Skafferi
i huset
det timrade huset
andas vindar
vindar rullar sina armar runt varje stock
minns skogen
skogens
andning
hur de vävde luftvävar
vindvävar
slöjor runt med träden
vävstolen sjunger trådar löper
färger framstiger
vinden
vindarna ler samman
allt är ett
taket är mossa
är gräs
vinden rör vid
ängen andas
getters bjällror klingar
de tu svävar vind i kärleksfamn
solstrålar väver i stegen
moln seglar vida
dun faller
om
i huset
det timrade
där finns ett skafferi
där vilar förnödenheter
husets behov
livets behov
en vacker dörr finns till
en nyckel likaså
vackernyckel
av metall
elden brinner
bälgen andas
smeden
smider
klanger stiger
mönster lindas i smyckesring
hennes kjolar sveper
golvtiljor andas
furu
nyckel
sjunger runt midja
hon känner honom nära
låser upp
dukar bordet
till fest
dofter ringlar
stiger
sticka rispar plån
ljus bjuder
värmes
ögonsyn
han stiger över tröskel
doftar skog doftar marker
stampar fötter rena
i granrisbädd
hennes ögon
smeker hans
vara
hon bjuder honom värme
till ljus
de sitter vid vackerdukat bord
stilla strör de ljus in i maten
deras hjärta omfamnar
livets behov
stjärnjungfrur lyfter slöja
månmoder
omfamnar
huset
det timrade
i silversmyckad närvaro
till frids
ro
så plägades det förr
innovationer vandrade in skafferiet blev kylskåp eller sval
inte svalbänk
sval
genom de alltmer ökande materiella instegen blev även livet svalare, svalt. Visst är det så att förnödenheter hålls färska i ett kylskåp samt i en sval. det så kallat gammeldags skafferiet har ett liv, var en slags hjärtpuls i huset.
ordet innovation ligger nära ordet invokation vilket är åkallan
till dig vänder jag mitt ansikte
du vet det vilket är bäst för mig
du vaknade med dessa ord samtidigt levde ordet utvokation, det finns egentligen inte ett sådant ord; nu finns ordet; du har uttalat det.
invokation är åkallan
utvokation blir ett utrop, det är en bra bild för mycket av det vilket har skett; ett ständigt utropande av överflöd.
det sägs; dela med dig av dina ägodelar
Får du en sak ge då hälften vidare.
det är en vacker bild en vackerlevnad; så har det inte blivit; det vilket skett är ett utaktionerande av det livet tröttnat på. det är helt visst till godo; det innebär ett minskande av slit och slängbeteendet – men varför ge av det vilket har en spricka eller en skråma – varför inte ge det du finner vackert, det nya du vill inhandla.
det är inte fel att vilja inhandla vackra ting
det vi säger är att var varsam, människan har länge levt i denna överkonsumtion vilken fått henne bort från beröringspunkten.
skafferiet var vackert
Det hade en vackerdoft.
bortser vi från alla moderniteter så är det så att skafferiet har behov av städning.
Vad behövs av det vilket fyller det.
Vad behövs fyllas på.
i det gammeldags skafferiet kunde du stiga in och se hyllorna du åsåg inte från utsidan, du steg in, det är detta du gör i bönen samt i meditationen.
Du skriver nu en lapp eller söker minnas samt beger dig till affären.
med lapp i handen går allt tämligen smidigt om det nu inte är så att affären har blivit omvänd; det vill säga om de inte vridit om hela uppbyggnaden gjort en innovation för att penetrera din finnarglädje. oftast blir det inte en finnarglädje, det är tröttande med dessa påverkningstrick, samtidigt är det en god övning att öva fokusering. det är sant; allt går att vända till det positiva. har du inte en lapp är det verkligen en fokuseringsövning att vandra i affärens labyrinter.
vi släpper detta, bilden får leva vidare
de ord vilka är viktiga är;
invokation
utvokation
innovation
hur uppleva kärlek
ställ dig i gryningens händer
se ljuset vakna
se dagens ögonlock
mjukt
öppnas
sömndrucket leende
i gräset glittrar
glimrar
droppar
mjuka slöjor svävar
skira solfingrar kammar hennes hår
ängens hår
ställ dig invid blomknoppen
se den öppnas
möt det nyfödda barnets blick
vad upplever du
du upplever
allts upplevande
ett slags pirrande sprudlande
samtidigt
stillhet
rofylld stillhet
salighet
stig varsamt in i ett rum där barn sover
en människa sover
detta är rofylld stillhet
det nakna livet är där
tystkronan
upplev upplevelsen i skapandet
rofylld stillhet
rosfylld stillhet
taktil
upplevelseberöring;
det är kärlek
i kärlek sker skapandet sker
andehämtningen
Bind mitt rop samman
i silversmyckad dalgång
mötas
deras händers omfamn
deras ögons omfamn
i stjärnmantlad närvaro lindas band
av måne
av sol
runt deras handleder
fingrar flätas samman
deras kärlek äro gåvolöften
de bär
tillsammans
vinterns äng in i sommarens äng
se fjärilsljuset dansa runt dem
du undersköna vackra
skrider
breder ut över in över
dina kristallvingar
klanger
tonar över
övertoner inom
slutna vrår
rörs
vid
hjärtblads filigranmönster
spirar
du undersköna vackra
i natten sträcker jag
mina rubinröda
fingertoppar
du undersköna vackra
i din hand lägger jag min hand
du undersköna vackra
låt mig borsta ditt vackerhårs vågor
strö stjärnors ljusord in i cirkels värme
så låt hans steg föras till mig
den vilken ropat
mitt namn i vindarna
den vilken sökt
mina steg
de steg vilka gömts
av dina ögons
förberedelse
in i vårt
hjärta
den vilken var natt har tillåtits smeka
min blödande panna
min vilsna kind
vaggat min tröstlösa vandring
in i vaken vilosömn
så låt honom föras till mig
du undersköna vackra
till dig sjunger mitt hjärta
tack att det är
min andning är redo
lägg tankeslöjan över mitt ansikte
hölj mina ögon i dina händer
för honom till mig
den vilken är min andra vinge
låt våra vingar svepa vind
lås upp mitt bröst vilket jag reglade niofalt
skriv med helad fjäder mitt hjärta
in i vårt hjärta
ända kvinnokvinnans ensamsteg
älskade varg låt oss löpa fria
sprida blå gnistors vitregn
in i mörknade dalar
tända
de släckta dalarnas liv
låt oss tätt omslutna
vaka i nätternas stjärnskrud
jag ropar till er fyra
eurus
notus
sefyr
borea ohion
låt honom höra mitt hjärtas sång
ropar in i edra händer
älskade kom
bind mitt rop samman
lägg rosen vid hans stegbörjan
låt varje blad visa honom
vår väg
jag ser två cirklar bli en
Sömndrucket
ställ dig i gryningens händer
se ljuset vakna
se dagens ögonlock
mjukt
öppnas
sömndrucket leende
i gräset glittrar
glimrar
droppar
mjuka slöjor svävar
skira solfingrar kammar hennes hår
ängens hår
ställ dig invid blomknoppen
se den öppnas
möt det nyfödda barnets blick
vad upplever du
du upplever
allts upplevande
ett slags pirrande sprudlande
samtidigt
stillhet
rofylld stillhet
salighet
stig varsamt in i ett rum där barn sover
en människa sover
detta är rofylld stillhet
det nakna livet är där
tystklangen
upplev upplevelsen i skapandet
rofylld stillhet
rosfylld stillhet
taktil
upplevelseberöring;
kärlek
i kärlek sker skapandet
sker
andehämtningen
nytt eller nytt
lindar varmsjalar runt stiger in i träds famn bugar mig ömt doftar spår
granar sjunger iskristaller i mina ögon speglas
en dunfamn dalar
svävdans
möter kind
rodnar
stiger ur träds famn bugar mig ömt doftar spår
bäcken sjunger iskristaller i mina ögon speglas
en dunvinge dalar
svävdans
är i hand
smälter
i vattendroppe
är iskristall
stjärna
i mina ögon speglas
det gamla i det nya
det nya i det gamla
allt
är
i våra ögon speglas
*
Smärta – smärta är i min värld en våg
En rörelse
Flyr vi den
Stiger den
Smärtstegring
Smärtan vaggas av sorgen
Sorgen vaggar smärtan; fly icke se mig
Smärtan förlöses, den försvinner inte den är där alltid.
Smärtan stiger fram i vissa situationer – säger; låt det icke ske igen, det jag gjorde dig.
Den själ vilken skadats har behov av att se detta – medvetet samt i nära gemenskap berätta;
detta var stegen.
Inte för medlidande eller tycka synd om; detta var stegen.
Smärtan gör ont då den stiger fram.
Ibland har jag svårt att veta huruvida det är min egen/individuella smärta jag upplever
eller en medvarandes.
I min värld är allt liv liv,
sten växt djur människa luft eld
allt
att vara medvarande är till viss del att vara hudlös.
Medvarande är inte att jämföra med medberoende eller leva genom andras smärta –
det är ett distinkt upplevande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar