du ser en mycket vacker brosch, den är skapad av hår.
samtidigt ser du att den är skapad av de tunnaste rötter från modersroten, du känner doften av jordtyngds sötma. det är doften av höstens jordemognad. denna brosch är vävda slingor, enkelt beskrivet är detta tre hjul om varandra.
denna brosch är en konstfull knut
en hårknut kan den även vara.
denna brosch kan lösas upp i all hast, mestadels blir det trassel ty allt det vilket blivit sammanfogat i skapande akts meningsfullhet kan icke lösas upp i hast. även om det är bråttom erfordras det en kärleksfylld gest
du ser en kvinna i lång vit skrud
hon är redo att stiga in i
ned i nattens bädd
hon löser flätan knuten
med varsamma rörelser
så borstar hon håret
i nästa stund ser du garnhärvan, den tilltrasslade
en hand skakar den mjukt in i luften, sedan kan det uppkomna trasslet redas ut.
allt har en andning
en andningsfas
en andefas
rörelse upphör aldrig i det av mening skapade
allt sker dock icke av en slump.
du lever ofta med vill och vilja
det finns illvilja
den viljan är uppkommen från svart sjuka
från litensjuka
illviljan är
lögn samt förtal
den ger smärta
den leder till intet
den ger den utförande svaret åter.
du ser en mycket vacker brosch, den är skapad av hår.
samtidigt ser du att den är skapad av de tunnaste rötter från modersroten, du känner doften av jordtyngds sötma. det är doften av höstens jordemognad. denna brosch är vävda slingor, enkelt beskrivet är detta tre hjul om varandra.
denna brosch är en konstfull knut
en knut är inte hårt knuten
den är konstfullt knuten
allt i meningen
av
liv.
allt tilltrasslat har behov av att redas upp
visst är det så att livet går att dela upp delas upp.
delas upp, schemaläggas
rutas in
det går inte att exempelvis ha ett rullande schema,
men visst går även det,
då rullningen följer livscykeln
cirkeln
ja visst är detta genomförbart bara det inte sker med en synt
det viktiga är att rytmen lever
att schemat följer samt
svarar till rytmen
rytmlivet
livsrytmen
allt liv mår bra av rytmvandring
visst går det att dela upp livet
det går alldeles utmärkt att göra så, men
då endast i bemärkelsen av tydliggöranden,
ty då bilden är, inom citationstecken vilar,
sveper mjukvinden om,
så är allt åter en skimrande väv.
de högstaste talar till dig genom dig. ett ord förs till dig, en fråga förs till dig,
genom detta skeende vaknar de bilder vi nedlagt i dig, du är alla bilderna, gång på gång frånsäger du dig de upplevelser du får ta emot av människor vilka känt det orden gör. du viskade idag; då jag inser kraften räds jag.
du räds inte kraften, det du räds är att du inte skall klara av att bära att du skall såra eller göra illa. räds icke kraften den har nedlagts i dig av den enkla orsaken att du klarar den. det du även räds är att leva med den ty den kraften för dig ut, vida ut. du kan inte hindra detta, ditt hjärta brister ja – det är kraften vilken öppnar dig, öppnar de hinder du söker ställa upp, du är behövd.
vi upprepar
de högstaste talar till dig genom dig. ett ord förs till dig, en fråga förs till dig,
genom detta skeende vaknar de bilder vi nedlagt i dig, du är alla bilderna, gång på gång frånsäger du dig de upplevelser du får ta emot av människor vilka känt det orden gör.
tror du vattendroppen frånsäger sig strålen
denna underbara stjärna vilken du så ofta beskriver.
det är en stjärna över stallet
det är en vägvisande stjärna
Gabrielsstjärnan
Nej – droppen frånsäger sig inte denna
du ser allt mycket klart
varför viker du undan tror du.
du skrev om de vikta stegen
oundvikligen
vad är ound
und är unna
ound är inte avund, det är att inte unna
ound: om urds nöd dömer
i den bemärkelsen är blir ound en slags förbannelse, en straffdom. du stannar förvånad inom då vi säger förbannelse, vad annat är bättre att säga, genom att ounden är dom negativitetsdom förbannar du de egna stegen därmed allts steg.
vi har upprepade gånger påpekat att straffdom inte är vår vilja eller väg, så låt oss då istället skriva: oh und.
oh – und detta är icke ack det är oh, oh är förundran, är tinderljus
det är lovsång till unnan
du har länge beskådat ordet; samt undrat: vari. hur kan detta tilläggande av bokstaven; h förändra bilden, så skriv de ord du såg;
omfamnande himmelsk urd når drömmen
du kan mycket väl skriva;
omfamnande urd når drömmen
så – är det två motsatser eller poler,
det är krona samt rot
åter visar vi
balansandning
oundvikligen
vikligen
visst känns ordet tämligen böjligt men i sitt utförande är det inte det och ändå är det böjligt, det vet var och en vilken vikt servetter.
nåväl vikta steg
är vikta steg av godo
visst kan de vara det, detta då andningsutrymme finns, då de vikta stegen icke inkräktar.
var och en vilken sökt sig på konsten att vika servetter vet hur svårt det är, hur lätt det är att trassla in sig samt ge upp. så tar du ett djupt andetag och följer ritningen, plötsligt fylls själen av glädje då den möter den vikta servettens skönhet, nu kan festmåltiden fulländas,
origami är en sådan vackerkonst
är inte detta underbart så säg
i detta papper lever alla element
sirliga kännande vackerfingrar lystrar samt lyfter fram
allts
gestalt
liv.
du vandrade åter in i detta med nornorna, det är väl klart dessa finns i alla riken
du såg det gångna, det varande, det kommande
åter ser du med en hjärtrysning helt klart
skuld bär framtiden
framtiden stiger fram
ur
ur hennes händer.
Oundvikligen
Dela upp
Vika
Vikta steg
Steg
Stege
Det är en bra bild, liksom trappan
Du klättrar på stegen
Stanna på varje pinna blicka ut andas
Vi säger;
grips
inte
av höjdrädsla
balansandning är ett vackert innebördssmycke.
i natten levde du åter under marken
samt ovan
egentligen är bilden av hinnan en bra beskrivning
ögonen rinner
strömmar ut genom fönstrens membran
in i himlen
hur beskriva det jag upplever i det mötet. mången kanske skulle säga; grådag.
söker finna orden, det min upplevelse är att i det så kallade yttre synes det grå, ändå vid en uns av ansträngning framträder skirt violljus ännu inte ögonstarkt.
det är en hinna ”mellan” jordsfär samt jordesfär samt himlar.
denna hinna är en hinna
ett membran
skirsilke
fosterhinna
anar blåskimran
anande
träd
allt är i stilla väntan
stillväntan
väntansstilla
stilla är
fylld av rörelse
fåglar
fågels sång andas glädje
glädjeslingor lindas om
ser hinnan
får upplevelse av födelse
se varat genom en hinna
samtidigt i skrivandets stund kan jag se starrögat, öga med starr hur linsen grumlas. ser en trött hand söka smeka den undan, en vacker åldrad hand, skimrande brons.
rörelsen är så tröttfylld den bär en innerlig önskan till seende.
väsendet genomfars av en varm suck.
ser linsen klarna
ser pupillen andas
regnbågshjulen frigörs
violljuset
stegras
detta ljus har jag så mycket undrat över varför det ständigt återvänder i min ordvärld. det ljuset ger smärta vid mötet, inte alla förmår möta det. det är en smärta vilken jag med vilje benämner motiverad. födelse är alltid motiverad.
ser med tydlig klarhet alla deras vackra de högstas ord av kärlek, hur allt löses upp, kammas borstas, redes ut. ser henne natt till natt kamma borsta håret.
allt har behov av varsamhet.
så ofta är min upplevelse att bröstet
hjärtat brister
du levde med två ord vars ordklanger tilltalar dig
Shaveom
kanske har inte ordet en betydelse kanske har det en betydelse i annan språkvärld, lyssna till ordet. detta ords rörelse är under marken, det är underjordisk tunnelbana, tunnlar förbinder, länkar samman. så gör rötterna.
nästa ord är
Aveom
Anteviom
det är ovan marken
samtidigt är det ett tunnelbanesystem
detta ord läste du om: ett läkemedel viket innebär att behandla gift med gift. så sant; för att blicka in i måste du inneha förmågan att vandra in i.
vandra in i, inte rusa runt inte skynda på inte kväva inte ta över.
det är att se den mörkaste av skogar
vandra in i den
samt se gryningsljusets slöjor lyftas
sorkar är ett besvärligt folk sägs det
de gräver gångar under marken
de gräver tunnlar
ibland kan marken upplevas vara ett gungfly, så förfasas människan. Varför förfasas hon icke över de tunnlar hon själv bygger för rusningstrafik. Sorken bygger av helt andra orsaker.
Bävrar bygger ovan marken
eller mer i mellanlivet
vilka byggherrar de är, det ser ut att vara plockepinn, de är skickliga pinnplockare.
de bygger dammar visst är det så, de torkar inte ut marker.
allt bygger
bygger på balansandning
acceptans av varande varandra
*
ögonen rinner
strömmar ut genom fönstrens membran
in i himlen
hur beskriva det jag upplever i det mötet. mången kanske skulle säga; grådag.
söker finna orden, det min upplevelse är att i det så kallade yttre synes det grå, ändå vid en uns av ansträngning framträder skirt violljus ännu inte ögonstarkt.
det är en hinna ”mellan” jordsfär samt jordesfär samt himlar.
denna hinna är en hinna
ett membran
skirsilke
fosterhinna
anar blåskimran
anande
träd
allt är i stilla väntan
stillväntan
väntansstilla
stilla är
fylld av rörelse
fåglar
fågels sång andas glädje
glädjeslingor lindas om
ser hinnan
får upplevelse av födelse
se varat genom en hinna
samtidigt i skrivandets stund kan jag se starrögat, öga med starr hur linsen grumlas. ser en trött hand söka smeka den undan, en vacker åldrad hand, skimrande brons.
rörelsen är så tröttfylld den bär en innerlig önskan till seende.
väsendet genomfars av en varm suck.
ser linsen klarna
ser pupillen andas
regnbågshjulen frigörs
violljuset
stegras
detta ljus har jag så mycket undrat över varför det ständigt återvänder i min ordvärld. det ljuset ger smärta vid mötet, inte alla förmår möta det. det är en smärta vilken jag med vilje benämner motiverad. födelse är alltid motiverad.
ser med tydlig klarhet alla deras vackra de högstas ord av kärlek, hur allt löses upp, kammas borstas, redes ut. ser henne natt till natt kamma borsta håret.
allt har behov av varsamhet.
så ofta är min upplevelse att bröstet
hjärtat brister
frihet vad är frihet
denna stora bild
har så ofta levt med denna frihet; sett verkningarna av den.
den är respekt i ordets urvagga
det är vilja att stanna
stanna kvar
i ordet kvars
urvagga
det är att i insikt se att livet inte är en lek
livet är den allvarsamma leken
den leken är icke
lek för lekandets skull
leken är så misstolkad
friheten är så misstolkad
denna misstolkan har skänkt människan – tror hon – befrielse från ansvar samt konsekvens,
detta har i sin tur gjort henne till individbefriad, den sanna individen är i du(det högre jaget/det högsta jaget), genom obalansen benämner hon sig:
man kan istället för jag kan, hon har gjort sig till en allmänning.
de goda straffar icke – aldrig
jag skrev
det finns en man till varje kvinnohand
en kvinna till varje manshand
leken
har lett dem in i ständigsökande
bort från kung och drottning
präst prästinna
den inre pärlans moral
har stängt inne
denna moral
är
barnet
icke pålagor
i den sanna kärleken
lever
verkar
helar
denna
händer lägges i varandra i en ständig ström
är det icke de rätta händerna
uppstår
skavsår
ibland fruktansvärda
variga
värkande
ändå
fortfar
denna ”ringdans”
det är helt uppenbart
vi behöver bara se på de stora folksjukdomar vilka levt lever
folkens sjukdomar
i dessa vandringssteg
cancer
aids
galna kosjukan
svininfluensan
med ens ser jag vinterkräksjukan; se det inre ljuset
vad säger de
värna om det mänskliga i människan
bli människa
i är
är det straffdom
inte alls; gång på gång säger de; är det så ni behandlar era barn.
Varför skall vi tillfoga er allt detta
då er smärta är vår då vår smärta är er.
Varför skall vi slå er då slår vi oss.
vad säger de
värna om det mänskliga i människan
bli människa
i är
allt liv är i varandra
i det inre vet jag
vem jag är
de har förtäljt mig detta
det är bara så svårt att inse
det innebär att jag inte kan säga – jag vill
jag är i en viljesfär där
vill har blivit
skolad
vilja
*
Hela
Hedersamt
Helande
Hel
Vi skulle kunna tala länge runt dessa ord, vi låter dem stå
Lysande
Är
De.
*
Tidsmolnen
står vid tjärnen
känner närhet
nära
närhet
en närhet utav guld
fingernära
för första gången vill jag fly
vinden ropar
stilla
du har endast känt fläkten av kärlek
ljussteg regnar ned från himmelstoner
jag färgar mina händer
av växter
av stenar
i jord
kupar om
inlindad i ljustrådar
är jag i upplevandet av
ljusdans
mina fjärilsvingar lyfter kittlandeljus in
i längtansstilla hjärtvida stjärnandning
omfamnar ditt ansikte mitt
trött sjunker jag in i
tyst
nubb efter nubb pillar jag ur golvet
sliter i förtvivlansvilja
bort linoleummatta
betongen hånler
har du kraft
har du mod
med silverkniv rispar jag bort
till slut
lossnar
stora
sjok
ser sanden brinna
kristallskål sjunger
månsilver strös
i kvinnosjäl
varför säga
såsom ett blommande körsbärsträd
såsom ett blommande mandelträd
såsom
som
kärleken är hela körsbärsdalens blomning
golvtiljor
doftar skog
blickar ned i de mörkaste springor
försakade steg
sträcker handkärlek
jag ropar
kärleksregn fall ned över mig
ser tidsmolnen skölja
älskade
du kupar dina händer runt mitt hjärta
*
Gärna
I hjärtansgärna
faller
droppe
varmflöden
omfamnar
livgärning
*
Mildvida
den stora järnklockan ljuder ut över dalen
hans ögon
ler
värme
ser
handvingen
förvånad känner hon brännande smärta
hans örfil
slår
omkull henne
hon reser sig upp
hennes ögon
ler kärlek in i honom
den stora järnklockan ljuder mildvida
klangvingar lägges
överom
hon ligger på knä
skurar golvtiljor rena
hennes händer är rödskrovliga
nariga
håret slinker ur huvuddokets
urtvagade blomstergirlanger
bröstet ihopsjunket andas nästanstilla
sakta lyfter hon
vågsamt
ögon
väggen upplöses
hon flyger friljudande
toner
den stora järnklockan ljuder ut över dalen milsvida
höres hennes sång
hennes dansljus
smeker
gryning
*
Frågan
hon lyfter en flik av slöjan
marken andas
djupumbra
umbra
hon breder ut
kjolars
allt
inomom
stiger
faller
vissnar
sjunker in i jordstillstyngd
kärleksvind
sveper lugnstilla
hon vänder ansiktsblomma inåt
skådar djupom
vidkring
han sträcker fram stjärnhand
av solguld vävd
kärleksströmmar
ber henne
vänd ditt ansikte till
hon sjunker
vidare
in i jordstillstyngd
kärleksvind sveper lugnstilla
mildögon ler
hans hand
värnar
om
huden rinner av mig
vågar du möta mig
där i aftonkällans höstandnings glödande inre
vågar du möta mig
där under tjärnens skira dimpärlors gryning
vågar du uppleva
djupet av är
uppleva
den smärta vilken får mig att se skönheten
hans hand
stannar
ur kvinnosjälen
stiger
strömmar
kvinnan
hennes andedräkt leder hennes hjärtsånger
hon lägger handen
i hans
*
Skogsdiadem
i skimran av
himmelsängen
vänds mitt ansikte in i skogsdiadem
släpper mina
händer
iskyla sveper
ack jag
fryser
varsamhands fläkt rör vid
klädnaden
rinner
av
ser snö smälta runt mina fötter
ack mina ögon
är så tomma
mina ögon värker
stjärnskimran regnar in i mina ögon
ack hölj mig
mantel faller om
han kysser mitt hjärta rent
handljus
synes vandra i skogens cirkelrund
helad
*
ser dina ögon
le
värme
ser
handvingen
förvånad känner jag brännande smärta
din örfil
slår
omkull mig
reser mig upp
mina ögon
ler kärlek in i dig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar