rädsla är ett mycket märkligt fenomen
rädsla är ett mycket märkligt fenomen vilket egentligen härstammar ut icketryghet
det är en trygghet vilken samtidigt är en tillit
en trygghetstillit eller
en tillitstrygghet
vilken är terminologiskt så låbgt bort från sovandestatus som ett steg kan vara
en gång var denna trygghet självklar
självlysande
självupplysande
det var nämligen insikten
sikten in
sikten in i helheten att allt är ett
därigenom levde denna tillit
därigenom levde denna tillit vilken är tillheten samt tryggheten i sig själv
det var ej behov av sökande utanför
eftersom
allt
allt var inom
det var inom och är inom
låt mig berätta;
jag har alltid haft svindel
skriver svindel och känner en rungande örfil vilken får röda blodvågor att virvla, det dånar brusar i skallen i hela mig jag mister balansen snubblar står kvar med behärskning,
du skall inte fälla mig – jag är liv
mitt liv kommer
en dag
upprepningsörfilar
du skall inte fälla mig – jag är liv
mitt liv kommer
en dag
jag har alltid haft svindel
då jag vandrat över forsar eller höjder
dras jag ned i dem
dras jag med
det kommer till mig i skrivandet att detta dras med är exakt det vilket sker; blåser det, blåser jag, tinar marker, tinar jag upplever köldsläppan och så vidare.
men just höjdsvindel – höjdrädsla är där
var inte stolt
var inte stolt
res dig inte
tig
men just höjdsvindel – höjdrädsla är där
vad ser jag
en rörelse
en rörelse i det höga gräset
i det höga gräset ser jag en mjukrörelse
gräset höljer mig
vi är gemensamrörelse
rörelsen inger mig inte rädsla
ty jag är det vilket gör rörelsen
ett träd stiger fram
klättrar uppför
det är inte klättergrenar
och egentligen klättrar jag inte ty jag upplever mig vara strömmande rörelse i trädet
ändå skriver jag klättrar uppför, hur skall jag annars beskriva detta
klättrar uppför
det är inte klättergrenar
det behövs ej
jag klättrar mjukt
vigt
du är en klumpedunsa
en klumpedunsa
jag klättrar mjukt
vigt
trädet bär mig
vi är gemensamrörelse
lägger mig på en gren
upplevelsen är att jag är runt grenen, grenens hud eller jag är ”hängd över”
kroppen är mjukföljande med grenen
armar, ben hänger utanför
lojtstilla
på vardera sidaligger där i trädets krona
jag ligger i trädets krona högt ovanför marken och blickar ut
du kan inte förbjuda mig se
du kan inte förbjuda mig uppleva
här är jag välkommen
jag ligger i trädets krona högt ovanför marken och blickar ut
blickar ut är blickar in
sluta dröm
vakna
jag blickar
in
följer livet
helt avslappnad
helt svindellöst
helt i
tillit
upplevelsen är det stadium då människan tränger igenom
tränger igenom hindren
vilka till största delen är
är just rädsla
rädsla
rör
älskliga
drömmar
sakta
levandegörs
andeström
se så vacker rädsla nu blev
se så vacker rädslan blev nu då
denna tillitstrygghetstillit är en slags stolthet
vad är upplevelsen inför mötet med inrestolthet
det är verkligen möte med inreomfamnelse, vilken ger;
inte bugande vördnad, det är bugande rörelse, dock inte underdånigt,
det väcker en klang, en klang vilken börjar vid en viss punkt,
är olika inom vart levande väsen,
klangen sprider sig.
det är bilden av ringar på vattnet,
dessa ringar rör sig utåt
horisontalt vertikalt,
utåt uppåt,
denna klang uppfyller den mötande med färger med ljus med värme
denna klang är
be undran
dock icke idoldyrkan
denna klang är barnets beundran
beundranigenkännande
igenkännandet
det är ett mycket vackert igenkännande
det var en gång en plats
ett land
ett rike
det fanns strålande gator
med skinande palats
det fanns gator där smuts rann
där folken vandrade fattiga
vid rännstenens kant
vid rännstenskanten sitter en fattig tiggare
en trashank kallas det av palatsinnevånarna
handen är kupad
är kupad skål
ej av oädla metaller
ej av ädla metaller
en hand
en skål
gesten är glädje
är ödmjukhet
ja fattig i materialägodel
så möter du blicken
blicken är varmstrålande
stolt
vetskapsstolt
tiggaren frågar dig;
hur vill du mötas
i min yttre skepnad
eller
i min inre skepnad
vad skänker dig glädje
i vilket möte fröjdas du
i vilket möte fröjdas din själ
du är icke tiggare säger jag
du är lyssnare
du ser
du är visdom
tiggaren leendeomfamnade mig
bjuder mig in i
ett vackert
tempel
frågar mig
vad är då visdom
jag har av skönheten levandelärt mig
ta emot
nu lever jag i tacksamhetsljus
sant
är det min hand
är
ja i vilket möte fröjdas vi
i den böjda gesten
eller i stolthetens gest
där strålande pärla är i pannans centrum
där bröstet
är öppnad skål
alla dessa ord vilka gjort så negativa
alla dessa gester vilka låsts av negativverkan
stolt
att vara stolt över sitt vara är att vara ense med sitt vara
med sin grund
så lever jag åter med orden från igår
ta emot
ser barn jag mött
barn älskar paket
att ta emot paket
min upplevelse genom åren har varit och är inom viss ålder att snörena, papperet är viktigare än presenten
inslaget är viktigare än presentationen
först skrev jag inslaget är viktigare än saken, men det kan mycket lätt tolkas i märklig riktning
blev så glad då jag skrev
inslaget är viktigare
än saken/presentationen.
jag ser varpen
ser inslaget
vilket är att
svara an
visst älskar barn att ta emot paket
de älskar samtidigt att ge
det är parallellströmmar
min upplevelse är
oerhört stark att det
nu
just nu
är oerhört viktigt att vi ser ta emot i ljus
i
modperspektiv
ty det erfordras mod att ta emot
ty det är att visa sin sårbarhet
i den tidiga morgonen såg jag en märklig bild
en djurström utan dess like
från markens innevånare till himlarnas
alla elementinnevånare
folk
såg djur av alla de slag
de vilka stannade var orrspel
samt hjortar
såg djurhannar uppvakta honor
såg nalkandet
danserna
”spelet”
såg honornas beteenden
så insåg jag
så är det
visst är det ett spel
vilket ej är ett spel
ser trandansen
så vacker
det är inte ett spel
det är en av de vackraste danser
men
men
likafullt som hannen nalkas
så har
honan rätt att avvisa
och hon gör det
hon gör det inte
då allt är
väl
– Att lyssna inåt är alltså att lyssna med samt se –
*
Stråk
jag är en puma
mina tassar breder mjuka ut sig
jag breder ut mitt kännande
i upplevande
lyfter blicken
in i
solglittret
fröjdans dans inom mig
jag är en puma jag är marken jag är gräset jag är jag är
jag är en puma
ligger i trädets solglitterregn
mjuk är min kropp
fri utan rädsla
öppnar jag
blicken
vida
där är ljusglänta
andas mina stegs välkomnan
ser vägen med mina steg välkomnade till
glider in i markhänder
stiger ur min guldskimrande päls
strör den över marker
ser solbollar dansa
dansa fria
ser vita dun flyga ur
ur deras händer
över mig
jag är varginna
vitskimrande smeker
mina tassar marker
jag andas in markernas
visdomsvishet
är klipporna
är skogen
är stjärnsilvrens glimmerljusvärme
jag vakar in i natten
mjuk är min kropp
fri utan rädsla
öppnar jag
blicken
vida
där är eldskimran
andas mina stegs välkomnan
ser vägen med mina steg välkomnade till
jag stiger ur min vitskimrande päls
sätter mig helt stilla
vid eld
berättar
sagan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar