sörja är icke sorg
sörja är smärta
sorgen är omfamnande vaggande vingar
min jordmoder ville ge mig namnet Mariana
så länge stod jag och begrundade markerna utifrån allt jag lärt mig
upplevde mig ofta så okunnig i jämförelse med andra
så länge stod jag i begrundan bad om grund
såg hur hård världen gjorts
bilder sköljde; i den stund stenen släpper skalet stiger opal fram, kranblad öppnas, lotus seglar i kärleks ljusvärman, afton andas klar ren
trippande fötter strör blomningsviljas sånger
så vacker världen skulle vara
då hjärtats tecken skriver
då
skulle alla se
himlar samt jordar är ett
stjärnor
ljus
värme
skulle tindrande sjunga
bringa
fridsstilla
vindar andas rena klara
marker andas färger
blommande
blomning
bristan
bristning
våga stiga ur
jord
stiga in i jordeström
så vackra är de
så vacker är helheten
vandrar blickar in
är i
följer vinden
haven
ser färger
är färger
möter denna värld vilken gjorts så hård
ändå
är den mjuk
ty där
i bågars händer
skriver
hjärtat tecken
så vackra
kanske är hjärtat fingrar
kanske är bågar strängar
stenar sägs vara hårda
denna värld vilken gjorts hård
ser skal falla
stenar är opaler
ser opaler fälla ut blad
lotusblommor seglar i människohav
så vacker
klangbjudan
så länge sökte jag vara en mask, en daggmask, vred och vände på mig, maskar gör så, det har ett syfte, det syftet är inte det människan säger vända och vrida på sig
så länge sökte jag vara en mask, en daggmask, vred och vände på mig, allt i försök att mylla jord levande.
fötter klöv mig i bitar, till slut var jag överallt; överallt är ej en visande benämning, jag var snarare i allt, överallt – ja, i bemärkelsen utbredd.
en del, var alltid orörd, i den delen kunde jag höra alla fotord, alla röster
dessa var jordkornen – dessa korn gror ej spirar ej,
de var jordkornen vilka pressades allt starkare
hårdare över mig
förtäljarna av hur jag är
hur jag skulle
skall
till slut insåg jag att det inte går att slingra, krumbukta sig så som maskar, daggmaskar gör innan jorden är redo
den orörda delen lade sig helt stilla i lyssnan
bad vänligt men bestämt fotrösterna att vandra
ty stunden av upptäckan infann sig
det är en märklig upplevelse att se speglar brista
ty visst var det ett spegelhus
ett spegelhus fyllt med bisarra röster
bisarra ty dessa var icke min röst
det vill säga mitt hjärtas röst
pålagorsröster var detta
speglar brast
ibland med skärande stämma
väggar rämnade
till slut stod jag kavr;
en låga
en
skimrande låga i en tom värld
denna låga gav mig värme
där jag stod med skälvande ben i händerna
för att kunna ”bli” älskad måste din låga lysa upp mörkret
eller
för att du skall synas måste du upplysa mörkret
du måste bli självupplyst
fri ifrån
lärdomens
kunskapens röster
det är alla de röster vilka sagt dig
hur livet är
hur livet skall levas
för att veta detta
för att inge dig trygghet
en slags trygghet
vilken egentligen var i skyddssyfte
gav de
dig
jämförelsens terminologi
det är bara det att denna specifika jämförelse förde fram till värdetrappan
in i värdetrappan i ditt liv
bättre – sämre
högre – lägre
rik – fattig
och så vidare i all oändlighet
den oändligheten är mycket tung att leva i ty den håller dig fast
håller ofta ned dig
tillbaka dig
de fick dig att känna dig liten
inte litenbarn barn
utan liten - ickevärd – ickevärld
alla föds
stiger in i storastorastorasmå
är världar i världen
är unika
är andande andedom
varje levande väsen har behov av kärlek
ty det är kärlek
varje ansikte
har behov att röras vid
vidröras
se blommorna
dessa vissna då de ej berörs
varje ansikte har beröringsbehov;
att vara ett kärleksansikte
detta betyder inte att det
speglar ditt väsen
det vill säga det ansikte du möter gör inte dig
det ansikte du möter speglar icke dig
det är inte det ansikte du möter vilket gör så att du framträder
det är din självupplysan vilken gör att du framträder
din egen reflektion
reflektion är även begrundan
de älskande speglar ej varandra
de älskandes lågor går samman
går samman i upplysan
av nattyngd
orden om ansiktet
är även orden runt stämman – rösten.
Min jordmoder ville ge mig namnet Mariana
denna kväll vid vaggandet av den lille
sköljde mjukregn över mig runt mig
var kupade kärleks händer runt mitt ansikte
inte runt
inom
kupades under huden runt mitt ansikte
händer
vingar öppnades runt mitt hjärta
upplevelsen är en blomsterknopps öppnande
är stjärna i himmelshav i knopp
är knopp
öppnas
strålande värme
Lena
lär
enhet
nära
ande
Lena är mitt namn
jag vet varför jag så ofta blir trött
det är detta åtskiljande mellan jordesfär samt anesfär
allt är ett
allt är förenat
upplever det så starkt i meditationen
är det meditation
nej det är total stillhet
är ett
är oskiljaktig enhet
är att uppgå i allt
ljuset
värmen är den värme jag var gång mött var gång livstråden varit brusten
ren sann kärlek
så många gånger nära det vilket kallas död
du frågar huruvida jag är
alltid är i
ja
jag är alltid i närvaro
tröttheten är att behöva åtskilja
därför vet jag
därför vet jag vad älska är
därför är min längtan att en gång i denna vandring möta sann kärlek
sannhet
inte ordsplittran
därför vet jag att vinden haven intet är hinder
jag skulle kunna fara rida med vindhästar
färdas med havshästar
med eldfolken
med allt för att var min älskade nära
men nu är jag kvinna
jag är kvinna
om mannen är gud
så är kvinnan guds tempel
mannens böneliv vaknar i henne
deras lovsång stiger
vidgas
denna dag var molnseglardag, sköljandevacker, luften andades ren klar
hälsade myror, humlor allt med den lille. min glädje, vår glädje blev; han vågade ha en mask i handen, han kunde trampa idag. så stannade vi vid bäcken, han älskar vatten,
en ödla slank in mellan grässtrån, vi sökte se, närvaron var nära kroppen syntes ej.
såg en skräddare simma segla vindsurrfa på vattnet, med ens insåg jag
det skräddaren vet; för att gå på vatten är jag vatten därmed utjämnas tyngden, allt blir ett
visste jag det fågeln vet; för att flyga är jag luften
är jag
är jag
allt är jag
jag är allt
barnen vet detta
andevet detta därför faller barn mjukt, gör sig inte illa
de gör det då vuxna förtidigaregör
såg en skräddare simma segla vindsurfa på vattnet, med ens insåg jag
det skräddaren vet; för att gå på vatten är jag vatten därmed utjämnas tyngden, allt blir ett
visste jag det fågeln vet; för att flyga är jag luften
är jag
är jag
allt är jag
jag är allt
gudomlig orgasm
i den andliga sfären är intet fördolt
där är sannhet
intet har behov av att talas förtäckt
orden är sagda skrivna ur mellanrummen
där är inte mellanrum
det är
är
kärlek är det högsta
kärleken är liv
levandeliv
vi tillåter tanken leva ta över
så mycket
ändå är detta icke tanke
det är rädsla för levandeleva
förlitar oss på kunskap
allas kunskap egen kunskap
vad är kunskap är det undvikande av utforska upptäcka med hela ditt väsen
är vi givna gåvor
varandes i andesfären själssfären jordesfären
jordeströmmen själsströmmen andeströmmen
varför gör vi oss så förmätna att vi lägger bottnar mellan
kanske är stunden för tvagan
av alla andras röster
de är en massorkan i det inre
för att finna
jag vet intet
därvid vet jag allt
ty jag är
såg en skräddare simma segla vindsurfa på vattnet, med ens insåg jag
det skräddaren vet; för att gå på vatten är jag vatten därmed utjämnas tyngden, allt blir ett
visste jag det fågeln vet; för att flyga är jag luften
är jag
är jag
allt är jag
jag är allt
gudomlig orgasm
såg en så vacker bild av en orm
rullad
en kanelbulleorm
huvudet stoltlyftat
ögon skådande
såg hur ormen är nedstampad
oregerlig
så är dess ord sagda lagda runt den
det är stund att se
ormens helandeverkan
de skylde sin nakenhet
sin okunskap vilken var kunskap
sitt okonstlade
ty den hårda dissekeringsvetenskapen trädde in
jämförelsen åtskillnaden
bättre – sämre
rik – fattig och så vidare
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar