innan allt tar en ny början måste total upplösning ske
det sker med
inom det mesta
säden mognar males till mjöl
mjölet röres ut
löses upp
brödet jäses
bakas inmundigas
upplöses
upplösning är till liv
vi talade om den totala förnimmelsen
inom citationstecken är det att upplösas bli medkännande i allt
medlevande i allt
detta är icke att jämföra med medberoende
det är att leva med
känna med
det är till viss del att avsäga sig , sig själv
detta är icke utplåning
det är att till fullo bli ett med sitt själv
du upplever att vi tjatar runt detta, du vill komma vidare i våra samtal
vi tjatar medvetet om detta se de ord du skrev:
det pågår en kroppsöversvämning med själskortslutning
kroppen
materien har tagit över
låt oss säga; det kroppsliga har blivit kapital
det talas om finanskriser
vari är den största finanskrisen
det är i kropparnas överjästa begärssystem
däri är finanskrisen
naturligtvis innebär detta smärta
oerhörd smärta
först jäser kroppen över blir kapitalvara
själen förgiftas
stelnar i livsmodsförlust
det är inte alls svårt att se det vilket sker inom själens landskap
vid en kortslutning
överallt höres veklagan över det vilket var
veklagan vilken hindrar stegen
stövlar sjunker
djupare in
in i lera
det finns bara en väg
håll i stöveln och dra upp den
eller dra foten ur stöveln
sörj då icke stöveln
återkänn stegen
återvinn
förtröstans ljus
du skrev runt kastanjen härförleden. du skrev:
svepeskål, du har tidigare skrivit runt svepebladen
nu svepeskål
svep sjalen runt dina frysande axlar
taggarna skall icke nå dig
*
kastanjevinden
berättar trädets historia
i framförsikt
slungar icke slagsvärdet utan mening
vinden har ena handen
inom fram
runt framombarnet
i den totala upplösningen skapades livsglöden
ögat strålade ut i världen
ögat såg livet innan det föddes
i ögat var embryot
fostret
pupillen andades
runt pupillen vandrar strålvägar
kastanjevinden
berättar om barnen
de lekande barnen
rötter stam krona
i krona blommar vita granar
rosens stjälk stam
bar taggar
kastanjens skal en spikklubba
en svepeskål
taggarna är där
inom svepeskålen är det vackra terraskalet
med vitöga
inom detta hinnskalet inom denna hand frukten
den vita blomklasen
inandad
kastanjevinden
berättar trädets historia
i framförsikt
källa
hon vandrade hem
in i skogen
omgivningen flydde den
den syntes för dem vara enahanda
smärtfylld
mörk
hon andades
de höga skogarnas dofter
livets
jag satte mig vid källan till livets ursprung
bad
lägg din mantelvinge runt mig
ur vattnet steg mantelvinge
svepte om
satt så i svepeskål med svepeblad
runt
om
såg stjärnor vandra uppströms nedströms
insåg stilla är
kom låt oss vandra hördes källan
se markens händer
se träds gåvor
jag samlade pinnar
löv av ek av al av lönn av asp
kottar av tall av gran av ek av mandel
i drömglänta låg stenars ring i väntan
varsamt lade jag gåvor i
ur midjeficka lyfte jag fnöske fram
bad gnista till liv
lade den i
andades
bad eld till vakna
lågor rullades ut sträckte varsamt ut sina kroppar
böljande svävande rördes värmen vid
flammor bjöd mig in i värmen
stenar lyftes jag bar blommor i håret
så lycklig var jag
elden källmanteln målade skönhet bad mig stiga i
var så vid strand det människan kallar långt bortanför
steg in i hav
lät våg falla hög över mig
virvlade i virvelhorn
nedåt
lät det ske
jag rusade i allt högre hastighet runt
upptäckta att jag var vattenslöjor
log i kärlek följde livsströmmen
våg sköljde upp i strand
långt bortanför
nära
elden brann i stenars ring
kände de höga skogarnas dofter
satt vid källan till livets ursprung
med mantelvinge runt mig
sitter i svepeskål med svepeblad
runt
om
ser stjärnor vandra uppströms nedströms
vet är
kom låt oss vandra hördes källan
se markens händer
jag vill gärna stanna här ännu en stund
andas vila
brådskas inte
vi är ju markens händer
känn min nära
närhet
brådskans bråddjup
sprang vilt
sökte springa fortare än vind
grenar piskade rev slet sökte hålla fast
vände blicken bakåt
kastade den gång på gång över höger axel
skräcken virvlade
vem jagar mig
vem
vem
rötter ringlade om
snubblade sprang vidare in i kärr
träsken de onämnbara sökte suga mig fast
jag sprang vilt sjönk allt djupare
brådskemaran red mig
piskade ryggen
slet i håret
sökte tvinga stegen
betvinga stegen
så stannade
allt
ser du
brådska leder in i bråddjup
se då bråddjupet
det tömmer
dig
se grenarna
de önskar dig inte skada
de viskar stanna
du piskar dig själv
se rötterna
de önskar dig inte skada
de viskar stanna
du snubblar själv över budet
stig inte ur ditt öga
låt dig icke betvingas
tvingas
se
stilla
vandrar stilla ro
blicken följer vänstra axelns rundning
möter högra axelns rundning
lemniskatabröstströms
lyssnarrörelse
sånger ur ett kvinnobröst
det är märkligt hur ord så fort blir tomma
sitter vakande drömskt
framför elden
ser flammor blå rödas
omfamn uppstiga i violett
indigomantlat ljus
lyssnar till ögons sånger trädfolkens sagor sanna
mantel böljar
dess inre är vit vitskimrande
rök ringlar banar sig väg genom rökgången
duken böljar lätt
läser mönsterbårder
lyssnar till ögons sånger växtfolkens djurfolkens sagor sanna
blickar ned mot till markerna
känner eldvingar
rök rökhands doftande salvia smeker din kind
du vet det icke
känner ej
förs åter
åter
det är märkligt hur ordinnehåll så fort blir tomma
jag var så lycklig över väggarnas uppmålade färgpigmentering
vågade hoppa
hoppades
färgen flagnade
krackelerade ade sade
såg det hafsiga underarbetet
krackelerarsånger hesa spända fyllde ekosalar
ett irriterande surr stör mig söker fläkta undan
det lämnar icke
minns låt det icke ske
låt det icke ske ty det sker för allt i alla
medlevande är vi
jag förs vidare
andra kläder
jag var så lycklig
lycklig där
du var hos mig
du svävade över mig
högt upp bland bergen
vackra klippa jag hälsar dig
underbara platå du bär mina steg
månsilverslöjor
fall ned över mig
vagga mig moder i din famn
öppna dina ögon vackersjö
vagga min själssjö
stenar öppna eder
låt mig möta edra blommande vita ögon
jag var så lycklig där
högt upp bland bergen i skogars hägn
där tilläts jag vara
mitt själv i mig själv
i är
mitt hjärta tilläts
glöda brinna flamma
utan att hårdskäppa lades ovan
utan att ljussläckarlocket lades på
där satt vi vid eld i
mjukt spinnande sant samspråks ögon
stämmors klara ström
föll blomfall ned över bergs sida
vi kastade oss kärlekshand i kärlekshands omfamn
in i sjöhänder våra ögons vattendroppar
exploderade i regnbågsgnistor
vi vattnade markerna med våra ordstämmors sånger
lyssnarord givarord
alltid fyllda
till helhet
till allt
till alla
vågen vände jag fördes vidare i andra kläder
jag ropar in i mitt hjärta
jord eld vatten
jag känner er
inom
värna om mig
vind tala till mig
led stegen
jag var så lycklig där
det är märkligt hur fort ord blir tomma
med tunga vemodssteg lyckades jag ta mig upp sitter med blödande händer
näktergalens koltrastens näbb är visare av tid i mitt bröst
sluter ögon känner din indigomantel
runt mina axlar
ser stenar rulla dånande nedför
täcka marker
känner dina
steg
i natts hamn seglar jag fri
buren av vingar
hör vackerorden tala genom bröst
i natts famn
dansar jag med fjäderlätta steg över ängders källsprång
strör kronblad i vindens hår
dina mjuka tassar smeker undan reven
i natts hamn dansar jag
smeker stenar ljusa
öppnar blomstrande ansiktsljus
lyssnar till deras längtans sånger
i dags hamn vilar jag stilla kryper in i sten
jag känner dina steg där du vandrar i stenars marker
smeker stegen ljusa
hur det nu var är
så sköljdes snäckan upp på strand
steg ur sorgsnäckan för en stund
fann froststjärnat grässtrå
väntades där
åkte kana
gavs vänligt rosende kind
att somna i
vad är det jag säger
Våren anträder sin dans
gräsfingrar kittlar fötter
kjolar sveper böljande dans i ängen
träd susar
fingrar händer bär pärlor
skimrande ljust gröna
hjärtblad vecklas ut
grön matta rullas
ut
de krumbuktar sig
runda mjukhåriga
mäter är rörelse
böljande
rörelse
larver
larven mumsar
mumsar
smakar
äter upptäcker
växer
lindas
lindas in i höljehand
drömmer
liv
fjärilen sträcker ut sina vingar
frisläppt andas fjärilen ljus
vingar torka i solens värme
fjärilen berör
berörs
hjärtat andas … ja – vad
larven tycker mången människa inte om
fjärilen älskar hon
barnlarven tycker människan om
fjärilen ungdomen vuxenheten tycker hon inte om
vad
vad är det du säger
vad är det jag säger
det frigjorda barnet är inte ett omtyckt väsen det är besvärligt
ändå är det
larv puppa fjäril allt i ett
ur viteld
hjärteld
får inlandsisar
att smälta
hur sjösatte människan båtar förr
de lade rundstavar under
sköt så på båten
rundstavar snurrade båten in i havs händer
ofta sjönk skeppet först för att stiga upp och bära
namn
inlandsisar
smälta
rundstavar är icke hjulen
stenar rullar
bär
öppnas
hjärteld väcker hjärtord
sannord är
frön
frön planteras
berget
blomstrar
liv
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar