Smärta är ibland hos vissa väsen ett slags stigmata. denna smärta är att uppleva medlevandes smärta; vi talar icke ”enbart” om människor – vi talar om allt liv. denna smärta är att leva i födandet i helandet; det är att vara i; detta är den hudlöses tillvaro. den hudlöse är ljus, är strömmande förlösande kraft. vi har förklarat detta från alla håll och kanter – ja, så är det mänskliga språket, håll och kanter.
Håll dig i kanten annars trillar du av skutan i stormen.
Håll dig i helheten annars kastas du lätt undan. vad är det vi säger; vi vet att du älskar dessa ordbilder, de virvlar upp i vackra kjolvidder inom dig.
ser du; denna smärta är ett slags stigmata – är stigmata. Den är inte alls vårgripbar eller obegriplig. du har så många gånger beundrat träden, det gamla fruktträdet vilket står i hagen, du har sett detta träd samtidigt har du sett små fruktträd mycket längre bort; rötterna är sammanbundna. det gamla trädet kan vi säga är urträdet; de träd vilka är längre bort är barn. beskådar du marken ser du inte rötternas vägar, rullar du varsamt undan ytterhuden ser du hur de löper i varandra. alla jordar är förbundna, alla vatten all luft all eld; allt är förbundet. det mänskliga varat allas vara stenar växter djur allt ”förflyttas” i elementen; du skrev: stenen lyfts ur luften in i vattnet. fågeln lyfts ur jorden in i luften ditt steg lyfts ur jorden in i luften och in i jorden
Mjuksvingande är rörelsen.
vi skulle kunna lyfta fram det ena exemplet efter det andra, tanken kan lätt säga; så är det inte – det är så, den vilken insett helhetens verkan - lever ständigt med: det du gör mot de minsta gör du emot mig, det du gör i det så kallade lilla gör du emot helheten.
mötet är beroende av rörelsen, icke beroende i aspekten av begär. Mötet är beroende av rörelsen i aspekten av livsberoende.
visst är det sant att säga som du så ofta hör:” som du sår får du skörda”. för det första står det – som du sår – var gång som är i en mening är det en jämförelse; ett liv har gjorts till en bild. det sägs ytterligare ofta: ” mans skörda”, detta är en allmän begreppsform och här kan det vara till gagn då du ser missväxten.
som du sår får du skörda; det går att så utan att ha en aning om såendet, hur det än är så kan det vara av godo att lära känna jorden innan du viker ut handen och kastar dina frön; dels är detta av godo för jorden, det är av godo för dig själv likaså; du är beroende av näring.
visst kan ett väsen känna sig redo att bli bonde, då handlar väsendet ur en omedveten sfär – detta är inte en ursäkt – det är en förmildrande omständighet. Väsendet bar en vilja till godhet och sådde sina frön. då missväxten kommer stannar detta väsen, dels för att hela jorden, dels för att hela sig själv. Väsendet drar lärdom av detta och gör inte om detta gång efter annan.
Lärandet är en mötande process.
att utbrista: som man sår får man skörda är
Ett tämligen enkelriktat seende.
Döm icke dig själv för hårt – du tröstar andra, inger mod och kraft – döm inte dig själv så hårt.
Någon släcker för att möta.
Ingen släcker för att möta.
vad ser du
Jag ser en dallrande geleklump vilken lägger sig över. Denna geleklump kväver.
så ser jag ett ansikte med en plastpåse runt huvudet; ser skräcken i att ej få luft; de vidgade ögonen, munnen med plast över; så slappnar kroppen av i det vilket benämns vara död.
så är det till slut slappnar kroppen av, men munnen och ögonen slutar aldrig att gapa. varför talar vi om död då vi säger att död inte finns; vi talar om dödsbegreppet – allt det vilket lever inom begreppets händer är belysande för skeendet död. de förstelnade kropparna i öknen; ordet blev tankeform.
mötet är beroende av rörelse
vi har tidigare sagt att någon är den vilken icke finner mod att se helheten, någon väljer att avskilja grenen/sig från trädet.
Ingen är grenen vilken inser att den är i trädet samt att trädet är i den.
ingen är du – du är ingen.
vi har även talat mycket om bilden av stenen vilken lyfts ur luften, om cirklarna – vi gör det ty vi upplever att du söker djupare, vidare klargörelse. stenen har för dig blivit en älskad symbol, det är inte märkligt med avseende till kristallrikena, du ser den förstelnade formens möjligheter inneboende liv.
drömmer i granbädd
nattstilla
andas
snömoln
drömmer i granbädd
istapp
glimmar
ljust blå silver
månvind kysser
dina
slumrande läppar
sorgen
vakar över hennes själ
över hennes ihopsjunkna bröst
sorgfloret
har hon lärts
dölja
hon söker hålla andan åter
sorgen tvingar
varsamt upp
bröstkramp
lägger andning i luften
gnista
skär mörker
gryningsstrimma rör vid sträng
glimmar
ljust solguld
ditt ansikte flyr dagstilla
väntar
nattstillas dröm
möte
mjuksvingande
är
rörelsen
mötet är beroende av rörelsen
icke beroende i aspekten av begär
någon
släcker för att möta
ingen
släcker för att möta
ingen är allt
allt är ingen
mötet är beroende av rörelsen i aspekten av
livsberoende
lärandet är
en mötande process
att utbrista: som man sår får man skörda är
ett tämligen enkelriktat seende
döm icke dig själv för hårt
döm inte dig själv
så hårt
mjuksvingande är
rörelsen
mötet är beroende av rörelsen
icke beroende i aspekten av begär
Kvarnen
i norr
på en kulle står kvarnen
röda fönsterbågar
isstjärnsfönster blickar tomma
var är mina vingar mina sångbärare
stigen ringlar
upp
för
istappar hänger friljus
kvarnhuvudet bär kristallkrona
vind sveper mjuk kristallklanger lyfter
han hör
kvarnens kjolar är pudrade vita
rimfrostögon
klarljus
måne
sol
stjärndans
möter
öga
vackerträd höljer
lägger pärlmantlar om
mjuka flingor
bäddar in
i norr på en kulle står kvarnen
röda fönsterbågar
var är mina vingar mina sånbärare
andas stilla
i ditt inre är de
kvarn andas stilla
hör sånger
vind sveper mjuk kristallklanger lyfter
kvarnens kjolar är
pudrade
vita
bruden förs till hans hand
han lyfter slöja varsamt
kysser hennes
vakna
blick
*
Prismaögon
I bädden
andas vila
långa gardiner böljar skimmerlila
smeker mjukt golv
i söder
blommar vit orchide
i guldtråd hänga rubinröd droppe
i väster lever trenne glasbubblor kupoler
i händer
i hjärta
bär de
grön röd blå
hos dem blommar djupviolett orchide
i silvertråd hänga klarnad droppe
solväg finner
prismaögon sveper
väggar
tak
regnbågsögon söker
jag står barfotad
mjuk faller snö
min kind andas mjuk beröring
*
Skymningsbrev
Jag skulle kunna säga; jag vill skriva till dig från fridsstilla
jag vet att vilja är
djupare än vill
min vilja är att skriva till dig från fridsstilla
i den vackraste av gårdar
ur mitt hjärtas sång
vilken icke är min
vilken är allhjärtats sång
lyfter blicken
lämnar aldrig orden
ser moln andas turkos
en turkos mun
turkosläppar
ler skirguld
vingar flyger ur
bär mina ord till dig
jag vet att du inte finns
älskade vet att du finns
tillåt
ditt leende öga omfamna mig
oss
snö faller stilla
stilla
doft av kanel av nejlika andas
mandarinklyftor ligger solring
himlen brinner koppar
skymnings klareld färgar stilla
träd skriver caligrafi
in i mitt hjärta
bäddat i allhjärtas famn
kopparring läggas runt min frysande kropp
jag sömmar en vacker väv utan nål utan tråd
hon sitter i himmelstron jag ser väven sys
av himlars guld
av himlars silver
i dröm
i är
spåren av det vilket icke är suddas mjukt ut
bäddas om
vagga
vagga rotfång
skriver till dig från den vackraste av gårdar
ur mitt hjärtas sång
vilken icke är min
vilken är allhjärtats sång
jag vet att du inte finns
älskade finns
min vilja är att du är här
håller mina händer ömt då stormarna rister
då mitt hjärta brister
då mina ögon gråter blod
omfamna mig
då
med dina ögon med allt det du är
räds mig icke
älskade för dig
i våra stunder
lyftes mitt hjärtas ur allhjärtats vida famn
där omsluter våra ögon
oss
räds mig icke
jag vet att du inte finns väntar dig
vet att du finns
*
Dalklocka
stilla
stilla dalklocka
regnbågsvinden
lindar snövågor runt dina fötter
frys icke du vackra
pendeln har icke stannat
slut ögons drömljus in i hjärtas svar
golven andas stilla
ännu icke beträdda
frys icke du vackra
slut ögonvingar
in i hjärtas svar
se golven skimra bud
upplev
livsandning
stilla
stilla dalklocka
öppna varsamt dina djupt blå kronvingar
dina solögon
av silver
klara
värmer hans själsvandring i andeljus
(Ej publicerat)
länge stod jag stilla i natten, blickade ut genom fönstret. var gång det sker är fönstren borta, blicken rinner ut, ut vilket inte är ut, ändå måste jag alltid skriva genom ut i alla dessa riktningar vilka förvirrar mig mer och mer. fönstren är en hinna ett membran, länge stod jag stilla i natten, kroppen rann av befriad strömmar jag in i månsilverblå klar luft, ser henne stå i rummet blicka ut.
jag rör vid en istapp där vid hennes fönster, är istappen glimmar
ger henne ljus.
fönstret är i väster, trädgården är mjukt inbäddad
ser henne somna
morgon
dag
vandring
skönhet lindar dagen, stilla faller snö
stilla
stillro
ro ro
båten doftar skog
åror
rör vid yta
öppnar
virvlar
leende ljus
fingrar
är vatten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar