in under träden
slumrar en eka
sanden
strandkanten
har slutit bladen runt ekan
de rodde in i ruggen
drog ekan upp i sanden
lade repet i trädets hand
vaka med vår hand
skål
årorna planterade de i jorden
tvenne vackra träd talar
visdom
i nattens
silverdyningar
in under träden
slumrar en eka
sanden
strandkanten
har slutit bladen runt ekan
ja
min vän sätt dig intill havet
se vågorna hur de ej slår fram
och åter
de lägger sig över under
under över varandra
de lindar sig runt varandra
ingår i den stora cirkelns
andning
sätt dig intill havet
följ vågorna och du skall se
implicitatet
sanden
strandkanten har slutit bladen
runt ekan
som
vore den en hand
sanden
näckrosblad bildar hjärtornament
runt ekans slummer
vassen skänker lä
tärnor flyga
svävande spanande
höga
kanske ler de
ja
kanske är det dessas skratt du
hör
näri de släpper silver in i
luften
havet
det är rörelsen dykarna skänker
dykarna
tärnorna
ser fiskar simma i havet
fjällvidder
kanske ler de
kanske ser de
det
du kanske ej vågar se
havet sätter sig där vid stenen
lutar sig leende till
beskådar ditt ännu häpna ansikte
frågar dig
hur kunde jag stiga upp så här
havet ler
så tyst du är
säg mig avser du stänga din
häpnad
visst kan det verka underligt att
jag sitter här uppstigen
detta utan att du skönjer en öken
i efterskovet av mitt uppstigande
utan att du sköljer en öken fram
där jag var utbredd
visst borde det vara så
med det håller jag med
visst borde det så vara
då jag här bordat denna plats
havet inväntar häpnadens läggande
visst är ekan vacker
undrar varför ekan benämns eka
jag kan ej höra sångerna
orden eka
ser inte en fladdermus här
och det vore väl mer än underligt
i detta solens sken
eka
eko
en kär omkrets
denna båt denna farkost
du vackra eka
kanske är den kommen ur eken
ur
en
ek
ur den helgade lunden
det är sant
det är en konstig undran
stenen makar sig närmare i
lyhöran
ekan lyfter ena brynet
gäspar en aning
lyssnar i vaggande rytm
vinden hastar in
virvlar ystert runt
med ens slår vatten
kluckande in
nej vattnet slår ej båten
ekan
denna eka är ej av träd
den är av metall
det höres en sång
gong gong sång
ur silver
höres vackrare än stål
stål höres ljuda vackert i det
vind samt vatten förenas
vattnet stiger upp
skingras i vita pärlor
ekan vaggar
vaggas
vattnet
skapar krusningar vilka är vågor
vilka är
ja de löper diagonalt
sjön är rörelse
vassen kupar linjen
träden böjer händer
armar
skänker lä
skriver i livets loggbok
jag minns det svarta
så tydligt
ja jag slöt mina ögon ty jag
mäktade ej se
däri drömde jag i den stora
moderns famn
sakta syntes
floden
magmafloden
jag kunde uppleva berget växa
ur år
i timan
jag kunde i detta se rötter väva
trädens rötter
vilka stadgade berget
jag såg i detta skede berget växa
magmaberget
och jag fyllde smed den stora
moderns hjärtsång
skriver i livets loggbok
färder vandrade
berg bestigna
berget svedde aldrig mina fötter
det gjorde jag själv
det skrevs latituder
jag slöt ögonen
upplevde det svarta
den stora moderns närhet
jag visste att detta svarta ej är
det människan säger
detta svarta är hennes mantels
hölje runt drömmande ögon
jag befinner mig i den svarta
lådan
läser de skrivna latituderna
inväntar hennes röda mantel
den stora moderns
innerliga skönhet
skådar
i rosenspegelns
uppgående skiva
bladen är lysandeskimrande
ser
glaset spricka
av tonens högsta
i tystnaden regnar
rosenblad
skär mina leder
det gör ej ont
att domna
domna
domna bort
se in i moln
himmelsmaneter
drar samman
bitarnas
skärvor
i den helade
rosenspegeln
skådar barnet
ögat
kan du se ögat
ögat vilket blinkar
handen
kan du se handen
vilken öppnas
slutes
kan du se skalet
vilket är svaret till havets
dyningar
dyner
sanddyner
havet rör vid sanden
snäckan
kan du se snäckan
öppnas
dess fjärilsvingar
bredas ut
kan du se
konvex
konkav mötas
innandöme skimrande pärlemor
pärla
pärlskimmer
av sand
ur sand
och du är
pärlan
människoblomma
dyk djupare
minns hur så myckna liv gives
negativa stämplar
allt vilket angripes går i
försvar
ej egentligen med mening att såra
att skada
djupt i korallreven andas muränor
ser ej tydligt följer doften
fascinerande
ålar fiskar
armar sträckes
bläckfisk
spindelmor
sepia
bläckmoln
vingar svävande rockor
ja
de är i havens djup
spring ej undan
fly ej
i rädsla på grund av det du hört
sätt dig stilla
lyssna
lyssna
till havets sång
ser du
speglingarna
rörelserna finnes över den så
kallade havslinjen
och skeppen seglar
stjärnkikaren skådar in i
oändligheten
ritar longituder
konjunktioner
papperet är sepiaväv genomsiktlig
skimrande
membran
har du sett ett utkrupet skinn
en hud
ett höstlöv
ser du denna väv
ja
vi kan säga pergament
ändå är detta papper
bärnstenspapper
släpper genom ljus
släpper ej genom ljus
isfolken
eskimåer
använder denna metod
frifolken använder denna metod
till lanternaväggar
släpper genom ljus
släpper ej genom ljus
ändå kan du se
ut
frågar du mig om de
förbipasserande kan se in
kanske
i den stund de tillåtes
stjärnkikaren doppar
stiftet i kruset av
indigokristall
linjerna stjärnkikaren drar är en
ton mörkare
kanske tre toner mörkare
i jämförelse med arkets
färgstyrka
linjerna blir fler och fler
faktiskt blir dessa linjer formen
av en stjärna
trianglar lagda
sol måne jord
runt en stjärnkropp
runt denna stjärna framstiger
cirkel till cirkel
stjärnkikaren
visst skulle det kunna vara ett
teleskop på stativ
denna stjärnkikare står alldeles
själv i telepatisk förmåga
tunikan är fotsid
händerna är åldersådror
ansiktet är andandes barn
evigålder
evigålder barn
det vita håret är långt
är vitskimrande
fjädermolnsmantlar
skägget är vitt
ögonen klara stjärnord
stjärnkikaren
han lärde dem läsa haven
han bar skeppen i sina händer
var gång de lodade för djupt
tonade han in
förde dem vid behov runt klippor
och rev
vid behov stötte han dem till
grund
spärra ej upp ögonen lyssnare i
frågan huruvida
led de
de leddes av kärleks hand
de kvarvarande led i de stunder
de hade svårt se vidden
de led – de kvarvarande i de
stunder de ej kunde släppa
ankarets vilja
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar