silverljus andas dagen
det är dun vilka tvagar
ögonbrunnar
hur skriva detta ljus
det kisar ögonen
detta ljus andas ljus andas värme
havet
sjön
är silver
tärnor svävar högt ovan det
vilket benämns jord
mark
jordarter
dyker
fallande pilar
med blicken fokuserad
fiskfångare med precision
lyfter fjällen
landar mjukt
i trädets fingerkupor
på en sten
sjön bubblar
fiskar skapar ringar
sjön är ett ringhav
silverljuset stiger in i blått
ett ögonblick av ickekisande
det är vackert följa dagen
stundernas pärlor
se knopparna öppnas
se hur fåglar följer i rörelse
rörelsen är föränderlig
är ej ett fastlåst skeende
rörelsen bär fåglarna
fjärilarna
oss
allt
vi är allt
allt är vi
vari sker förnekelsen
vari råmar oron i brösten
vari är bindeln så hårt knuten
skalbaggar ramlar ofta på rygg då
de landat i hus
är det för att spela rollen av
död i vetskap om människohandens slag
eller är det
detta hundar sinsemellan kan göra
lägga sig på rygg i tillit
underkastelse sägs det
tillit är gesten
tar du en fallen skalbagge i
handen
fortfar dess ryggläge
i den stund du öppnar handen
i den slutna handen utforskar
skalbaggen
du lägger skalbaggen
försöker lägga skalbaggen på ett
blad
på ett gångmedium
skalbaggen ligger på rygg
du försöker vända dess kropp
till benfästesläge
skalbaggen avslöjar att den lever
genom att sprattla på benen
är detta ett avslöjande eller
skräck
slutligen är ryggen skimrande
en skimrande kupadhand över
platsen du lade den på
på eller i
du hör ett djupsurrande
skalbaggen lyfter
är en silverskalbagge
månskäran en kupad hand
en kupad silverhand
en kupol fylld med stjärnvatten
i kittlar smältas sand
smältas drömkorn
eller gjuter den gamle tenn med
gossen
smälter den gamle tenn
häller smälttenn i vatten
läser den gamle tennöar
vad är tenn
jupiter skådar dig i orange
mantel
gryning höljer skymning
skymning höljer gryning
i kittlar smältas sand
drömkorn
smältas till flytande glas
hon den nattvisa
rör i kittlar
kupar händer
lyfter glas
drejar glaset till denna skål
så enkelskådad
så klar i skärpa
vägviskaren
har vandrat i ökensolens
dallrande hetta
sett sandmålarna
måla
med tömda sinnen
mosaiker
fresker
av sand
med sand
mandala
vägviskaren har sett
sandmålarna kallat tusenduvor in
vilka mjukt rörde vid sanden
allt var till synes borta
i nätterna såg vägviskaren
baldakiner
tältdukar bölja i det
stjärnklaras
däri tändes vakareldar
hördes samtal
samtalan
samtalssmidesglödar
hjärtat är ässjan
i nätterna hördes bjällror
vrist midje
ljuda i dansens virvlar
allt tystnade
i gryningen steg de upp
i gryningen reser vaggande
sandskepp
huvudtankarna är lindade
endast ögondjupen är synliga
munnen vilar tyst
i tystro
vägviskaren hör dig
hon kan ej kupa handen
händerna ned i flytande glas
det kan hon viskar vägviskaren
hon har följt frihjordarna
sett dem skrämda
riva upp
trasselnystan
dammoln
trumvirvlar
sett dem galoppera i hetta av
glädje
hört stillheten falla in
hon har av dessa undervisats i
att omfamna hettan
detta utan att skållas
till bröden skållar hon mandel
söt bitter i avvägd mängd
på en marmorskiva rulla hon
vrider hon glasdeg till pennan
med vilken du skriver
slipar spetsen med diamantsand
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar