det är svårt erkänna rädsla
då erkännandet är försvinner rädslan
då vi erkänner rädslan försvinner denna
den var ett tankemonster
stillhetens källa flödar
vila ögon
däri
upplev
våga
upplev
din
din
oändliga skönhet
bär
bär
din krona
värdigstolt
stillhetens källa flödar
i den
finner du
urvagga
du
är
vacker
Trossatser – Trosstadgar
Ja de är ur samma sprung
Dessa är En av de största staden
Stadgen
”stadfästen – hårdkanter”
skapades i världsvarat i
Förhindran av djupåterhämtande
Detta skapade var förtäckt skapande av människogöra
Trossatsen – stadgan har behov eller behöver rytmiserande verkan
Tros – har en djupgående verkan i varavaket sinne
Var kritisk med ett roat sinnelag, inte med ett nedslående sinne, med ett ljussinne
Lös upp knutarnas handverkan
Se att repens så kallade ytperiferi är omfamnans gester
Det är bra med tro
Det är bra med stadgar
De är levandegjorda i ditt inres framstigan
Tro är upphörande av tankens logistik
En stoppskylt
Ett stoppemblem har lyfts ur jorden
Människan kan se en väg
Denna väg leder djupare in
Det är vägen in i moderns hjärta
ditt hjärta
allt är ett
detta hjärta är ditt hjärta
detta hjärta berättar livets konst
livets skapande
i görande är du inne eller under, i en sfär av stressendorfiner
stressmorfiner
i en syntes av icke tillåtelse
människan eller väsendet är ett med stressen är istress
stundvis kan väsendet befinna sig i stress
istress är markansens avskiljande
tron samt stadgan är hinder;
överlappandes världen vilket förhindrar ljusets
ditt inres framstigande
rytmiserande verkan
visst gör detta ljus ont
eller svider ofta
all läkning svider eller kliar för det mesta
tron samt stadgar är övergångsställ
är ljusglimtar vilka har behov av
just det,
rytmiserande verkan
den fastlagda formen leder alltid bort
då tron/tro har blivit ditt inres tillåtelse av dig
ditt inres tillåtelse av dig
dig tillåter ditt tillåta
övergår den, det till en pulsandning där ditt inre universum leder dig i allomfattande kärlek
för allt och i alltets krets
där, i denna pulsandning är stadgan, ett konstant föränderligt förverkligande
människan är allt det vilket lever i årstiderna
de ”rätta” förutsättningarna är där
bak rädsla har människan barrikerat sig bak trossuppfattningar samt stadgar
ofta döljer människan en upplevelse av okunnighet i detta
det är helt obehövligt ty all kunskap är inom henne i pulsandningen
det enda hon behöver göra
är att erkänna sin så kallade okunskap
samt fråga
svaret flyger till henne
kanske meddelas svaret utifrån men detta utifrån är inifrån
människan är mogen i acceptansen av bejakelsen
varför säga nej där ja finns, samt är levandegörande
människan borde säga ja oftare än nej
ty nej sägs alltför ofta av människan
i den stund samtlig mänsklighet säger ja breder stilla frid ut vingar
det är ditt allts hjärta
då människan är i balans upphör såväl nej som ja
vi är i är
livet andas med dig
du andas med livet
livets emot dig har upphört ty ditt eget emot livet har upphört
nej är ett hinderord därför skorrar det illa
i samma stund det uttalas är ett hinder byggt
bejaka dig själv
bejaka livet
den ende vilken begränsar dig
är du
du själv
din dualitet –
skuggan av ditt eget sanna väsen
ditt sanna väsen
tar emot allt det goda vilket är i strömmen av skapande
en människa satt vid ett träd blickade in i krona
jag skulle vilja komma högre
högrehögt
började räkna ut markens täthet
stammens omfång
grenarna
klättergrenar vägen upp
träd log stilla
riste blomma in i handskål
i knäfamn
vinden susade smekan
stig upp
en människa satt vid havet stod på höga kullar
blickade ut över havsskönhet
jag skulle vilja komma djupare
började räkna ut metrar ned
djup luft
täthet
kropp
vattenytan mörknade
en skugga syntes
vattenytan glitterlog
vattenytan krusades
valen kastade sig upp
jag skulle vilja söka djup
djupt i mig
där är
mitt inre
än en gång synes valen
valen med sin stora kropp svinga sig upp
i leendeljus
sjunger valen
du är ju
redan
i
valen har en stor kropp
människan söker högre
söker djupare
valen med sin stora kropp svingar sig
visar hur nära djupet är
stenar blommar
stenblomning
jag sluter mina vingar sorgens vingar vaggar din tvekan
se vari ditt fokus låg
avstånd
avståndstagande
nej är en negation
tvekan är en negation
alla negationer leder till kamp för eller till det du inte vill
var med
var med fåglar fiskar djur vind växter var med
var med
allt är ett
allt
är ett
då vi
älskar
älskar varandra
älskar vi allt
då vi
älskar med varandra
älskar vi med allt
det är att befrukta jorden
allt är ett
allt är ett
därför är jag svarandets gest
däri upphör nej
i och med att jag säger ja
upphör såväl nej som ja
allt är ett
jag instiger i det
det är flödesström flödande levande verklighet
flödande levande verklighet i balans
varför fråga vem jag är
jag ger dig min värld dessa är mina ord
en flödesström flödande levande verklighet
jag ger dig min värld vilken är allt
dessa är mina ord
därför säger jag dig
du gör mig inte levande jag lever
negationen har upphört
jag lever
jag är
du gör mig inte levande
livet är tillsammans
vi gives möjlighet sköljas i varandra
kärlekssköljan
sköljan är
negationens
abstraktionens upphörande
allt är ett
jag är
du är
var med livet
då vi tillåter oss
älskar oss
i samskapande samklang
älskar vi allt
allt älskar oss
den ende vilken begränsar dig är du
du själv
din dualitet – skuggan av ditt eget sanna väsen
ditt sanna väsen tar emot allt det goda vilket är i strömmen av skapande
*
Källflöde
stillhetens källa flödar
vila ögon
däri
upplev
våga
upplev
din
din
oändliga skönhet
bär
bär
din krona
värdigstolt
stillhetens källa flödar
i den
finner du
urvagga
du
är
vacker
*
Gåvan
hon steg ur havet
venus
afton
morgonstjärna
i händer bar hon
en av de vackraste skålar
snäcka
mussla
händer
vingar
hon tillsade dess väsen visa
visa din gåva
kärlekens strålande pärla
mannen
kvinnan
tilläts se
kärlekssköljan
strålande pärla
fri från smuts tro förgångensårnad
ändå
än
då
livet vandrade
såg dem
stjärnor svepte vingar
blev kristaller
lades i själssjö
man och kvinnas händer är sjöstrandom
så vacker blommade kristallsången
tvekan
negationer
andades däröver
sjö livkvävdes
kristaller
matta
sjönk in i stjärnvilja
lyfter min kristall
renar mitt kristalljus i solkraft
jag väntar dig
i aftonvinds skira gryningsstrimma
*
An tecknan
jag antecknade
an tecknade
denna
sida
detta skeende
varsamlösgör nu sida
viker papperssvala
ber vindfamnan
förabäraleda
är sidans skriftan en
bumerang
en
mening
återvänder
sidan
*
Regnom
regnet vandrade in
såg dalens grönskansliv
upplevde
inre träda
vände ansikte om
regn föll
i det inre
*
morgonvy
häggen blommar i mina ögon
doften stiger in i grönskimransandning
fåglar kvittrar
upplyfter
tyngder
jag ser skator svarta vita bygga bo
högt eller lågt
lågt eller högt
de vet
verkan av balansgång
detta visar skatans färger
de skrattar i kärlek
till den
vilken trycker sig mot marken
den vilken smyger
i lönndom
visa dig säger skatan
tar ett luftskutt
boet är grenar sägs vara skattkammare
ser ut vara törnekrona
så är boet en
flätad korg
ett grenverk
en krona
ett bo för liv
de överger aldrig varandra
visst jagar de inkräktare på flykten
gör de det eller
är det en lek
kanske säger skator
knacka innan du stormar in
knacka och du skall se
knacka och du är i välkomnan
*
den ende vilken begränsar dig
är du
du själv
din dualitet –
skuggan av ditt eget sanna väsen
ditt sanna väsen
tar emot allt det goda vilket är i strömmen av skapande
*
Redani
en människa satt vid ett träd blickade in i krona
jag skulle vilja komma högre
högrehögt
började räkna ut markens täthet
stammens omfång
grenarna
klättergrenar vägen upp
träd log stilla
riste blomma in i handskål
i knäfamn
vinden susade smekan
stig upp
en människa satt vid havet stod på höga kullar
blickade ut över havsskönhet
jag skulle vilja komma djupare
började räkna ut metrar ned
djup luft
täthet
kropp
vattenytan mörknade
en skugga syntes
vattenytan glitterlog
vattenytan krusades
valen kastade sig upp
jag skulle vilja söka djup
djupt i mig
där är
mitt inre
än en gång synes valen
valen med sin stora kropp svinga sig upp
i leendeljus
sjunger valen
du är ju
redan
i
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar