kvinnan vilken kommer ur
skogsstigen
bär ljuset flödande bakom sig
i detta moln synes moln
av sylfider
höres älvsånger
tysta
ljuda
nåväl dessa tysta kan mer sägas
vara de sånger du kan höra i skogen
i de stunder regnen har upphört
i de stunder solstrålar vibrerar
luften
då droppar sänder hopp ur varje
bladskål
kvinnan bär ålder i alla
ansiktets fåror
i en hastig blink
kan hennes ansikte liknas vid en
rot
med all rotens skönhet
säg mig har du icke sett rötter
vandra i skogen
allt är icke det din tanke säger
dig
de finns där
i skogen
ögonen
kvinnans är helt klara
håret är vitt
mycket vitt
hur hon bär håret
hon bär håret så som du ser det
dock
oftast flätat
oftast frisläppt
sällan bundet i knut
så stannar din blick
nu
är
hennes ansikte slätt
liknar en spegelblank sjö
ser du
så är det med denna kvinna
hon är i ålder samt ur ålder
en stav av rönn vandrar med henne
i denna stund bär hon
en krans
en krona
av ögonrönnbär
hagtorn havtorn
slånbär
kanske fler
kransen är vacker
hon bär kransen i tacksam glädje
kvinnans händer är målade
är; det sägs märkta av arbetet
hon utfört
det märkta är sedda
är broderier i finaste söm
klädnaden är en fotsid tunika
är en mantel
en sjal
lätt fallande
ned med ryggens hållning
hon vandrar med ett barn vid sin
sida
många ord yttrar de ej
de ord vilka behövs
upplever gör de
hon inväntar barnets fråga
frågor
frågar
vad ser du
berätta
barnet vet
inväntar bilderna
det är ett slott vilket stiger
fram mor
det lever berg runt slottet
kullar mjuka
grönskande
visst är det träd
härifrån ser det ut att vara mjuk
mossa
det är träd
jag ser en bäck en flod
härifrån ser det ut att vara en
rännil
sakta stiger stammar fram
ja mor
det är en vacker dal
plötsligt stiger en väg
en stig fram
ett slott
med torn med tinnar
så vackert är det mor
godhet andas detta slott
det bjuder in
har ej murar
mor
slottet andas sagor
ur sagorna vaknar liv
allt det liv vilket lever i denna
dal
i denna plats händer
kvinnan och barnet vandrar
kommer närmre slottet
vandringen sker i den skog vilken
syntes vara mossa
skogen är grönskande fridsskönhet
fåglar fjärilar vingfolk svärmar
i träden
lindar stora står i blom med
nektarsamlare surrandes
träden är många är samlade
ty här andas de frid
andas träden
skogen öppnar sig
ett väldigt ljus möter deras
kvinnans barnets ögon
de ler
med handgrepp
mjukt om varandra
detta är livsinstigan
de kommer till en ring
en ring av med svampar
vilka är de frågar barnet
varför är de i ring
vad ser du
mor berätta
kvinnan böjer sig mjukt till
svamparna
rör vid dem
det puffar rök ur
nu barnet mitt
vad ser du
rök
ur hus
kanske
kvinnan sveper mjukt ut med ögonen
de svävar
och ser en plats med hyddor
vävda av vass av palmblad
ur dessa ryker det
sakteligarök
det doftar gott
folken lever i sämja med allt
med varandra
mor hyddorna ser ut
minns du mor vulkanerna vi
besökte med kratrar
det minns jag
sant är det
hyddorna
ser ut
kan liknas vid kratrar
vari röken svävar
vida ut
hälsar
återvänder
så barnet mitt
är det med våra vandringar
låt oss vila här inatt
elden vakar med oss
kanske bjuds vi in i slottet
kvinnan lindar manteln
sjalen om dem
så skrider de in i sömnlandet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar