den 27 maj 2010

vi sitter ofta fast vid givandets gest
låt oss öppna denna gest
frigöra den
in i
tacksamhetens gest

vi sitter oftast fast vid givandets gest
vilken hindrar oss från tillåtelsen att ta emot
låt oss öppna denna gest
frigöra den
in i
tacksamhetens gest

i välsignansljus värme

det viktiga är inte vad vi ger
det viktiga är att vi tar emot

förmåendet att ta emot
modet att ta emot
genom detta

är vi
givandeströmmar

sitter och ser dessa ord - de vilka kom först var:
det viktiga är inte vad vi ger det viktiga är att vi tar emot
det jag nu ser är att tanken inringar ordet giva, ger. nämligen åter detta att vi måste ge, ge så mycket att vi till slut glömmer oss, de egna/individbehoven. det är så sällan tillåtet av inlärt beteende att ta emot vilket jag upplever vara ett av de största. dagens övande är; ta emot utan förbehåll, ta emot kärlek. detta att ta emot har blivit lika förbjudet som att säga: jag är bra, jag är vacker. visst kan det ses i det yttre – men tillåt det sjunka in då stiger det ut i det yttre, du blir pålitlig för dig själv, för ditt vara du behöver inte gömma dig.
allt är ett – allt är växelverkan
förbehållslöst
oförbehållslöst

ibland andas slöjvindar
slöjvindar vilka skymmer
skymmer sikten

människan blir inte lyckligare av att tillåta dessa

lyft dig upp ur
då du lyfter dig upp ur
inte med våld
lugnstilla
i kärlek

detta ord kärlek
denna vackra bild

de skymmande slöjvindarna kletar fast vid dig
är klibbiga fångstarmar
det märkliga är att kärleken även den klistrar fast
detta klister är inte klibbiga fångstarmar
inte alls
inte alls
se två vita papperark
dessa klistras samman
av vad

av kärlek
till kärlek
det sker en ständig växelverkan i uppräckarglädje
ty ”nya” tecken stiger fram varje stund
de läser för varandra
med varandra
genom varandra

det är inte bara det
ty denna kärlekens bok talar vida
är till glädjegagnan i hela varat
i alltet
ibland andas slöjvindar
slöjvindar vilka skymmer
skymmer sikten

människan blir inte lyckligare av att tillåta dessa

lyft dig upp ur
då du lyfter dig upp ur
inte med våld
lugnstilla
i kärlek

lyft dig upp ur
då
då andas avslöjanden
av slöj anden
avslöjandet

slöjande av

så vandrar livet bort
det liv vilket icke är

jag har sett bakifrån
ser bakifrån
jag lever icke längre genom bakifrån

ser du de höga träden
ser du de höga klipporna
är det din mening det vill säga din åsikt
din övertygelse att dessa ser ned på allt
på allt det vilket ej når dem högre än tårna
allt det vilket ej når deras högstaste

låt oss stanna en stund
vad är det högstaste
vad är detta; de vilka ej når dem längre upp än till tårna
dessa väsen når
stenar sänder ljustrådar i talan med trädens toppar
med flygande fåglar
så varför skall icke de så kallade markväxterna nå deras högstaste
det är synvillor
invanda mönster
invant mönsterseende
kanske är det därför det alltid – för det mesta – är obehagligt då ett spindelnät lägges över ansiktet; det nätet påminner människan om dimensionsrikedomen.
det är ett mönster visst är det så
det mönstret är så
oändligt
vackert
vackervilsamt

så vandrar livet bort
det liv vilket icke är
är det din övertygelse att de ser ned på allt det vilket ej når dem högre än tårna
den tron har länge
mycket länge
den tron
har länge mycket länge varit människans tro

träden de höga ser ej ned på
klippan, klipporna de höga ser ej ned på
de vet slöjdansens skira ljus
de vet upplevandevet av slöjandet
de möter ljusfolken var gryning
var skymning
är i dans med dem
de andas dans
rörelse
de vet av slöjdansens skira ljus
de vet av slöjandet
slöja av

de leva icke genom då
de lever genom växarvilja
de lever icke genom framanspråk
framkrav
frammåsten
växarvilja
de lever med genom
med allt
de är i rörelsen
de räds ej fram
de räds ej bak
de vet de tusen vägarnas röst
de vet att fram är då, då är fram i växelverkan
i växelverkans utveckling

så är kärlekens växelverkan mellan de älskande
i utforskande växargärning

ibland andas slöjvinden
låt slöjvinden ej täcka ditt ansikte
kupa icke händer
jordhänder
över ditt liv
låt icke slöjvinden vara täckbark
och är slöjvinden täckbark
läs då träds berättelser i barken
minns att täckbark är för skydd är för växande

ser staden
ser asfalterade gator
höga hus
ser bilar med invånare söka parkering
i staden står parkeringsapparater i givakt
parkeringsautomater
det finns angivelser på dem
myntinkast av olika storlek
parkeringsautomater står i givakt
ser silverne
ser guldmynt stickas i
stäckmynt
ty ju fler det blir desto tyngre tyngs de
ser dessa automater
de är för parkering av liv
av rörelse egentligen till rörelse
ser mynt stoppas i, automaterna sväller och till slut spricker de om de inte töms. vilket myntregn, klirrar vackert, kan även se hur alla människor rusar för att få så många mynt som möjligt, en slags frigörelse.

så kan jag samtidigt se
det stillastående livet
där mynt gives
ej för att stäcka
för liv
till liv
det ena myntet efter det andra
cementklumpen runt fötterna har blivit för tung
min undran är ibland; hur många mynt stoppas i innan givarna tröttnar
med ens i den tanken upplever jag leendet
det varma om mig
de tröttnar ej
däremot tömmer de
innan människan spricker
tömmer – inte fråntar
de förhindrar smärtsprickan
de lättar på cementklumpens tyngd
samt förvaltar mynten

ja, denna bild kan vändas negativ
alla bilder kan vändas så
men de är ej så

ser jag åter dessa automater, kan jag se mynten vara alla yttre inläranden av föräldrar, lärare, kungar, påvar, prelater. det ena myntet efter det andra stoppas i, för att människan skall stå i givakt. det är ju mer eller mindre det skolväsendet blivit.
parkeringsautomaterna är skalet, är personligheten, angivelserna är ju egentligen hur länge du är herre över de vilka parkerar vid din pelare. de betalar dessutom.
ibland har ”lärdomarna” blivit så stora cementklumpar att det är nästintill omöjligt lyfta. men det går, det går att lyfta och det är en befrielse då myntet regnar.
jag kan se dessa automater vara personligheten
då människan ej orkar lyfta sig ur denna för att stiga in i sitt individvara tvingas hon in i egotism där hennes konungamantel blir en myntmantel, så tung att bära
parkeringsautomaterna, vid individinträdet
kan då bli trädet
under vilket
drömmen förverkligas
det finns ett ordspråk: gråt icke över spilld mjölk
förspilld mjölk
det finns inte onödigspilld mjölk, den sjunker in och den förspillda är inte förspilld
kossorna står i ängen
mjölken skimrar
vit
blå

parkeringsautomater är en bra bild att leva med

Tusenvägar

jag tänker inte leva mina drömmar jag avser leva mina drömmar
så länge har min djupa upplevelse varit drömmens verklighet är sann
mer sann än den verklighet jag ser eller tar på
denna verklighet begränsar mig ty den är tankeprofetia
det är inte så att jag avskyr tanken
inte alls
tanken är ett ovärderligt redskap
så oändligt vacker
den har bara så många
myriader
av gångar
den förvirrar
susar
ger korsdrag
korsdrag ger den ty vi andas tanke istället för dröm
kanske tanken är ett fiskespö
ser en brygga
ser en gestalt sitta vid bryggan
lugnt stilla
fiskspöet är inte i handen med kramp
det existerar ej ett måste få
det vilar ett lugn
stilla
vattnet är stilla
så stilla
skräddare korsar hit och dit
åker skidor
längdåkningsskridskor
ler i skrivandet ty tanken ger mig många bilder
är det tanken eller är det drömsekvenser
havet
vattnet inte en krusning
ser älskade vita näckrosor
de vackra gröna hjärtbladen
gestalten sitter
lugn
vila
linan är ljusskimrande
solen sjunker
sakta in
en båt nuddar vid bryggan
en hand sträckes fram
gestalten lyfter blicken
tar emot handen
metspöet är där på bryggan
i bryggans händer
ser metspöet förenas med bryggans trä
träd
andas
gestalten sitter i båt
de seglar
flyter strömmar med
havet
vattnet skimrar solnedgång
så stillavackert
gestalten
är leendeansikte i seglande hand
i skrivandets stund ler jag
ber tanken;
sätt dig här i min hand
vila dig en stund
tanken sätter sig
helt stilla i min hand
mitt inre vaknar
hjärta strömmar
ser hjärtsol
ser de tusen vägarnas skönhet
*
Värnanströskel

denna natt hade jag en stark upplevelse, visst kan den benämnas dröm
benämningar är populärvetenskapliga dissekenser
gör livet skenbart mer tryggt
eller säkrare
vilket är märkligt
denna natt hade jag en stark upplevelse

befann mig i en skog eller kanske var jag skogen
denna skog var mörk en nattskog
detta mörker var inte mörker
ändå var skogen mörk
i gryningen
nåväl det var inte gryning ty natten var aldrig mörk
hur det nu var sipprade
strilade ljus in genom grenverket
en tröskel in i är där
en värnanströskel

fram stiger en koja där i skogen
hur ser den ut
kanske är det en myrstack men den lutar sig ej till träd
fristående är kojan
en kolarmila kanske
en halv oval
den är täckt eller formad av bark
av kvistar
av torv
skimrar
gör den
skimrar
gyllenljus

en tröskel in är där
en värnanströskel

dimma drar in i långa andedrag
penslar målar svepande
tjock
dimma
tjocka slöjor

koja står i skogen huvuden seglar i tjock dimma
söker hålla sig flytande ovan yta

huvuden
bakhuvuden
bakifrånstankar

kastar solnät över

torkar dem

ser dem

vandra

fria

i

friljus

värman

*
Vilar
visst är det så
varför väljer jag alla dessa ekosalar
har ej valt dem
så lätt spränga alla väggar
det enda lilla jag behöver göra
är sjunga de högsta tonerna har sett kristallglas spricka

så vackert faller kristallregn splitterbitar av liv
golvet är gnistrande matta
fötterna skäras ej
mjuksveper med hand
de gör mig ej illa
lyfter vart sandkorn

ser pyramiden växa
vit står pyramiden
månmoder ler i nattimjan
doftar
gryning

solfader vandrar
ler i dagbasilika
tältdukar lyfter vida vingar
havre sjunger i vinden
eld brinner det är mitt hjärta det vet jag helt säkert
jag väljer ej ekosalar
jag ser dem
lever ej genom dem
frustande hör jag nalkas
jag rider i eld in i liv
till liv
men ännu
vilar jag en stund


framför mig

lever en gran
utanför fönstret

granen ramar in fönstret
eller mer
är fönstret
så egentligen
är granen vare sig framför
eller utanför
allt är
i

dagen är i skönhet grönskimrande
blomning

fåglar
svingar
droppar
klanger öppnas

allt är
i

liven sjunger
livet sjunger
varför heter det
vår

vackert är det
allt är
i

en vacker väv vilken sveper ögon
i vinterfamn syntes kvarnen
kvarnen vilken ej bär vingar
den bär dem
icke
synliga

nu ser jag den genom inre
ser istappar vilka hängde skägg
skönhet med droppar i
ansiktsdroppar leende
rena
kristallklara
smälte
i vårgryning

porlande
bäckar

kossor råmar nu i hagen
grönmumsande lugnstilla

körsbärsträdet har sköljt sin blom

dillpioner blommar
skönhet

maskrosor ler

*
Tillät

idag ställde jag mig mitt i ängens höga gräshav
lyfte händeskålar
en solstråle
fann
gav en stund
värme
ljus

jag tillät det ske

idag lade jag mig mitt i ängens gröna gräshav
ett blad föll skimrande
dansande
lade mig
in i ängshände
blad är
mitt täcke

jag tillät det ske

där ligger jag nu
följer molnseglare
beskådar dags djupvioletta mening
väntar på
regn