I de rum vilka klädes med kala väggar
klädes med kala väggar
ekar ekogången
ekar
ekar
eken är ett vidsträckt träd bjuder famnen för alla
håller bladen i sina händer
släpper dem vida i
pärlors löftessång
ekogång
ekar
tom
i de rum vilka klädes med tomma väggar
klädes med tomma väggar
ekar ekogången tom
varje steg
varje ord
varje rörelse
är ihålig
ekar ihåligt
i dessa rum lever kyla
det är en kyla vilken icke är kyla
det är blodtom kyla
förvriden kyla
rädsla förlamar själen
i dessa rum lever rädsla ty
de ihåliga ljuden är överdimensionerade
en suck blir en jordbävning
tordön
himmelstrumma ljuder
hjärtrytm ökar
bröst vidgas
blixtar dansar
slår in i eken
krona flammar
stammen står ihålig kvar
svart är ess gestalt
sol vandrar
åter synes livet spira
eken är ett helgat träd så är alla träd
eken är givande samtidigt armbågar eken sig vill vara ensam
det är i och för sig bra att värna om sin tempelgård, i bemärkelsen av att armbåga undan inkräktare, det är dock icke av godo då detta värnande stjäl andra livs steg eller
detta värnande är icke menat att utestänga, snörpa av medvarandes livsbehov - glömma helheten
förglömmandes mig själv vandrar jag in i mitt själv
där andas helhets strömmar
där strömmar kärlekens sannhets liv
rot krona stam
i de rum vilka klädes med tomma väggar
klädes med tomma väggar
ekar ekogången tom
varje steg
varje ord
varje rörelse
är ihålig
ekar ihåligt
i dessa rum lever kyla
det är en kyla vilken icke är kyla
det är blodtom kyla
rädsla förlamar själen
i dessa rum lever rädsla ty
de ihåliga ljuden är överdimensionerade
en suck blir en jordbävning
tordön
skriker rösten
viska den åter
viner stormen
lägg dig stilla ned
bida stilla
in vänta lugnet
varje vrå lyses upp
själen jublar befriad
kala väggar fylles med blodströmmar
av godhets vilja är du född helad varde du i ljus
morgonstjärna aftonstjärna till värme i kalrikens suckan
de hårda skuggorna skall av levande lågor skimra mjuka.
vandringsman
vandringskvinna
vandra i templets salar’hör röster eka
fyllda
varma
ljusbringare
se väggar skimra
gyllenblad
silverblad
hör rena höga klanger
iskristaller sprungna ur källans hand
stavar av värme
huru skall reningens ljus vara kyla
isande klarhet
kyler
blodet
icke för att förfrysa
för att
tina
tina tankens svallvågor
för att upp
leva
den röda slöjan sjunka
sjunka åter in
i hjärtat
tanken skapar de kala rummen
icke den gudomliga tanken; den uttröttade tanken vilken gavs bärarhand
huru skall tanken väva väven
den bär varken slända spole eller skyttel
tanken är en vacker ram
lyssna till den
kupa handen runt; för tanken till mötet med hjärtats röst
tanke du undersköna vackra
ren
klar
isande kristall tänker kärlek
kärlek ren
befriad från gjorda mönster
stiger du
bjuder in i tempelgården
där sitta de vid källans vatten
bjudandes varandra törstens svar
deras läppar
äro
fjärilsvingar
är rosens blad
deras tanke är liljans rena väsen
de doftar dag
doftar natt
vandringsman
vandringskvinna
vandra i templets salar hör röster
fyllda
varma
ljusbringare
ljuder ur
kristallers riken
tanken
vackertanken
är kristallinsk
Tårvingar
tårvingars kristalljus
bär mig
in i elddans
virvla
virvla
flamma hög
håll lågan
brinnande
förtär repen runt mitt bröst
brist
brist
isstannad rörelse
frigör
frigörs bubblande
vårflod
kristalljus öppnar
tårvingars
sannljus
*
jag känner människokvinnan tröttas
tunnas ut
hennes motstånd sjunker undan
hennes livsstängel tunnas
hennes inre ger liv
(brev till):
du har aldrig slagit med förvriden kyla
du har slagit med kristallsångers klang
den kylan är inte den kyla
du så många gånger själv fått möta
(dessa ord belyser kylans dimensioner)
Fågels saga
lilla fågel
vem
har skadat ditt bröst
slutit dina vingar så hårt runt dig
tillåt mig
kupa mina händer runt dig
se livet åter
vända
se dig
öppna dina vingar
flyga fri
skriv med dina vingar
din
sagas sannhet
i den kalaste av världar
vandrar hon
ansiktet är naket
en tunn spindelvävs skirflor
långkjolar
de vackra med pärlsömmar
drömbrudslöjas släp
smeker brustna golv
för länge sedan
har hennes ytterögons vingar
de värnande lockens mjuka slöjor
bränts
hon har lagt ögon i
en skål av kristalljus
ögon blickar
vida
i smärtas vangrepp
har hon
slitit
ned
väggars gobelänger
fönstrens mjuka ljustyll
hon har vikt vävar
i raka linjer
lagt dem i
drömask
spinn moder spinn
på knä
har hon skurat golven
läst varje ådring
viskandes
må det ske
hennes tårar
hoppet
rinner
källflöden
ned i sprickor
hon lyfter blicken i ett andetag
ser stjärna tindra
ur golvsprickor växer rosenäng
jag öppnar fönster
ser fågel
flyga
fri
mitt hjärta gläds
bär mig
bär mig
i dina vingar
giv mig
kraft
att flyga
in i solens guld
tillåt dina ögon
att
omfamna
mitt vara
där
eldgnista
stiger
flyger jag fri
där
eldgnista
faller
där lyssnar jag i
berättarljus
omfamnar
fötter
till
hand
här
finner mitt inre värme
Poesi
Prisa Ords eter strömmar i
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar