länge
i evigandning
följde mina ögon blåskimrans hav
sakta fylldes ögon av
djupviolett andning
dalen
ängen skimrade
nyansen är koppar
molnvandrare seglade
nära
nära
silverne droppar
faller
stiger
klangljusa
vattnar jordeström
i klangvävans
strömmar
porlar
bäcken
i skogarnas källa
livet är en dagbräckning
så står du med en bräcklig skål i handen
i båda händers omfamn
så varsamt håller du denna skål
denna skål av ädlaste kristall
denna själsskål
livets skål
du håller nu skålen i vänster hand
rör vid kanten med höger pekfinger
ljud stiger ut stiger ur
höga ljud
du gives en stav
nu rör du staven inuti
skålen svara an
av
ger
sånger
klangslingor vilka lindas runt dig
lindas runt din gestalt
du klarnar allt mer
du är en dagbräckning
du ser alla steg
hela ditt väsen utbrett
först får du nästan svindel
av mängden
av kaoset
du stannar kvar ser att
allt är inte det vilket först synes vara
du sveper med handen
andas
ser
skålen är i luften
du ser skålens bräcklighet
upplever klanger ljuda
inom dig
allt är inte det första
ändå alltid det första
du är en kropp i den kroppen
är kroppen är kroppen din första kropp
ord
ordpasta
pasta finns av alla de slag, rör korta, långa, spiraler, fjärilar
finns av vitt mjöl
av fullkorn
åter ser jag marker vida, ser bonden eller trädgårdsfolken värna om jordelagren. Hur de borstar varsamt plöjer. Ser bonden eller såningsmannen svepa hand ur bröst in i jordehänder. Ser såningsmannen kupa jord om ser säden spira. Ser varje rörelse från såning till skörd.
Ser tacksamhetsljuset välsigna jordens värme.
Hör hästarna ser floden ser vattnets forsande mellan runt stenar. ser vingar snurra, kvarnen sjunger. Ser säd bäras in och malas.
ser tacksamhetsljuset välsigna kvarnens värme
ser mannen komma in i stugan, dörren knirrar lite grann, gladknirran, ser säcken vila över axel, vila mjukt. kvinnan hans älskade maka ler kärlek om, han ställer säcken vid hennes fötter.
det är en tröskel in i stugan, en värnanströskel, skyddar mot gentemot drag samt främmandesteg. golvtiljor är breda fyllda med vackerkvistar, mjuka slipade oljade, det doftar furu, väggar är enkla spisen är stugans hjärtpunkt, spisen brinner värme färgar väggar rödskimrande. för fönster hänga skira vita gardiner, andas ljusskimran.
kärlek andas
ser tacksamhetsljuset välsigna livets värme
där vid spisen ser jag ämbar fyllt med källvatten, de hämtar vatten ur källans händer var gryning, med kåsa lyfter hon vatten in i kittel. Elden värmer vatten.
hon står vid bordet med mjölade händer, gör pasta.
först undrade jag vari bilden ligger; ord – ordpasta.
så ser jag pasta och alla dess former, i okokt tillstånd är pasta hård oavsett vilket mjöl den är. nåväl, det finns färsk pasta och den är inte hård, men i denna bild är det hård pasta.
det är ofta svårt att beräkna pastans mängd inför måltid, hur mycket – hur litet.
Det erfordras mycket vatten för att koka pastan och exakt minutantal.
visst är det en smaksak då vi kommer till konsistensen, men alltför lös eller hård pasta smakar ej bra.
Pastan tycker om att kryddas visst är det så. innan du serverar skall vattnet hällas av, oj så det ångar.
så kommer nästa steg
då vandrar ängen in i blicken
Kossorna råmar gräset vajar hav molnen seglar mjöljen mjölkas.
Ser smör kärnas hör ljuden där i stugan.
Pasta blir klibbig om smör inte smälter om.
Då skingras kletet och pastan skimrar god.
nu skulle jag kunna sitta och skriva i timmar om pastans former, om hårdhet och så vidare.
men det finner jag vara i onödan ty bilden talar helt själv
ord
ordpasta
Smaklig måltid i rätt avvägd mängd.
Och
och nog är det tämligen klart att allt verkar in i varandra
nog är det helt klart att det är en väv
att allt är ett
Tanken är tolkande
Människan är tolkande intill den stund hennes tankesinne är hennes styrroder.
det måste vara så intill dess hon inser intill dess tanken inser skålens egentliga bräcklighet,
en gång
flera gånger såg hon
den nu varande människan
jordens skönhet
låt oss för enkelhetens skull säga
såg hon från ovan denna så oändliga skönhet
varje detalj
varje enaste detalj
varje andning
människan, den blivande människan såg jordens kropp
moderns kropp
fylldes av längtan in
fylldes av födslolängtan
så många gånger har jag nedtecknat dessa ord:
barnet är världen är varat
om barnet ej tillåts vara varat
vara varat med allt det
allt vad det innebär
av glädje av lycka arg ledsen
helt enkelt vågdalar vågtoppar eller bara vågor
om barnet ej tillåts utforska naturligtvis i kärleksfull närhet, alla vågor
sin kropp
sina sinnen
hur skall barnet då nöta livets vågor
jag skriver ej: låt barnen leva ut allt
jag skriver och säger:
var närvarande
var närvarande med barnet
var barnets närvaro i nuet
var barnets förlängda hand
barnet lär sig i den i den nu snart vandrade
ännu vandrande epoken vissa rester kvarstår att förändra har behov av varsamhet
barnet lär sig i den i den nu snart vandrade epoken:
du får inte
så är barnet plötsligt en tonåring vilken säger:
jag får
så är tonåringen plötsligt vuxen, en vuxen vilken säger:
jag får
är fri från alla får inte och sitter ännu mer fast i får inte
Genom ett icke utforskande lärs barnet via tanken livet.
barnet matas i huvudet samt drabbas av inre stress ty det barnet så tydligt ser är det barnet såg där från ovan. Det stämmer inte.
Det råder faktiskt förvirring – totalförvirring.
genom ett icke utforskande av skönheten barnet den blivande människan såg lärs barnet via tanken livet. barnet matas i huvudet, drabbas av inre stress och blir tanke, blir mer eller mindre huvudet.
och
Och naturligtvis måste den människan tolka.
Tanken är tolkande
Människan är tolkande intill den stund hennes tankesinne är hennes styrroder.
det måste vara så intill dess hon inser intill dess tanken inser skålens egentliga bräcklighet,
då släpper hon tanken, söker ej hålla fast den. kanske säger människan: lägg dig här och vila i min hand.
människan släpper tanken söker ej hålla fast eller hindra, hon släpper tanken den susar genom henne, tanken rör vid men fastnar ej.
i den stillheten stiger individen fram
Stiger individen fram helt utan tolkande.
Individen är friseende förstående vara ur hjärtat.
Människan lever ej ondska i jordevarat.
Det hon lever är smärta
Det hon lever är smärtlängtan
smärtlängtan till det liv hon vandrade in i.
detta är den enda egentliga ondska människan lever i; synden av att förneka sig
detta är icke kyrkans synd:
det är synd, synd= beklagligt förhållande en otjänst att människan sviker eller förnekar sig själv, det ger människan skuld.
gud ger henne inte skuld anden ger henne inte skuld intet utanför ger henne skuld
hon själv känner skuld för sin synd att inte tillåta sig/sitt själv liv.
detta gör ont = ondska att förneka sitt liv sitt vara.
vid denna insikten inser människan att hon lever i vrå¨ngbilden av syndafallet
i tyngden av detta
så stiger ljuset fram
värmen upp
hon ser syndafallet
hon ser skalet falla
är ett blommande fruktträd
syndafallet
är ett vackert
ett av de vackraste vattnen
ett av de vackraste vattenfallen
det är tankens fallande in i hjärtsjö
ur lera
ur lera stiger skålen
hjärtlotusen
ur ytterligare perspektiv
är syndafallet
kunskapens levandegörande in i konsterna
in i skapande skönhet
där är tanken
sinnet
vitt.
det är gryningsdimman
därur stiger dagen
med tanken kan du leva ondska
vara strategiker
med tanken kan du leva ondska dock icke med hjärtat
ty i hjärtat är du allt
tanken lever bara från vänster till höger
tanken ser horisontalt
från höger till vänster, ser horisontlinjen
för in ser
jorde – samt himmelspoler
människan/tanken spekulerar i dem, sönderdelar
tanken gör detta
så stannar människan tanken:
snälla tanke, snälla tankar ni hjälper mig mycket, snälla var nu tyst en stund
det är då det sker
kampen uteblev
det är då det sker
det underbara sker
horisontlinjen omfamnar tanken, huvudet
omfamnar fötterna
människan står i en åttform.
egentligen är dessa bågar cirklar;
cirklar sluter sig inte enbart runt huvudet inte enbart runt fötterna
nejdå; de innesluter egentligen himlarnas samt jordarnas kosmiska fält, med andra ord allt
människan är i sin hjärtsol samt i den stora ”stora” hjärtsolen.
människan står i en åttform.
denna åttform böjer sig samman i hjärta
böjer sig samman i hjärta och är yin och yang
är de tusen vägarnas möjlighet
nu tänker människan tanken, tanken tänker ej människan.
anden är kropp, kroppen är anden
allt detta sker ty människan bad tanken i tacksamhet: var stilla
kroppen är inte människans motståndare, tala till den, älska den hölj den med kärlek
samarbeta med kroppen
alla delar är faktiskt
ett.
ego är ej självkänsla
ändå väldigt nära
självkänslan är sviktande ännu medan du är enbart kännande/kännelse
det är inte helt fel vara
i en slags självism
i stunder
i möten
det vill säga vara en spegel
se mötet
är detta möte, detta mötesskeende
jagvilja eller reflexreaktionssvar
är det – det vill säga är det ett sant möte
löses bilden upp
verkan sker
lever du så stundligen blir självkänslan
självupplevelse – själupplevelse – djup eller högre medvetande
meddelandeljus
ibland dväljas människor i djup olycka
det finns små stunder av lycka
människa
använd dig då av de stundlyckorna
så kanske
de växer sig
stora
*
Styrkans rustning
hon bar styrkans rustning
var afton
vandrade hon
in
där under träd fanns en port
steg in
syntes ej
lade rustningen
av järn av stål i strandhänder
i silversjö insteg hon naken
sköljde
sina drömljus
hon suckade
så länge drömde jag om
tillsammansläsa
ur bokhav
i aftonskimran i armstilla
andas pulsvandrings hudnärhet
det blev aldrig så
nu läser jag för mig själv
drömde om vandringar i ängen
hand i hand
steg i steg
i handskimran
det blev aldrig så
nu vandrar jag med mig själv
hand i hand
steg i steg
i handskimran
silversjövingar svepte upp
runt henne
en knopp i
såg en uråldersbok i händer
pärmar
av järn av stål veks upp
steg sidväga
blad skira syntes så bräckliga
hon smekte blad i varsamkärlek
bladen klarnade
tecken steg fram
bräckligstarka klara
silversjövingar breddes utrunt
hon satt i strandhänder
stilla
i andljus
ur träd
regnade
kristallblads silverne klanger
stig
så
ut
viskade de nära
din rustning är nu
våra värnande
tillsammanshänder
älskade vara
jag vet ej om jag vill stiga genom igen
det är så skönt
så stillafyllt
med liv här
nära
ljusvärme omvälvde henne;
där är väntande händers handljus
låt mig förbliva här
ni vet jag behöver hjälp jag har kommit
till den punkten då jag uttalar det
jag vill att ni hjälper mig
är så trött att vandra alla dessa steg
att klara allt själv
egentligen är jag inte trött
och visst
klarar jag allt själv
det är inte det
slut dina ögon vi för dig hem
*
Trädblomma
hon satte sig
invid träd
lutade sig tillmjukt
mjuktill
träd upplevde hjärtsången
lade armar om
slöt henne
in
det står ett blommande träd i ängen
han lutade sig
mot träd
kände doft av
träd riste krona
blommande välsignandeljus
regnade över honom
hans händer
var täckta
skakade av
vid hemma
upptäckte han förvånad
blomma i bröstficka
lyfte i varsamljus blomma
lade den i fönstersmyg
i ängen står grönskimrande träd
i trötta stunder
återvänder han till träd
följde träds vandring
trädet bär frukt
slutendans
det var länge sedan
hon dansade
ja
så kändes det
kylan kryper allt mer
in
fylld är kroppen med längtan
hon visste ej
om benen
skulle orka
vek undan kjolarna
bad ben till
älskade ben
jag vet att ni bär smärta
vi lägger smärtan här mjukt bredvid
låt oss
fylla er
oss med glädje
varsamsakta ställde hon sig upp
eld brinner rödguldskimran
hon dansar trädsånger i månsilver
för en stund
för en stund
i bädden med slutna ögon
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar