det finns solblommor
och
solblommor
jag ser din vida krona
du vackra blomma i livets trädgård fåglar svärma runt dig i höstlig dans
solros kallas du av människomun
gammal visdom äro detta ty vad är kärlek
förutan värme
förutan ljus
en mask buren av tragedia
djup tragedi är
denna
mask
den lägges över solögons solgård
är icke järn ändå
glödgat
järn
stjärneldar
ty gudars härskaror vredgas
vredgas ifrån de inres gårdar
vredgas över tragedin vilken förbannar stegen
icke av gudar
av människohand
haven skola resa sig över alla bredder
deras vrål skall höras
döva er för bakgrundslismandets kärleksord
det bakgrundsljud vilket icke är ljud
det är dövandet av det sanna hörandet
det stänger livets trädgårdar
haven skola resa sig över alla bredder
deras vrål skall höras
döva er för bakgrundslismandets kärleksord
kallad
kärleksgärning
kärleksgärning är den icke ty dess namn är
binda
binda dig vid pålen
omgärdad av bålets flammor brinner hon
kärlekens ros
hon brinner ty hon har tömts
av käftar
käftar vilka mumlade kärlek bak stängda portar
en gång ögonlock
ögonlock att blinka bort sömngruset
sömngruset vilket förblindade synen
en gång ögonlock att blinka bort grumset ur det sanna hjärtats tårar
så gjordes
annorlunda
var tår blinkades bort
vik undan mitt hjärtas rop
så ljöd tragikens
stämma
den vackra rosen brinner i kärleks visshet
var låga lindar hennes tårar in i kärlekens frökraft i
vintriga isars andning
den vackra rosen brinner i kärleks visshet
i solgårdens famn
omgärdad av solens vingar
gyllene gula
detta är den förblindade tragiken
hör havets vågor vråla
vråla
stänga varje vrå inom huvudgrottans kanaler
känn huru locken stängas
med ett dån
fängelsets portar
tom klang
i grotta höres droppar svagt fjärran
droppe urholkar
bär minnet
av
klangsteg
huvudet vidgas
vidgas till spricknings gräns
spricka synes i mörkermolnens täckmantel
hörandets snäcka
rullas ut
sömngruset sköljes av vågen
den sanna tragedin
vaknar
tårar flödar varma ur kärleks hand
den stängde den stängda hör
ser
denna solblomma
är inte en solros
den är mer
en mycket vacker
näckros
bladen är sol
skir sol
i dem synes livets ådror
vita
icke dömande
i mitten
i mitten
ja se näckrosen
näckrosen
lotusen
öppnade
stenar
opaler
seglar
hav
livets strömmar
vågor
blad
lindas
runt
gråtande öga
skänker ljus
i ditt rena språk
i ditt vara
där du nu seglar är det vackert
mycket vackert
följ den strömmen
*
förbisedd
sedd förbi
sedd för
bi
bi sedd för
ordet bildar slingor
rör vid
skapar rörelse
varje bokstav i detta ord är rörelse
vilken säger
se
jag hör dig
då det kommer till detta med att acceptera varandra, återvänder vi till tvillingar, specifikt siamesiska tvillingar,
de är fästade vid varandra vid en punkt
vore denna punkt
hjärtpunkten vore det nästintill omöjligt att skilja dem åt
är deras hjärta
ett hjärta då är det omöjligt
detta är en bra bild till gärningens verkan utifrån hjärtat
du fann den svår att samtala om; du kände att ett svar förväntades till lindrande av smärta.
det finns en punkt
en hjärtpunkt i det inre, där talar ordet
alltid levande
det är sant att det finns behov av att lära sig höra denna punkts uttal
skilja det från subjektiv önskan till objektiv dröm
handlingen i den objektiva sfären är en ren skärande linje, mer eller mindre en skarpslipad kniv, faktum är att den seende kan se ljuslinjen i luften
den subjektiva gärningen, subjektiv önskan är en omgjord sanning
den passar mest den egna själen, inte ens det ty i slutändan kväver denna önskan själen till ramaskris längtan
det lilla barnet kanske inte blev sett
den vuxne måste se sitt själv
våga se sitt själv
den kan inte skylla på då
ty det är så att den vilken icke blev sedd blev sedd men på ett annat plan
denne gavs styrka att se sitt själv
naturligtvis finns det barn; det vet du av egen erfarenhet – vilka aldrig blir sedda så.
det finns barn vilka avvisar sin mor och far; tidigt
det finns barn vilka skadar sig; de har behov av ledande föräldrar,
barnet kan uppleva sig osedd, begärsosedd och skriker högt i vuxenlivet.
det barnet hade behövt ledning i var att hantera viljefloden.
detta är specifikt hos det tänkande barnet,
tankefloden har behov av att dräneras in i stegen gärningen.
detta är mycket subtila skeenden och de kan lätt missförstås.
den vuxne är ett barn
alltid
i detta skede måste den vuxne säga; med min vilja vill jag se vägen
svara till hjärtat
innan den rösten talar spelar det inte en roll hur många händer det är vilka ges till räddning.
stannar vi i den vuxne så är det en avsevärd skillnad på övertygelse och vetskap
den personliga sfären är hjärtpunkten
den är tankefri
den är tystkronan
där
skimrar ljuset
där inne lever helhetens mitt
att döma denna punkt är icke förenligt med meningen
gärningen går att säga; jag tycker inte om att du gör detta
att du gör detta
jag tycker om dig – ditt inre – din person
jag tycker om dig då jag ser ditt inre
jag tycker om din gärning då jag ser dig ditt inre i den.
ordkärleksgärningen tappar lätt luften
den är subjektiv sprungen bort från ljusminnet
den är en bortsprungen kattunge
hundvalp
se glädjestormen då den blir funnen
den vilken har begär – omedvetet medvetet efter makt – är den subjektiva önskans förättare.
skarprättare
förrättare
för rättare
rättar felen innan de stigit fram ty de felen är inte.
på all förpackningar finns det en finstilt skrift; egentligen är det denna skrift vilken gäller
det är hjärtats punkt
*
I himmelskrokad gryta
stjärnfall
stiger upp
leder vägen
vind
lägger händer ömt
mot
till
rygg
vandra
vandra
kvinnosjäl
i fjärran nära
andas glöd
viskar
kom
kom
kom
helt i visshet
bärs mina steg
markers händer
är
steggivare
där vid elden bjuds jag stilla
flöd ande
talar
i himmelslkrokad
ljuskätting
hänger
gryta
möter jord
örter
ringlar in däri
timjandofter viskar
andas
andas
andas
kvinnosjäl känner
mening
meningars innebörd
fylla tempelgård
res dig
kvinnosjäl
varsamt lyfter jag händer
till bröst
långsamt
ödmjukt
knäpper jag upp mitt bröst
ser barnet stiga ur
befriat
vända sitt glädjeansikte
till
hon pekar in i gryning vi ser slöjor bölja
vi skrudas
ljusa
stjärnfall
stiger upp
leder vägen
tankestolpar
ökenfält
törstar
uteblivna fotbroar
hyvlade ordstäv
tankestolpar
kördes
ned
i
jord
kvidande kvedan
jordbön andas
tima
tima
förgjorda
förställda
scenarion
tunna genomskinliga
brottsstycken
hängdes upp i träds krona
vajade
vajade
orytm
skatmor skatfar
alltid
tillsammans
skrattade liv
vickade
vickade
tunga kroppar
lätta från gren till gren
tima
tima
ske
vita svarta
svarta vita
skimrande
in
dig
gå
vid roten av smärtan
satt han
täljde ansikte
det
uttänkta
ersätt
ersätt
med slö kniv
mumlade
se så
se så
ökenfält törstar uteblivna fotbroar
blindsteg vilsnar
tima
tima
den böjda stängeln
reser sig
är är
tar plats
rör i vindars gryta
kniv faller ur hans hand
han ser förvirrad upp
med
vita ögon
ser han henne dansa
livets ström
källan sjunger
vattnar
fotbroar
ödesfält
brinner
vallmokåpor
Yerathel visa vägen
i vindvagn uppstiger hon
i vidare
ljus
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar