måndag 4 januari 2010

30 december 2009

ett hus står i markens händer
regn flödar sånger
vatten flödar sjunger i stupränna
träd växa runt om släpper blad däri
vattnet stannar
sköljer över kanter

vår sommar höst
vinter

nordanvind andas isen lägges
stupränna är isvaka
istappar vackra hänga
hängen fyllda med liv

hus
kropp
moder
en moder är havande
slemproppen släpper
barnet föds

isen släpper våren sjunger
kropp hus

Idiom
Språkbruk
Språk

vad är språk; kanske förstår vi inte språket då ögon icke möts
i mötet i lyssnandet sker öppnandet
ser du markerna;
en gång bars stenar lades i ring runt marken,
bonden vårdade jorden ömt,
planterade frön

frön ligger i moderns famn
Hjärtbladen finner
svarar till ljuset
spirar

Människan använder ofta förstoringsglas för att se; det sker i det lilla.
en gång vandrade människan ur himlens händer
människan bar allt inom sig, i sitt hus i sin kropp i templet
hon bar stenar växter djur allt liv
hon bar elementen allt liv
stjärnor sol måne allt liv inom sig
utanför sig runt
skaparen modern gav värme till därav gavs möjlighet att känna, lägg handen till och känn, känn livet – slut ögonen och upplev.
människan vandrade icke ur himlens händer för att bli herre över, hon bär allt inom samt utanför detta för att förstå, levande förstå sig själv och det omgivande varat.

det är icke straff att dö ty det finns inte död allt är början allt är födelse, se årstiderna se allt liv, det berättar
det existerar
kanske existerar vi inte till fullo

det är så med eldsjälar med vindsjälar med, med- de existerar inte helt förrän den andra vingen är vid deras sida.
de är människa och icke människa
de är här ty de är ljus och värme
Vägvisare stigvisare finnare vad du vill.

jag är hård i orden nu; att offra sig för en älskad för att rädda ett liv – är det rätt
Är det av godo eller är det egoistiskt.
Det finns många berättelser om att sälja sitt liv.
det finns berättelser inom religioner(i min värld är detta icke religion – det är den negativa egoismen/makt) vilka säger; genom att offra ditt liv för en god sak vandrar du till paradiset.
offer; är vackert se detta:
du bakar ett bröd; du ger en bit åter till marken. du röker du ger tobak åter till marken, du skördar du ger åter till marken.
det är lätt att bortse från helheten; vad helhet är.
att vara i helheten är att se jag är inte jag, jag är du.
genom att jag blir du; slår jag icke – jag upplever allt det du upplever.

En gång vandrade människan ur gudomens händer
Detta hände sig där för att gudomen är i människan
Människan är i gudomen.
Det är inte av godo att offra sitt liv;
du spann din livsväv innan du vandrade in i jordsfären,
Nej – vi har inte skapat straff; det gör makt.
Det finns inte en enda sann religion vilken förtäljer straff – människan skrev straffet för att makt skulle leva – all religion är kärlek – ren kärlek.
En gång vandrade människan ur gudomens händer, de bär allt inom sig,
En del av människorna valde att bygga pansarmurar runt sig, de ville vara avskilda, ville vara individer, därigenom blev de tagare;
se trädet, en gren vill vara enskild kan grenen leva utan trädet – se havet en droppe vill vara enskild avskild kan droppen leva utan havet.
tsunamin; vackerfolk lever i ett land, kapitalet tar över, turister sköljer stränder
vackerfolken glömmer anden, den ande de alltid var och är förenad med i.
havet andas, djuren varnar – människan hör ej.
åter – har kapitalet/makten tagit över.
gudomen straffar ej; människan gör detta – hon gör obalans.
nej, grenen, droppen kan ej leva utan helheten, grenen droppen; de vilka valde avskildhet/enskildhet blir tagare de suger kraft äter kraft av helheten.

ser du isen, stuprännan, hör du vindarna;
det sker nu
De gamla orden förs åter.
bibeln, koranen, de helgade skrifterna skrevs inte för då; de skrevs för fram.
de visa folken såg, berättarfolken såg ser; de berättar om människans moral. läser vi orden ur deras källa – ursprunget skriver de icke straff
icke helvete;
de skriver om paradiset vilket väcker den kalla kunskapen in i kärlek

det är sanna ord
varför frågar vi oss så ofta varför
kanske skall vi utbrista
Var för.
Genom dessa två ord förändras en negativ fras; en suckfras till en uppmaning, en mycket viktig positiv uppmaning.
Nämligen; var för.
Genom att vara för
Verkar du för.
Verkar för livets mening.

Livets mening är verklig
Innebörden är verklig
Ytan är inte verklig
Ändå
Än då längtar händer alltid till taktil beröring.
Du har nedtecknat hjärttankar i dagens famn, någon skrev att det djuriska alltid är; kärleken är djurisk eller snarare relationen man/kvinna. Åtrån är djurisk. Så vad är djurisk, vad är mänskligt. Inom människan lever allt: mineral, växt, djur.
Varför – ja, varför bär hon allt inom sig vilket är utanför, bildligt talat.
Varför bär hon – därför bär hon.
Människan är där för att vara för. Genom att människan är där för att vara för lär hon känna sitt djup; sin mångdimensionalitet, sina krafter, därigenom håller hon tyglarna i sina jaghänder.
Med ens ser du att det djuriska inte skall ta över; balansen är harmonin. Det är att undervärdera det djuriska genom att påstå att åtrån är djurisk. Djur älskar med anden/sin ande/sin tanke. Genom taktil beröring, begreppet styr inte – igenkännandet styr – tilliten styr. Då ett djur anfaller har dess balans vridits ur led. En led vilken är ur led/stukad läker med större smärta än ett benbrott. En led vilken är ur led måste dras till rätta/ till rätt läge. Ett benbrott lägges till rätta.
En stukning erfordrar längre mänsklig tid att läka än en fraktur. Stukningen läker men gör sig påmind – minner om slagen.
Res dig ur fångstgropen du slagne
Tillåt dina ögon att brinna
Kasta eld
Stuka icke dig själv
Låt din drapa ljuda över nejden i
Du är.
Duo.


ber det vidare
fulländad skönhet

hennes ansikte skimrar
hennes ögon släpper glimrande silverband
trädtoppars mjukvågor bär hennes steg

hon stannar
ängder begjuts med kärlek
hon lyfter sakta armar brer ut kristallmantel
över toner höres

fulländad skönhet

hennes silverrenar strör månsilver
violens strängar målar skira violers himmelsklädnad

steg andas knarrsånger

jag ser alla dessa oändliga vägar

den vackraste av skålar
är i mina
händer

av eld av hav av jord av vind
vandrad till

slöjor sveper köld
gnisthav väver

svartstängd är ytan
med vänster hand smekes yta

ser rörelsegestalter själens färger alla

jag ser alla dessa oändliga vägar

fulländad är varje blomma varje blad
se det fulländade icke felens brister
icke bristernas fel
se det fulländade
däri
upphör fel och brister
hjärtat; skapelsehjärtat brister
av den nedslående blicken;
den nedslående blicken;
lien vilken skördar
livs väsentlighet
väsens entledigande

jag ser alla dessa vägar oändligt långa

lutar skålen varsamt

strömmar rinner ur skålen
mellan fingrar
vattnar jordhägn
vägar renas i sand

koppareldar brinner skymning
i gröna händers turkoser

en

av vägarna vänder ansikte till
nalkas nära

ett


skimrande ljus andas

jag ber det vidare


kastar spår
silverspann

kastar spår

ur tidens rand

skuggor färgas

blå
drömmar

kristallstavar
skriver

rosenliljas drapa

i silverspann lyftas dina armar

armringar klirra


hör toner ljuda
över
inom


ditt
silversmycke lindas
in
i

solgårds friarvilja


den tolfte fjäderns skrift är helad

slocknad är
så vackert
brann jag

i
stjärnäng

något
lockade

föll i hav

så sällsamt


slocknade

slocknade av hårdvågor

det endast jag vet
är

att var natt flyger jag fri

brinner i stjärndans

där är jag
fredad

Inga kommentarer: