kanske var det så att männniskan glömde se flodernas lopp
lyssna till flodens behov
hur den kved
hur stenarna kved
då de slog mot varandra
hur floden kved
hur markerna kved
då de steg över sina bredder
hur floden kved
markerna kved
då de torkade ut
kanske var det så att männniskan glömde se flodernas lopp
lyssna till flodens behov
(ur dörrperspektiv)
snömoln seglar in burna av frostvindar
så är vi i en himmelsvid klangskål
snömoln seglar in burna av frostvindar
låses dörrar inifrån
eller utifrån
det
frågar jag er
stjärnvindar vilka bär det osagda in i det sagda
det sagda in i det osagda
varför låsa det olåsta
varför olåsa det låsta
lås
läs
läkande å strömmar
tillåt bokstaven å stiga in
slut ytterögon in
upplev vari börjar å
upplev vari å vidgas
hur
kan en cirkel av klang slutas
låsas
du är i himmelshaven
ringar
fyller ditt inre
stiger genom dig
auraandning
du är
å
vad är
en dörr
en dörr är en
dröm öppnar rörd rörelse
en dörr är en port
pulserande (aum)omkrets rör tillit
så talar orden
en dörr är en vinge, se så vackert denna vinge sveper.
denna vinge är icke allena den har en yttre gest en inre gest.
i det yttre leder rörelsen in eller ut, välkomnande eller återseende/avsked
dörren har ett nyckelhål, slutet öga eller öppnat
du har nyckeln till dörren
till huset
du kan skänka nyckeln till nära
dörren har ett handtag
en klyka
det har vandringsstaven
du håller den
det
i handen
dörren är en port
portådern ligger nära hjärtat
nåväl i tacksamhet tar jag emot silar ljuskornen i nät
spindelmor väver
trädfolken susar bladskrifter
mina fötter står i floden
ser porlandeströmmar
röra vid
vattenblommor
är runt mina vrister
klingande
av pilens sirliga hår
flätar jag korgen
silar jag guld
i flätad korg
portådern
leder till
lever
så ådern är en port
porten är en dörr
dörren är en vinge
är vingar
slutes om dröm
till förverkligande
du bär en nyckel i din hand
i dina händer
yttre
inre
*
dörren har behov av ett hus
hus har inte alltid sett likadana ut, jag ser all världens hus stiga fram.
det är ej lätt beskriva det jag upplever i detta, skönheten är stor. vandrande gestalter skira ljus, de är låt oss säga himmelsvita samtidigt strömmar skimrar rodnanderöd, detta är livsgestalter samtidigt är det slöjor och det rodnanderöda är ådror, blodsströmmar. jag upplever dem skrida vandra ändå är allt ett, de är mänskliga gestalter ändå allt. de vandrar och jag ser höga berg, kristallberg. den bild vilken ligger närmast är att se liv, gestalter infrysta i is, klar is. ändå är dessa fyllda av genuin värme, upplever den andas till mig i allt. höga toner klara rena ljuder, detta är övertoner eller kristallvingar. ja dessa gestalter lever i bergen eller bergen är deras hus, samtidigt är de hela denna sfär, detta är hög harmoni och detta är det vilket benämns sfäriska toner.
sakta skiftar bilden och nu är det ängder, berg och dalar, det jag ser närmast är en skog , allt är skimrande himmelsvitt, min upplevelse är att denna värld stiger upp ur den jag nyss sökt skriva. det är gryningsdimma, harmoni andas, ser ej människogestalter men upplever närvaron. sakta är bilden nu en fruktträdgård ändå skog, ser vackra tempel, med pelare med väggar med välvda takbågar, det är, vore de glasskira skulle beskrivningen ej vara långt borta. jag upplever pelare och tak och väggar samtidigt är de av glas eller luft eller ljus, det andas rörelse. svepande sidenband ser jag, det kan vara slingerväxter, murgröneblad, samtidigt slöjor. det är tyststilla skönhet, jag hör snö falla mjuk, detta falla är ej falla
så skiftar bilden
ser vida vidder, vet att det lever berg skogar allt liv runt om, det jag ser är människor liv ströva fritt
ser hur de sover lever under så kallad bar himmel, ännu ser jag ej eldar brinna, ser alla liv det vill säga stenar växter djur människor sova under bar himmel i fredade markers hägn
jag upplever oro, upplever förändring. ser mänskliga gestalter dra sig upp i trädkronorna, de söker skydd. min upplevelse är att gestaltframträdandet nu är. samt att delar av livsväsendet ”inkräktar” – finner intet annat ord, detta är första gången jag upplever rivalitet.
det är märkligt jag ser inte eldar, elden är ett annat väsen
så upplever jag människoströmmar vandra – ja, de vandrar inåt och samtidigt är min upplevelse, de sprider ut sig, artärer kapillärer, folkströmmar och nu ser jag dem bära elden med sig.
jag ser eldar brinna, de bygger hyddor och sakta reses murar
eldar slocknar sakta
jag kan ej beskriva alla riktningar jag ser, låt oss säga att det ena ej gör så att det andra upphör, det lever jämsides strömmar.
ännu är husen av jordarnas händer, mjuka former
människorna fryser
spetsiga former börjar synas
djuren växterna stenarna nosar misstänksamt, de upplever ej tilltro de vet ej vad människans händer och fötter avser, de första egentliga striderna infinner sig.
så sker allt med en rasande fart
husen blir mer och mer fyrkantiga och med det människans tankestruktur.
jag ser stålkonstruktioner vilka håller uppe husen, arkitekterna eller husuppfinnarna har den mänskliga kroppen till modell, skelett, organ, hud, allt.
naturligtvis finns elden
det ena utplånar ej det andra
jämsides strömmar
är detta
sakta
upplever jag
husen
mjukna
därmed mjukas människosinnet
kvinnosjälen
nynnar
ro
kanske var det så att männniskan glömde se flodernas lopp
lyssna till flodens behov
*
(fyrkantskuber)
jag frågar dig
hur kommer det sig att människan började bygga fyrkantskuber – hus
sätt dig här
lägg ditt huvud i mitt knä
låt mig reda ut trasselnystan
se mina fingrar
silverne kam
stjärnstoff har jag i mina händer
kristalljus klara
pudrar jag i
jag lyfter
locket
av
kom alla vindar
bär vingar
fria
jag flätar
gyllene banden in
lägger händer
om ditt
frusna
bröst
rör vid din längtan
andas
upp
se din vackra
inreglödande
eld
fly icke
den vet din väg
det är
du
dansa i ängen
de väntar
dina
händer
*
men
*
men – varför använder du ett ord du ej finner fäste i
jag andas din fråga
se så
dansa här
varande
men är ett vackert ord ser du… möt enade nära
*
händer vindlätta ljusa fattade i värman mina händer
vi rörde oss helt utan tyngd
kroppslösta
slöjljus
vi är ängen
lever i ängen
vi är golven väggarna taken
ändå är ängen, markerna under oss
himlavalven ovan
de bär oss
det är så upplevandevackert
vi är cirkel av ljus
i cirkel av ljus
tillit andas
total
helandetillit
dunlätta cirklar vita ljuskaskader färgande allt
markerna är gnistrandevita
orörda
träd blommor
hur skriva detta, frostvita ljuskaskader
frosten värmer våra fötter
vi är allt detta
kristallsånger
uppfyller oss
våra hus boplatser är av kristaller
kristalljus
klangskålar
vi talar ordlösta
vi är orden
orden
är
vi
sakta smälter skönheten undan
undan
markerna träden allt bär yttrefärger
händer släpper varandra
händer kramar hårt
blickar ser
oseende
boplatser reses i störande tempo
blickar kastas över ryggen
årsringar andas
månvarv
solvarv
orden viskas
i kärlek
lyss
lyss
se
*
husen formades av lera gräs jord
runda kupoler
dörren var en öppning
öga
mun
det sägs att husen hade golv
de var öppna nedåt till hennes hud
de var öppna uppåt till stjärnvindarnas bud
de kupade sina händer
omedvetet
medvetet
*
så såg de varandra en och en
såg djur stenar växter
såg delar
de steg in i varandras världar utan lov
steg in i det de valt
att stiga ur
så byggdes husen allt högre
av tegel betong
fyrkantskuber
taken var kupoler
slokande
visst var det så, visst är det så
templen. tempelgårdarna fanns och finns
vita skira i månsilverljus
sagoljus sägs det
visst fanns det, visst finns det
runda mjuka hus
tält, tipis
visst fanns det, finns det
de sov helt nära marken, hennes hud
under bar himmel
de var i
såg ej nere eller uppe
de var i totaltillit
visst fanns det, finns det folk vilka lever i trädkronor
de gör så ty de har sett djurens oro
den störda tilliten
du frågar hur det kom sig
svaret öppnas av
ditt hjärta
låt oss andas tysta med varandra en stund
tack älskade
berättarljus
(väggarna)
sitter här stilla
åter med tyngder
åsar
rullstensåsar i bröstet
åsar
åser
åser väggarnas fyrkanter
åser fönsterrutornas fyrkanter
hur gardiner mjukt höljer dem
fönster mot - varför heter det mot – till världar
stryker sticka mot - varför heter det mot – med plån
det gnistrar flamma stiger ur ask
tändstickor
täljda
silverblad smeker
vilar i hans hand
hans fingrar
är
ringar
om
jag lyfter svavelsticka till ljus
åser väggar
fönster dörrar
är de stängda utifrån eller inifrån
ser inte galler upplever galler
de skänker ej ljus genom
kanske är det mina
revben
kanske är det mitt hjärta vilket gnistrar flammar låga i natten
jag vet
ej
nu släpper jag skallbenets tanke
jag förstår ej
förstår
ej
ty
jag har släppt skallbenets tanke
hjärtat andas
läser med hjärtat
hjärtat läser med mig
ser ordens gestalter framträda
vi möter ordens
gestalter
förlösandeljus
flödar
nej. jag förstår ej
jag har släppt skallbenets tanke
hjärtat andas
vingar
om
det växer ett träd
en trädkrona
ur
panna
rötter
växer ur tåknoppar
fyrväga vindar
lindar
stam
ett blommande körsbärsträd
röda frukter
bär
stenar
i mitten
fågelvingar fyller kronan
ögon tindrar leende
kärnor flyger
i körsbärsdalen sveper vita moln
nio nymfer
sveper
vattenströmmar
vattnar torkade brunnar
huden skimrar
guld
sju nymfer
fyller eldsalen
gnistor stiga
höjd
tolv röda nymfer dansar runt hennes vackra fyllda
i månsilverdalens ängder
här invid mig växer en krona
ljuskrona vackra
bär fem lågor
i händer
väggar mjukas
luckras
fönster
ögonvingar
tindrar
sveper
breder ut vingar
bär mig
i natten dansar jag i månsilverdalen
din hand
leder mig
till
bäcken
du sköljer mina
tårars
pärlor
viskar
ljus
jag
viskar dig värme
blinkar
åser väggarnas fyrkanter
åser fönsterrutornas fyrkanter
hur gardiner mjukt höljer dem
åser dörrars fyrkanter
är de låsta utifrån
eller inifrån
sträcker ut armar händer fingrar
öppnas
väggarna fönstren dörrarna
de
brister
sitter här stilla
åter med tyngder
åsar
rullstensåsar i bröstet
åsar
åser
ser
jag har sett stenar blomma
*
(i dammen)
jag vänder min håg till de vatten där stenar simma
ty jag har sett stenar
vika ut blad
sett stenar blomma
där råder ej hårdhändade
händer öppnas ej för att slutas
där andas det vackra landet intet
där når mig inte någonting
där är jag nära
dit vandrar folken
där lever världsfolken
där talar de med mig
så vackra
är de
i de vatten där stenar simma
där är min vilja strömmande med
ty jag har sett stenar vika ut blad
röda kronbladshänder
i blå safirers regn
sett stängel resa sig ur
sakta
rulla
ut
spiral
sakta vända upp ansikte
silverpärlors kristaller rinna
droppande
vidare
sett henne leende luta huvudet bakåt
ruska kaskadljus ur
sett ljusen
fyllandestiga
upp
hon bär safirens blå klädnad
hennes ögonvingar
sluter om solhav
bröstet
höjes
är
svarsbro
till
hon skimrar värme
röd
ja
i de vatten där stenar simma dit vänder jag min håg
ty jag har sett stenar vika ut blad
sett stenar blomma
min vän
ser du dammen
dammen med hjärtbladen
ser du vita röda näckrosor strömma med
ja
jag har sett
stenar
blomma
*
Alltmer undrar jag
Är det rätt av mig att uppleva åstundan till nära
Vad har jag att giva en man
Min kropp bär ärr
Bär sjukdom
*
(Hon säger)
hon vandrar med släckta ängder
hon säger
jag möter dig
där i stjärndalens midnattstima
vandrat har jag över glödgade marker
där kolstrimmade ögon ler
dansat har jag
i slöjljusets vaggandevinds vävnadstima
trodde slöjor var dina fingrar
berörande
nu vet jag
vad tjänar allt detta till
jag är en vissnad blomma
i din hand
en vissnad blomma är du ej
frosten smeker din kind rodnande
du är en ros
i är
dina kronblad bär
djupmening
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar