28 december 2009

ja världsdiamanten är oändligt vacker
ser hur länge människan valt det svarta
stelnade formens kol

hur hon sakta vaknar
blir

de gamla orden förs till oss i det de var och är
skapande skönhet

jag ser människan
hur hon så länge valt det formfasta kolet

sakta vaknar hennes hjärta

vad är kol
diamant

det sägs mig att de gamla orden förs till människan av vinden
de ord vilka var och vilka är skapelsens skönhet

bilden är oändligt vacker

det sägs att då var då

det sägs mig
att de gamla orden skrevs för fram

de skrevs då ty de såg fram
vinden bär dem till oss

svårdefinierbara
bok stav
bokstäver
bokstäder

håll orden i händerna
den vilken bråkar springer runt, runt
springer runt trädet
gåsägget
guldägget

står i trädets krona

håll orden i handen

Ägget har ett skal vilket innefattar gula samt vita.
det lever en glaskula hos mig
djupt blå
med gröna öar

blå kula hänger i tråd
i taket
i luften
i rymden
rymd är ett mått
är en oändlighet
det hänger en blå kula med gröna öar i taket
i rymden
en världsbild av

konstglas.
i begynnelsen var Gud
var kraften i allt
formens andar gav formen
grottans kalla väggar restes
vishetens andar gav värme
därvid säges de vandra sida vid sida i ett

grottans kala väggar
de orden känns kalla, är kalla eller ensliga
upplevelsen är beroende av den upplevandes bilder eller tidigare upplevelser;
forntida upplevelser,
handen lades till en klippa
till en sten
materialet kändes kallt
snö kanske föll, ändå smälter snö på klippan
klangstavar tindra
i vårens i sommarens ängder värmes klippan tämligen direkt
detta är lättavkännbart

du vandrar runt klippan, en grottöppning är synlig
du träder in i grottan,
grottan skimrar

det är stort att träda in i en grotta
själen fylls av oemotståndlig vördnad
kraften var i allt
är i allt
kraften lades utanför av människan
hon ville inta vara kraften – i kraften – av kraften.

född av Fader av Moder avsäger sig sitt blod
allblodet
allkraften

vad ville hon uppnå med detta; svaret är enkelt: hon ville känna sitt värde, värdet steg för varje undersåte hon lade vid sina fötter.

de folk vilka var i kraften
är i kraften
såg in i despotens ögon i kärlek
med kärlek
rädslovågen vällde över
maktens grundvalar skakade, dessa folk var icke undersåtar därför avlivades de.
det despoten icke visste, aldrig vet, var/är att de aldrig dog/dör
döden är en början;

de vände sina ansikten till med kraftens kärleksljus

vi säger därmed icke att det är försvarbart att döda/avrätta/avliva, vi säger:
Förmår icke despoten se sin rädsla då förs seende händer dit.
de ville bli Gud; insåg aldrig att de är Gud. Genom att de ville bli Gud lade de kraften utanför.

kraften är allt liv; religion – religion är liv – allt liv.
så varde ljus, de helgade orden talas genom bokens stav
bok stav
berättas av berättarfolken
Dessa vandrade vida med staven i sin hand.
de vandrar ännu
Slutar aldrig vandra.
*

ibland mycket ofta stiger ord fram; du älskar dem och de är belysande; fadäs är ett sådant ord. Genom att uttala det hörs luften gå ur luftballongen, sakta sjunker den till marken. Det vill säga om du inte släpper överlasten ty då kan det hända sig att den stiger.
Visst var det en fadäs att sluta sina händer runt sågen för att såga grenen av trädet, människan vet detta, hon känner det; många armar är runt henne till stödjande gest, det finns dock varelser vilka slår undan dessa händer. De har brutit stegen benen och tror sig kunna vandra utan kryckor redan innan de tränat stegen.
Fadäs – för ande drömmer älskat steg – så kan ett misstag en fadäs bli visande.

Gran
ickegran

ruskade hår

livsdroppe föll över

förde mig in i isvind


ickegrans lögnögon





eldcirkel


söker skänka mitt hjärta


värme

doftar sannskog
om är

mina ögon andas tungt

okänd
denna natt
var en okänd hand om min
denna natt
smekte okänd hand min kind
nynnade stilla
det var ett
vackernära

okänd:2
okänd
denna natt

var en okänd hand om min

denna natt

smekte okänd hand min kind

nynnade stilla

det var ett

vackernära



gav mig kraft att

stiga in i dag



se droppars frifall

lyssna

jag ber ljussånger att vara hos er

slutstrand
livsgnistan flög ut genom fönstret
älskade se den söka din hand
älskade varför gömmer du dig
jag ropar alltid till dig

livet har svikit mig därmed har jag svikit livet
min vilja är nu att leva
jag ropar alltid till dig
du är man utan att påtala
du räds mig icke

kvinna stod på slutstrand
Lena stig in i mina händer
hon bar mig vida

på väggen hänger en svarttallrik
en nattallrik
guldkantad är den
långväga var dess färd

ornamentsslingor skriver skönhet
pensel målar mjukbild
liv stiger fram
är i bilden

Eldfågel svävar himmelslåga
en man sträcker händer till
ser djup kärlek andas i hans ögonhänder

livsgnistan flög ut genom fönstret
älskade se den söka din hand