de skarpblickade svävar
ser en rörelse i ängen
i det höga gräsets nyblivna
jag följer dem svävar med dem
ser rörelsen i ängen i det höga gräsets nyblivenandning
var det en rörelse
vad var rörelsen
vad är denna rörelse
vi behöver veta
vi skulle kunna dyka ned på en gång in i rörelsen
jag är på väg göra så
jag stannas av
vi svävarflyger ännu ett varv
ännu ett varv
ser rörelsen följer rörelsen blir rörelsen
vi svävarflyger
ännu ett varv
ännu ett varv
ser rörelsens källåder
följer
följer rörelsen in under ytan
därefter dyker vi överens
denna rörelse är sannhet
är näring
jag är en fågel
sluter vingar om mig
synintryck
alltför skarpa
svischar
svisch
svisch
svischar
förbi
sluter vingar om
sitter i mörker
inväntar
väntar
sakta
först sakta
skimrar mörkret
mörkret strålar
särar fingrar vingar breder jag ut
ser klart
klarning
yttermörkrets förvillelse skimrar strilar
du roparkallar
vi väver ljusbro
till
våra vingar snuddar
nuddar
vid vi
videvi
vid
vi
strömmar
strömmar
med om i
följande
aldrig i kollision
alltid i konjunktion
det är väl klart solen går i moln då sorgens öga är av skugga
människan förväntar sig att allt skall gå med en gång, så fort hon knäpper med fingret
barnet kan inte knäppa med fingret med en gång
förundrat ser barnet den vuxne knäppa med fingret
barnet ler, skrattar med hela kroppen, det är en vacker upplevelse att följa
så
börjar barnet öva
så
plötsligt lyckas barnet
nu strålar barnet i kundekan
en människa sitter lyssnande, hör det vackraste musikstycke
det är fyllt med stränginstrument, människan fylls med av innerligljus;
jag vill lära mig spela
människan införskaffar sig ett instrument
har sådan ”tur” att hon möter en god lärare
läraren visar tekniken mjuksmeksamt
människan upptäcker att var gång
tankarna flyger iväg någon annanstans
trasslar hon in fingrarna
till och med så att strängar brister
så
förs hon åter, är närvarandeövande
så
plötsligt sker det
med ens;
jag kundekan
en man och en kvinna möts
lär känna uppleva varandra
dagar nätter vandrar
så en dag
en natt
en stund
sviker behärskningen
utforskarstigen
de skall älska med varandra ha älskog
visst går det men någonstans ifrån
men nog är upplevelsekänslan
en sträng brast
de älskade aldrig med själen
de lämnade utforskarland
förspelet är inte ”endast” i sängkammaren
det är i varje andning
varje andning, rörelse, ord
daglig – natt – stundgärnings bejakelseljus
de smeker varje varande detalj
varje varande med älskandeljus i värme
så en dag en natt en stund älskar de med varandra
så vackert
så vackert
en tempeldans
människan förväntar sig att allt skall gå med en gång, så fort hon knäpper med fingret
det räcker inte med ett finger
då säger du;
men de säger ju att allt sker på en gång
just det – de säger på en gång
på – en gång
det är att mer eller mindre
mer eller mindre bilden av;
få en främmande farkost i huvudet, landandes över sig
de säger; allt sker med en gång,
i samma stund du förändrar ditt tänkande
det är den främmande farkosten
det uppdämda
dammluckorna
öppnas vid denna insikt, först är det
”bara” ett virvlande tankestoff
det finns och lever starkt i sagan; du får önska dig tre ting
det virvlar, speciellt då du undertryckt önskningarna hela livet hittills
det är bara tankar; så tar du ett djupt andetag
medvetandeser i hjärtljus
se åkern
åkern har legat i träda
inte till döende
döende är en illusion
åkern har legat till bruk
du ser efterskördssådd
du ser tistlar, du ser maskrosor.
tistlar och maskrosor kan vara omvänt efter behov
tre år vilar åkern ibland är åkern täckt
elefanten är havande i tre år. barnet lär sig gå tala tänka genom tre år
tre år vilar åkern
du plogar vackra radfåror, jorden virvlar
jorden andas
strålandesskimrar
mikroliven dansar
fåglar sveper om
med
du är leendesol
du sår dina behov
kupar kärlek om
så skördar du
så en dag upptäcker människan
allt sker med ens
medens
med ense
vi talar om prövningar
vad är prövningar
är det svårigheter
ja – visst kan det vara så
det kan vara ok över axlarna vilka väger tonvis
de böjer dig ned under dig själv
minns då att
allt är tyngre
känns tyngst då det släpper
det vet varje födande kvinna
det vet varje enaste själ
enaste rimmar
andas med
namaste
det är väl klart solen går i moln då sorgens öga är av skugga
av egen mångerfarenhet säger jag
det är upplevelsen av urtavlans alla tecken, punkter
i mitten står du
du har tagit ett steg
så rasar allt
allt
det är känslan
tankekänslan
visaren har vridits tillbaka
tillbaks
det skedda är borta
en tromb
en virvel
säg då;
jag står åter här
med mitt vackra jag
med min individ
det vackra jag
jag en gång gavs
av mig själv
av universum
eller det/vad du vill benämna det med
det vackra jag
jag en gång gavs
för att leva med
till liv
det vackra jag
jag lever genom
med
våga bejaka
din
skönhet
ditt
inreljus
så blomstrar du
så blomstrar allt runt dig
så blomstrar allt runt om dig
minns;
det är tyngst innan det släpper
Mente
Menthe – den silvriga buddhan
Denna natt vaknade jag med dessa ord
Så Menthe – den silvriga buddhan
kanske stavas namnet förutan bokstaven h.
min upplevelse är stavning med bokstaven h, ty det är andetsröm, andeljus, hela universums andning
så vacker så fylld med kärlek
ur panna strålar stjärna
så hör jag;
det är väl klart det är en silvrig buddha
får upplevelsen: månmoder.
min första reaktion under morgonen är att söka efter namnet
så börjar det åska, vilket gör att jag drar ur sladdarna
det vill säga, jag bryter förbindelsen med internet
visst kan jag leta i böcker
men – så ler jag
varför skall jag
varför alltid detta bevisande
hur lätt är det att med ens se det gudomliga vara eller stå över det mänskliga
alla dessa bilder givna
med ens upplever hela mitt väsen vad gudomen är
vad gudomen påtagligt är
jag upplever gudomen påtagligt genom namnet
genom namnets andning:
Menthe
det är ett mycket vackert namn
ett reningsnamn
Menthe – den silvriga buddhan
*
Jonglera
ljus i
vänster hand
ljus i
höger hand
ljusbollar
står stilla
tvekar
fylls av värme
jonglera
jonglera
i fröjdan
tvenne ljusbollar
från hand till hand
ljuscirkel är om
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar