
rörelsen var böljande
seg
slöt sig i ring
virvlade
snurrade
allt hastigare
vitt
uppfyllde mig
mitt inre
skrek
oh så jag avskyr de fördolda lögnerna
visa ansiktet
svara an
kände hur vreden uppfyllde hela mitt inre
flög
sköts upp
på älskad klippa
munnen öppnades
strupen
klarnade
mina ögon strålade vitt ljus
vit eld
jag skrek
skrek ut min förtvivlan
min sorg över de fördolda lögnernas omedvetna dans
sjönk så samman i indigofamnens smekande vita ljus
var icke rädd allt är väl
du är tillåten
att vredgas
reste mig sakta
följde stigen nedför klippan berget
kände en sällsam närhet
bergsrosor följde
mig
skogen tog in mig i sin famn
två höga furor
bjöd mig stilla
ur berget kom de
bärandes skimrande skiva
koppar silver guld
så oändligt vacker
av djurfolken gavs jag remmar
jag bad träden att hålla skivan
de slöt sin vilja runt remmar
skivan gonggongen
vaggade vind till stilla
framför mina fötter låg enegren
från midjebälte lyfte jag knivblad
med varsamma rörelser täljde jag klubba
av växtfolken gavs jag ljudande fyllnad
av djurfolken åter bärande hölje
jag bugade ödmjukt inför deras vishet
lyfte klubban
mjukt mötte de varandra
hörde klangen
svara
an
hörde livets
an svar
jag blev ett med rörelsen
klangen ljuder
ljuder hög
möt mig i sannhet
låt mig andas liv
klangen fördes åter
det sker
det sker
vandra i din skönhet
så kan det gå
i stjärnklar natt
det var väl mitt emellan dag och natt eller tvärsom
satt jag i godan ro vaggandes knirrandes i gungastola
trodde väl först det var ett kvistöga vackert
begrundade dess läge
så syntes det ljus däri
nu var det ett hål
livskraften min sinade
rann väl ut genom håla
tog raskt ett skutt ut genom vägga
röck av snabelmasken kasta den i reningseld
något lommade bort
livskraften återvände
trädet
trädet
ser du stammen
ser du rötter vida
ser du krona vid
ser du pärlor stiga upp ur rötter
ser du pärlor klinga genom stam
ser du krona
ser du fingrar
tusende droppar
stenögon
ser du den nya tiden
stenar öppnas
av värme
den värme du bär
ser du blommor öppnas
känn dem i ditt hår
du är älskad
döden är hos oss
människan har gjort den ändlig
så gjorde de med ondskan
så gjorde de ty det gav dem makt
du vet
jag vet
döden är icke avslut därav: det går över
döden är början till
se årstiderna de förtäljer oss liv
du är älskad
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar