i kammaren invid eldstaden sitter hon och sömmar nålen är given av fiskar
av fiskens ben
vit är den
benvit
i eldens värmande lågdans skimrar nålen karneol
i nålens öga är tråden
given av djurens händer
hon sömmar klädnad av hjortens hud
hon ser sin älskade i kanot hon ser honom leende varm
han ber floden om riktning
ber fisken in
hon ser honom taga vara på benen han snidar varsamt nål
hon ser honom mjukvandra i skogen han ber marken om riktning
ber hjorten in hon ser sin älskade lägga pilen an spänna bågen
hon hör skogen susa ser hjorten ömt falla
hon ser sin älskade i kärlek tacka floden markerna fisken hjorten allt inom utom
känner hans godhand smeka hennes rodnande purpurkind
de bereder tillsammans hjortens hud
hon sömmar klädnad
hon ser hjorten vandra fristräckt
ser kronan
blicken stannar i kronan
pärlor lindas runt
hon sitter under trädets krona ser träd ser hjort ser hjort ser träd
ser dem träda i varandra
nålen vandrar in och ut
ut och in
kvinnan syr klädnad av liv till liv
är klädnaden ny eller bär klädnaden fram då nu i är i sig
sten ligger stilla du ser den eller ser stenen dig
hur det än är så står ni vid stranden
du kastar stenen mitt i
ser stenen sjunka ser cirklar de når stranden
visst är det så
nålen vandrar in och ut
ut och in
cirkeln är den största bilden av liv
människan säger horisonten vara en linje;
du svarade till bilden av att se denna linje böjas och bli om
en omkringfamn
en omfamn
linjen är det så kallade enskilda
en skild
i mitten är allt liv
mångfaden
släpper du den gängse bilden av människokroppen
för att tillåta denna att bi kropp i kropp i kropp – cirkel i cirkel i cirkel
så finns mitten där
alltid
rörelsen cirklarna går utåt eller fram
samtidigt strävar de till mitten vilket är navet livsnavet
visst är det så; detta nav kan lika gärna vara en stam;
du började skriva en vacker bild
himlen är ovan dig är krona
människan/jordmänniskan står med fötterna i cirkelns undre del
i rotbågen
vagga
vagga stegen
i mitten är stammen navet stenen
beröringspunkten
naturligtvis strävar rörelsen samtidigt inåt
skulle det icke vara så ja då skulle allt explodera i en allt högre/stigande/ökande centrifugalkraft
allt strävar till mitten
i mitten är jag du
i du är jag trygg
ser du; vilket du gör och det blir mer och mer svårförklarat.
ser du till detta så är det nya året inte nytt
ty det är ett harmoniskt skeende
den ultimata andningspulsen
*
midvintereld
är oändlighet
vackerhet
vackerandes
ögon
blåeld brinner i natten
hon kupar händer runt
om
vind ler
eld ler
det finns icke
runt
om
det är
i
ändå kupar hon händer runt
ögon andas blåeld
silverblå
väcker
skimrande själslåga
brinner
skimrar strömmar skönhet
skapande skönhet
viskar dröm
dröm
dröm - andes sannhet
Myrrah hänger kvar i väggar skimmerlågor andas stillhet.
Dagen vandrar in i skymnings händer skymning vandrar in i dags händer.
ser dem stå i livets vackerflod,
floden forsar sånger
lindar sitt vara sina slöjor runt stenar
de ler
Det finns inte runt det finns i är.
dagen skymningen breder ut fingrar vaskar ljuspärlor in i indigomantel
Dröm drömandes sannhet.
bakom det hårda,
kutym;
kom under trösts ymniga möte,
floskler;
För liv orkar seende klarhet leda er rörelse.
ja, den hårda ytan; scenariot är draperier; det är vackert i djupet.
så vackra hjärtan vandrar;
Är blomfamn.
andas in
kaffe doftar far vida
vackra är bladen
i fingrar röda pärlor
röda
zinnober
luften vibrerar
varliga kärleksfingrar plockar ödmjukt
kaffe doftar
eld brinner
i berget
de giver honom
av urådror
han bugar inför eld
klangen
ljuder
han smider
inte förgörelsens svärd
han smider ty klangen öppnar
svärdet
fågeln bär två vingar
svärdet bär två vingar
enade är de
i mitten strömmar livet
trädet har rot har krona
i mitten strömmar livet
han smider sannhet
djup moral
handen
andehanden håller i fästet
var gång klangen finner
strålar pärlan i svärdets spets
allögat ler
kärlek
irrjag
jag irrar vilse
naken ohöljd
isslingor lindas runt vrister
smärtblixtar skär
lindar ögon runt
ser blåfloder
andas runt vrister
jag irrar vilse
naken ohöljd finner icke kraft att skyla
känner icke kyla
mina fötter springer virvlar
gnistor är slöjor
stannar
still
ropar
röst mjukvida
jag irrar vilse naken ohöljd
isklanger sjunger
rena djup
stilla
i snö brinner en låga
jag lägger mina händer i
låga kupas
skänker
värme
mina händer blommar
dina ögon ser
mina ögon
säger
du är icke vilse
sakta reses jag upp av varsamma
ömhets händer
vackerklädnad faller mjuka vågor
din mantel böljar omfång
skänker mitt inre
värme
till vidaregåva
*
Stranden
så många stränder
ändå de samma
samma är de
havet
så många hav
ändå de samma
samma är de
skapar skönhet
skönhet skapar
mussla
vackermussla
evig sång
evig är inte evighet
evighet krampar om behåller musslan
evig skönhet ger musslan fri
du gör det
du skapar skönhet
evig är din sång
Ljusnatt
det var en gång en ö denna ö är fylld med sjungande skog lövträd av alla de slag,
slag vad är det du kallar oss
älskade träd ni bär vackra skrudar vi bär dem tillsammans
då jag säger av alla de slag är det för att jag var lat
vi vet det log träden
vackra pärlor lindades runt grenar runt fingrar
pärlor slog ut sina blad
stjärnor glimmar i trädhänder
varsamt rör vind vid
in i luften stiger klanger
bäckar lindar sig runt träds fötter
is är över
djupa sånger stiger
runda kroppar ligger vila här och var
var och här
igelkottar kottar
stavprydda drömsånger stiger vida
det var en gång en ö i en tid utanför tiden i är
en gång fanns inte vägar till ön den låg i sjöns händer
broar, vackra stenbroar byggdes, mjuka valv
näckrosor blommade nära
vägar ledde nu till ön eller var det
ett skönhets öga
vägar vackerklädda skrudade med sand med grus
i sandstensklädnader bar de steg
diken var lagda vid dem, i diken växte vildrosor
växte slånbär gräset vajade långt vajade lugn
vassen susade i vind nu gnistrande fjun vita
i denna ös händer levde stenar
stora små
små stora kantiga
runda kroppar ligger vila här och var
var och här stavprydda sånger stiger vida
fjäderpenna raspar papper
mjukt skriver bokstäver
stävja
stävja vindtunga
skriv ur hjärtats sång
skriv stav
skriv bok
bok
stav
klingar sannhets rena linjer
där under träden i träds omfamn steg boplats fram
levde en stuga
i stugan levde en människokvinna
lever hon
vägarna till har blivit många
har blivit hårda
liven har så brått susar blänkande fram
dundrar viner kanonader
förskräckes
förskräckes här dundrar de fram
träd lindar armar runt
fåglar fyller luften
rör vid träd
rör vid kvinnas hjärta
hon vandrar med vinden hälsar gryning i öster
bugar inför aspen granen lönnen eken
bäddar snökjolar runt rosensömnen
ögonen strömmar in i ängen
hon bugar inför söderfamn
ser skogens mjuka vågor
räven smyger leende steg
deras ögon möts i ljus
en liten mus kilar förbi bjuds nötter
ekorren hoppar lätt och vigt
hon följer
landar mjukt i snön
en snöängel breder ut vingar
hon känner närhets liv
står åter nära stuga
hälsar västerfamn hälsar skymning
hälsar vilande rönn hägg syren aspen linden
fjärran nära kastanjen boken
hon låter händer strömma ut över trädgård
smeker vidrör rosenfallet
vallmoblommor lupiner blåklint prästkragar pioner
blommar i hennes hjärtgård
hon vänder ansiktet till norrfamn bugar mjukt
ber om drömsvar
smeker höggran hälsar asken björken alen pilen
där på kullen hälsar kvarnen
den en gång varandes kvarnen
hon ler minns barnet barnets och hennes lek där vid kvarnen
hur de varje dag vandrade till kvarnen
den lille fann istappar
förundrades då solen fann dem
bröt dem
inte illagörande barn gör inte så
rena hjärtan gör ej så
den lille lyssnade klanger
klanger lyssnade till den lilles klanger
ense var de är de
hon andas in känner doften av sjön
känner vattnet omsluta kroppen hon följer med
mjuk snö faller dun
dunbåtar seglar dröm
hon huttrar till
sveper sjalen tätare om
tänder skimrande lågor i eldskålar
de brinna överallt i allt
väggar skimrar
värme
hon stiger in i vattenhänder
tvagar kroppen fri
smörjer hud skimrande
rosenolja doftar
hon väger träkammen i handen
andas in doften
ser honom med kniven tälja rönn
hon kammar håret fäster det med vackerpinne av trä
ser honom med kniven tälja furu
hon vävde tyget sömmade det vid eldens ljusvärme
hon hör knyppeldynas sånger
nu faller vitskrud i vågor spetskantad dröm
över kropp
hennes fötter smeker golvtiljor
musik fyller sovgemak
hon lägger sig i renbäddad vila
sluter ögon bort
in
vidare
den långa manteln med pälsbrämad kapuschong
fästes med silverspänne
med guldslingor
blå pärla lapis lazuli alltid henne nära är nattöga
stövlar bär hon
utanför stugan står en släde med brinnande facklor
tvenne hästar den ene svart den andre vit
med bjällror leder färden
i släden är hon omlindad med fällar
hon ser honom sitta vid elden
hästarnas oskodda hovar möter marker
mjukt snö gnistrar
träd susar glädje
hon är på väg
stenar ler ögonljus
hon svarar till
hästars kroppar spelar mjuka muskler
manar sveper luft luften omfamnar allt
allt är i luften
vita andedräktsblommor slår ut
stjärnor sveper om ord
stavprydda sånger stiger vida
fjäderpenna raspar papper
mjukt skriver bokstäver
stävja
stävja vindtunga
skriv ur hjärtats sång
skriv stav
skriv bok
bok
stav
klingar sannhets rena linjer
marker öppnas vida
skog den höga skogen andas orörd
hon vandrar rödkindad leende ljus
snö omfamnar hennes fötter
hon lyfter handen
känner hårpinnes doft
ser honom sitta vid eld
hör honom ropa tyst hennes namn
han lystrar vänder sitt ansikte till
lägger ved in i eld ber stenar tala
svep vatten över oss
han svarar
stenblommor öppnas doftar ros
på det mjuktrampade golvet ligga träspån
av rönn
av tall
lockar av trä
han känner henne nära
lyfter hand känner trenne fjädrar
lägger pälsmantel runt axlar
stiger in i luften
han ser henne stiga ur skogs händer
han skyndar till
de böjer blicken inför varande
lyfter händer rör vid utan att röra
de andas varandra
lyssnar hjärtrytm
sakta lyfter de ögon ser djupt svar hans hand höljer hennes
vi vandrar steg i steg
ögon längtar nära
ord längtar
nära
vid boplats stannar vi vinden
stiger ur luften
han viker upp dörren bjuder mig stiga in
det doftar alla kända dofter
jag känner hem
vi sitter på var sida om eld
hör stenar vända bladen
fjäderpenna skriver väg
våra ögon blandas
brister
in
i
varande
vi känner varandra nära
vi är i vårt
hem
i hjärtgårds skapande sångljus
jag öppnar sakta ögon sträcker ut min kropp
stiger in i
stiger
upp
musiken har tystnat
ljusen är slocknade
mina bara fötter smeker golvtiljor
morgonen andas
jag bugar inför öster
lägger späntstickor i vedspis
hukar inför
fingrar finner salviakvist
tackar
lägger den till
tänder sticka
ber eld vakna
blåser varligt
gnistor vaknar lågor vaknar
jag lägger ved i spisen
lyssnar till knastersångers glädje
strör salviablad på spiselhäll
köket fylls av värme
tänder skimmerlågor
sitter helt stilla hälsar dagens steggärning
sveper sjal tätare om
viskar
var mig nära
nytt eller nytt
lindar varmsjalar runt stiger in i träds famn bugar mig ömt doftar spår
granar sjunger iskristaller i mina ögon speglas
en dunfamn dalar
svävdans
möter kind
rodnar
stiger ur träds famn bugar mig ömt doftar spår
bäcken sjunger iskristaller i mina ögon speglas
en dunvinge dalar
svävdans
är i hand
smälter
i vattendroppe
är iskristall
stjärna
i mina ögon speglas
det gamla i det nya
det nya i det gamla
allt
är
på tal om nytt
i kammaren
invid eldstaden sitter hon och sömmar
nålen är given av fiskar
av fiskens ben
vit är den
benvit
i eldens värmande lågdans
skimrar nålen
karneol
i nålens öga är tråden
given av
djurens händer
hon sömmar klädnad av
hjortens
hud
hon ser
sin älskade
i kanot
ser honom leende varm
han ber floden om riktning
ber fisken in
hon ser honom
taga vara på benen
han snidar varsamt nål
hon ser honom mjukvandra i skogen
han ber marken om riktning
ber hjorten in
hon ser sin älskade lägga pilen an
spänna bågen
hon hör skogen susa
ser hjorten
ömt falla
hon ser sin älskade i kärlek
tacka floden markerna
fisken hjorten
allt inom utom
känner hans godhand smeka
hennes rodnande purpurkind
de bereder tillsammans hjortens hud
hon sömmar klädnad
hon ser hjorten vandra fristräckt
ser kronan
blicken stannar i kronan
pärlor lindas runt
hon dansar ungsteg
ser hans kärleks blick
känner vitblomma andas i bröst
den blomma han gav henne
till deras kärlek
hon sitter under trädets krona
ser träd ser hjort
ser hjort ser träd
ser dem träda i varandra
nålen vandrar in och ut
ut och in
kvinnan syr klädnad av liv
till liv
är klädnaden ny eller
bär klädnaden fram då nu i är i sig
sten ligger stilla du ser den eller ser stenen dig
hur det än är så står ni vid stranden
du kastar stenen mitt i
ser stenen sjunka
ser cirklar
de når stranden
visst är det så nålen vandrar in och ut
ut och in
cirkeln är den största bilden av liv
horisonten
en linje; se denna linje böjas
bli
om
en omkringfamn
en omfamn
linjen
det så kallade enskilda
en skild
i mitten är allt liv
mångfalden
kropp i kropp i kropp
cirkel i cirkel i cirkel
mitten är där
alltid
rörelsen cirklarna går utåt eller fram
samtidigt strävar de till mitten
navet
livsnavet visst är det så;
detta nav kan lika gärna vara en stam
himlen är ovan dig
är krona
människan/jordmänniskan står
med fötterna i cirkelns undre del
i rotbågen
vagga vagga stegen
i mitten är stammen
navet
stenen
beröringspunkten
rörelsen strävar samtidigt inåt
allt strävar till mitten
i mitten är jag du
i du är jag trygg
det nya året ett harmoniskt skeende
den ultimata andningspulsen
i kammaren
invid eldstaden sitter hon och sömmar
nålen är given av fiskar
av fiskens ben
vit är den
benvit
i eldens värmande lågdans
skimrar nålen
karneol
i nålens öga är tråden
given av
djurens händer
hon sömmar klädnad av
hjortens
hud
hon ser
sin älskade
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar