i natten vilken var innan denna skrev du: han tycker om att åka rutschkana – bana
du upplevde barnets pirr i magen
så guldskimrande bana
en slags låt oss säga
guldväg
av silver
en stjärnväg
denna är outtaglig
ja, det är ett märkligt ord vilket innebär att den icke kan tas ifrån. den är där outtalad samtidigt naturligtvis ointaglig. denna väg är outtömlig.
barnets levande fantasi är outtömlig
tilliten
tilltron
barnet tror inte barnet har tilltro
han for utför kanan i hisnande fart
fjärilar fladdrade i magen
han landade mjukt
var
i en sandstrand
nej
här är bilden en sandlåda
av den enkla anledningen att det finns en ram om
en trygghetshand
vilken gör att barnet fritt kan skapa
kanske fadern snickrar
snidar
gräver runt barnet i närheten
kanske modern sitter och stickar
sömmar
eller värnar om blommorna
de är omfamnande
en slags mur
en slags vingfamn
barnet sitter i sandlådan
sanden är mjuk
en aning fuktig av morgonregnet
barnet bygger vägar
hus vad än faller sig
det den vuxne inte alltid vet är att barnet är spaden är hinken är vägen
är huset är
är
så ramlar huset vägen bron
barnet bygger
om
bygger nytt
det är en vacker bild
barnet bygger nytt
gör barnet det
är inte sanden densamma
gesten
formen förändras
är det nytt
det är en dimensionsfråga
en upplevelsefråga
mycket välgörande att leva med
det är även orden
outtaglig samt
otaglig
samt
outtömlig
denna fantasikraft är evig, minns då vad evig är, evig är en kraft vilken förmår förändring detta utan att överge sitt andeväsen. denna förändring är då en förädling, ett ädelt väsen jungfruligt rent. det är det opåverkade hjärtats rena slag, slag är rytm.
blodet pumpas eller strömmar runt, det belivas blir hela tiden nytt, samtidigt lämnar det aldrig kroppen; värden.
är inte blodet detsamma
gesten
formen förändras
är det nytt
det är en dimensionsfråga
en upplevelsefråga
träden släpper bladen
nya träder fram
i allt lever detta
krets
kretslopp
krets
cirkel
vad är nytt
vad är vanligt
vad är vanlig
människan både söker och uppsöker det ovanliga vill inte vara vanlig. i vissa situationer vill hon vara bara vanlig, det är då livet är tungt, känns tungt, eller att hon har ett svårt problem framför sig. varför uppsöker och söker hon det så kallat ovanliga. troligen på grund av tristess. denna tristess skulle upphöra tämligen omedelbart då hon upplever det vanliga.
är inte sanden blodet detsamma
gesten
formen förändras
är det nytt
det är en dimensionsfråga
en upplevelsefråga
evig är andens liv
i evigheten är det ovanliga ty evigheten håller krampartat fast
evigheten utestänger anden
nåväl det går inte att stänga anden ute men låt oss säga att anden isoleras.
där det vanliga är erfordras det egentligen inte en ansträngning för att bibehålla balansen.
där det ovanliga är erfordras det ansträngning, ty det i det tillståndet är det sjögång, stundtals orkanvindar.
med ens stiger ett minne fram, du befann dig på en stor nöjespark i din barndom.
det var ett så kallat lustigt hus.
i ett av de högst belägna rummen fanns ett golv gjort av rundstavar vilka snurrade, under dem såg du intet. av olika orsaker försvann allt för dig, inte dina föräldrar bar dig ut, en vän till familjen vilken var den ende vilken förstod din fasa.
du ser även en repbro vilken är sträckt högt över en forsande bro
avgrundsdjupt ned forsar floden
du upplever svindeln
åter är detta ett verkligt minne
där var det en kvarnbro
så är det i den ovanliga världen den gjorda världen
en upplevelse av svindel, en slags spänningshöjning
för ett vidöppet barn
en fasa
då händerna icke är värnande kupade runt
visst erfordras det ansträngning i det vanliga, nämligen att lägga stråken an till strängen, detta för att inte drömlöst somna, eller kanske helt enkelt ansträngning för att bibehålla upplevelsen av vanlig-
då människan inser att det vanliga inte är tråkigt, snarare förändringsförädling i ständigt cirkelljus då blir livet så mycket klarare.
ja, det kan tyckas att detta inte är högst anmärkningsvärda andesanningar, inte är högre andliga visdomar. alla andliga högre sanningar är basala, eller på basplanet, de är livets bas, hur skall du annars stå upp då vindarna andas storm.
andelivet är högst vanligt.
låt oss se till en del av det långa poemet du skrev; så vackertalande;
havet ser du andas, du har varit. är i havet, följer vet
vet havets omfamn, du strömmar inom
du upplever hur du är cirkeln din rygg är vänd inåt
se ryggens vackra linje
en linje i havet vänd inåt skimrar ryggen
rygglinjen
du är en våg i havet
din rygg höljer värnande om ditt hjärta
se ser klipporna reven
ditt hår skrudas av vita anemoner
din hud bär doften av iris blåviolett iris gyllengula fingerlinjer
ängen bergen andas
magnolian ler naken är hennes kropp
alprosens blad doftar ur din hand ur din hand
se sandmolnen skingras se silverguldets ögondans
ur sandskyar stiger skalet vingar bredes ut
pärlemor skimrar pärla lägges i din hand dina ögon strålar pärlljus
vad är det du ser
jag ser en helt underbar bild av människan, hur hon böjs runt cirkeln, hur hon följer cirkelns rörelse, ansiktet bröstet är vänt till himlarna solen månen stjärnorna, ryggen i vackerljus skyddar den det ljus ljusminnets livsimpulsens helgade bud
dessa helgade bud är papyrus pergamentsrullar framstigna ur öknarnas sand
jag ser hjärtat, då jag nedtecknade bilden fylldes jag av att skriva; ryggen höljer värnande om soltemplet, det är en bild så fylld med ljusleende fridslycka.
Låt oss vandra vidare i kretsloppen
I cirkelns ljusvidd;
Vissnan
ser
vissnat blad darrar i vinden solöga omsluter
hennes tårar istappar ljusklara kronspetsar hänger stegvis
tystklanger ljuder vida i solögas omkärlek smälta de vattnar vissnat blad
berättar
rankor slingras ringlar om varandra i livsfyllande glädje
bladpärlors ellipser mjuka dricker ljus händer ler i sol mot solvägg
hösten nalkas druvan ler blå runda små pärlor fingrar lossar dem varsamt
bjuder liven smaka ansiktskärlek ler ljustack om
ser
vissnat blad darrar i vinden solöga omsluter
hennes tårar istappar ljusklara kronspetsar hänger stegvis
tystklanger ljuder vida i solögas omkärlek smälta de vattnar vissnat blad
berättar
stjälkar stiger aningsgröna välver bågar
pärlor skönjas smaragdgröna bladen rullas ur
solen smeker ljuset stiger
knoppar ler i vind
rosor öppnas purpurröda
doftar sommarguld
i silverfamn
hör
vissnat blad
darrar i vinden
solöga omsluter
hennes tårar
istappar
ljusklara kronspetsar
hänger
stegvis
tystklanger ljuder
vida
i solögas omkärlek smälta de
vattnar
vissnat blad
det är då jag vet
det vissnade är aldrig vissnat
bladet
ler
vaknar tårhöljd
sade till mitt själv; du är bara en drömväverska
hörde; du är inte en illusion du är en imagination sänd av godhetens högsta
så är jag då det
ser drömvävarna brista
vandrar
tårhöljd
alla dessa
alla dessa vandringar
alla dessa år
nu
nya
aldrig gamla
jag vet
i denna våg
havets
våg
kärlekens våg
försvinner alla år
i kärlekens ansikte
i hjärtgårdens
älska
tvagas
alla
år
alla klippors rev
ut
havet andas
berika
berikas
berikandes varandra
allts
liv
*
Tillitsblomma i din hand
Vaknar tårhöljd
Oh Moder
Moder du outsägligt vackra
jag ropar till dig in i nattens mörker
du talar till mig
visar alla blommors
allt liv
så låt mig då vara en tillitsblomma i din hand
öppna varsamt mitt spirande ljusöga
glimten av jordefägring
vik varsamt ut hjärtbladen
linda kronans blad
i
omfamnan
av
giv mig
mod
till att vara
tillitsblomma i hans hand
Moder
du vet att jag avskyr hårda röster sarkasm
alla dessa inlindade giftstråk
gömda
vrår
du vet att jag inte kan bära hårda röster
ändå ber jag dig
då han
är
ropa då högt
är
Hon smeker mitt hjärtas oro
berättarvind
sveper
stillom
havet ser du andas
du har varit
är i
havet
följer vet
vet havets omfamn, du strömmar inom
du upplever hur du är cirkeln
din rygg är vänd inåt
se ryggens vackra linje
en linje i havet
vänd inåt
skimrar
ryggen
rygglinjen
du är en våg
i havet
din rygg
höljer värnande
om
ditt hjärta
se
ser
klipporna
reven
ditt hår skrudas
av vita
anemoner
din hud bär doften av iris
blåviolett iris
gyllengula fingerlinjer
ängen
bergen andas
magnolian ler naken är hennes kropp
alprosens blad doftar ur din hand
ur din hand
se sandmolnen skingras
se silverguldets ögondans
ur sandskyar
stiger
skalet
vingar bredes ut
pärlemor skimrar
pärla
lägges i din
hand
dina ögon strålar pärlljus
han möter dig
där
hans hand
rör
vid
alprosens blad doftar ur din hand
älskade
ur din hand
varsamt
sätter du den
i mitt hår
du lägger pärla i hans hand
är tillitsblomma i din hand
vaknar ljushöljd
*
Hudskimran
I indigoljuset andas trummans hud
hudskimran
min kropp rinner av mig
dansar i stjärnsalars kristallklarhet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar