visa ditt rena ansikte
osminkat
ögonen olinjerade
helt fria från sot
de målade ögonen med kajal
händerna med henna
var det skönhet de eftertraktade
behagfullhet
varför skuggade de ögonen
tonade håret i kopparskimmer
målade handflator rödamilda
målade mönster med detta mildröda
varför skuggade de ögonen
kanske var det en slags skugga en
slöja
en slags slöja
och natten är en svart puma
spindelmor väver slöjan
slöjan huden duken
med fina vackra linjer
dammluckorna står öppna
bävrar samlades i menhir ringen
menhuir ljuder mjukare
de lyssnade
bävrarna lyssnade till markernas
kvidande
klagotjut
markerna förtalte hur sprickorna
vidgades
hur växterna flätade fibrer
samman
till täckande höljande mattor
vilka lades över de nakna hudarna
lades över de öppna hudarna
varför skuggade de ögonen
varför bar de snäckskal närmast
bröstets nyckel
kammussla
pärlmussla
varför lyfte han den blå snäckan
vars toner svarade till
ankomsten
detta vet du
i de stunder du ser havets
kristalldroppars
ädelstenstoner
inget är förändrat
allt är tillfreds
puman viker undan kan vi säga
det höga gräset
för att visa dig rötternas närhet
hur rötterna lystrar till dina
stigar
dina fotblad
förändrat är inget
ty inget är allt
det vilket förändras är liv
är levande
säger du
så säger vi
inget är förändrat
med detta menar vi ej att varat
är en statisk verklighet
låt oss säga att du tager
lerkruset i din hand
fyllt med vatten
kruset slinter
glider ur din hand
skärvor ligger på marken
vattnet sjunker in
bilden av det krus du hade i din
hand
är förändrad
vattnet är dock vatten
kruset är krus
skärvorna
är delar av kruset
delarna är delar av
marker
lera vatten
i det du fäller trädet samt eldar
veden
fräser
bubblar veden
vätskan sipprar ut
så gör leran i det du bränner den
så gör du i det värmen rör vid
din panna
pärlor
bildas
vattenpärlor
söta
salta
i varje del lever en del
i varje del lever en del en
delning
vilken är en helning
en helanderörelse
ty just genom detta
kan du inse att inget är förändrat
rötterna
urkällan är där
puman viker undan gräset
det skulle kunna vara havet
skulle kunna vara manteln
puman viskar med strålande ögon
gnistrande ögon
vandra i tillit
det är skönheten
det skänker dig
livets skönhet
hon följde molnen
hon bad ullen till trådar
hon färgade trådar i karmosin
röda
nystade ett nystan
den i orange målade med sand
mönster
labyrinter kallas det
labyrintvägar
nynnade
sejdade tillit in
hon vandrade vägen
nådde hjärtat
mitten
satte sig helt stilla med
nystanet i hand
lystrade till stegen
tankestegen
gav tråden i tankehand
tråden bar vägen
hon sejdade svaret in
vari är denna labyrint
i detta vackra
kraniegrottan
vilken kan ses vara en knopp av
särdeles skönhets art
kronan bär du människoblomma
lyssna till hon vilken giver dig
tråden vilken
leder in vilken leder ut
puman den svarta natten
bär två glödande stjärnor i
grottkraniets tömda labyrint
så är det du vackra
i det vita kan det skimrande ses
morgondimman höljer allt
dagsbilden är förändrad
dimman lyfts
allt är
i urkällans händer
likt
upplevande igen
eller det benämns känna igen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar