i bergens händer gavs dessa skydd
bergen höljdes i stunder av guld i slöjor
slöjor steg
seglande svävande skyar
i bergens händer gavs dessa skydd
bergen öppnade sina händer
kupade om
genom bergens mun
grottöppning vandrade de
vandrade de in
nu syntes rök
dimma stiga upp ur bergens hålor
i stunder av guld syntes slöjor stiga
silverne trådar skimrar
i bergens händer gavs dessa skydd
gavs dessa värn
dessa gav ej bergen sår
dessa uppehöll eldsvärmes skimrande andning
stundtals händer det sig att eld visar sin fyllda uppenbarelse
sin dräkt av ande
i ande
från snöhöljda bergen vandrade
i snöhöljda bergen lever vitljusen
se hennes vackra bälte
strålande visdom
förvandla
se snöstjärnor vattna din hud med kristalljus
beröra ditt inre
vitdoftande blad falla runt dina fötter
i jordemoder andas inre ljus
så kupa dina händer
drick livets pärlor
så vandrar hon med vitskimrande mantel
värnande om sig
visdomskunskap djup
andas ur bergen
ur inre stillhet
stiger det du ej ser
hör varma vindar andas
förändra ditt sinne
så viskas in i ditt hjärta
det du ser runtom dig är inom dig
se solen glöda
se passionen av liv stiga
passion är icke lusta
är liv
liv
livsandes
skapandehänder
strömmande
levande
kraft
lyft dina kupade händer
till din mun
förverkliga
ljusets
steg
tämj det otämjda in i det tämjda
detta är icke förinta
det är
förändra
så smälta isar i nordan
så stiga hav från söder
de mötas
två
i mitten
vidgar vingar
tar emot
möter
förverkligande av gudomlig intelligens
gärningens hand verkar
se honom så frön i jorden
ljuset strålar
upplyser
lyser upp
i violljuset andas
spirande
hjärtblad
han sträcker ut handen
bjuder in
drömmar sveper vakna ögon vidgas
kärleken styr
leder för
så är de där i mitten
människosolen
dessa berg är fyra
dessa berg är ett
i bergens händer gavs dessa skydd
borea ohion
notus
eurus
sephyr
så vackert sitta de vid berättarelden
dessa uppehöll eldsvärmens skimrande andning
den eld vilken här är
är icke elden du ser flamma
denna eld är ofullständig
fullständig
fyra vindar
fyra vägar levde
lever i bergen
vakade inom
var gryning rullade de ut sin andning
rullade de ut sin röda matta
rullade de ut sin andning
andedräkt svepande
svepandes i alla världars världar
så återvände dessa
förtäljandes vandringens strofer
det var icke endast i daghänder de svepte mantlar
så även i natthänder
bergen tog emot och höll värnande om dessa värv
bergen kom ur all urgrund
spred rötter vida
ur dessa rötter växte träd
trädfolken höljde bergen i ring
vore du en fågel
en vind
svävandeseende
skulle du se denna skönhet
bergen med trädmantel runt axlar
trädbrämad mantel
vari var manteln vävd
av träd säger du
vävd var manteln av hav
av vind
av stjärnor av allt
så skimrandevacker föll mantel i djupa veck
nedför berget
bergen
så hände det sig att bergen knäppte upp manteln
bad träden breda ut sina vandringar
så skedde
trädfolken spred ut sig i alla riktningar
bredde ut sina vandringar
så gjorde trädfolken
i bergens händer gavs dessa skydd
väktare av ljusets gåvor
bergen begav sig ut på vandring
bergen vandrade vida
stannade där behov hade växt
stannade och gav genom sina rötter helandeströmmar
ljusets väktare bad värmen skimrande stiga in
de vilka gavs seendegåva ser marker glöda icke glödande eld fysisk
dessa ser markerna
hennes hud skimra i glödfärger
rubin
cinnober
guld
ja
höstens alla färger
strömmar ut till in
in till ut
stjärnblad är de
vackra namn stiger fram
oreader
nymfer
siderisk
sidenjordar
mullbär
med ens sköljer väven genom mig
siden värnar om
balanserar kyla balanserar värme
det sägs att kärleken utjämnar alla brister
så vad är att brista
att brista är fjärilsljus
fjärilar
fjärilsvingar uppfyller
ja, jag skriver atmosfären
ty det dessa skapar i själen är
atmosfär
vem smakar livet
larven gör
i dalen den gröna står vackra träd
träd med bär vita svarta säkert
gröna skira äro bladen
larven klättrar vigt från rot till krona
mumsar bären söta
spinner
spinner tråden om
ett hölje
höljeshänder
värnar om dröm
(lockades att läsa om träden och ler i ljus, ty dessa äro sambyggare eller tvåbyggare)
kokongen
puppan
är höstens dröm
är vinterns innerliga äng
väntar
inväntar våren
löv samlas av varliga händer
torkas i solens vårdhänder
i månsilverljusets helandehänder
hälles i koppen
i muggen i skålen
du bjudes att dricka te
mullbärste
grönt
te
spinner helandeljus runt dig
ja
en kokong
(ohfattbara)
skimrande vitblå himmelsslöja
hur kan du skriva vitblå
jag kan det ty jag ser det vita framträda i det blå
hur sker detta
det kan jag ej förklara
jag upplever
sols verkan
skimrande vitblå
höstdröm
danande inredröms
verklighet
gröna smaragdblad
bär hennes hår
gul djupgul mantel böljar helande
mercurius vandrar med stav
cinnober röd
andas mars
hennes skrud andas brunskimrande
sol smeker varje gulnat vissnat löv
skimrar koppar
vad förtäljer dig hösten
mina rötter äro höljda
av skimrande kärleks händer
låter mig ej förstelnas
jag rör mig med vinden
mina ögon beundrar skönhetens vävan
i min beundran helar jag såren
mina ögon visar mig
allts själ och därigenom min själ
är omfamnande hjärtvingar
förtäljer hjärtats väg
till det yttre ser du mig vissnad
i inre lever jag
jag glömmer ej det yttres fägring
i stillhet upplever jag vår skönhet
stegen leder mig ut ur boplatsens väggar
blad har bredit ut sina liv över marker,
gröna vida händer
icke till förfall så gnistrande vackra är deras hud
vid första anblicken är det lätt att andas slokande
slokande blad
så uppfylls jag av bladens
växternas skönhet
hur de är vida kåpor höljande, värnande
i ett uns av ögonblick huttrar jag,
lägger armarna om mig, runt mig,
visst är det vackert att den gesten
ofta är ett värn runt bröstet,
två korslagda armar
vi har givits möjlighet att värma oss själva
för mig är det en vacker innebördsgest
i min värld är detta
så är det
med ens upplever jag hösten
bladen
skeendet
rörelsen
rör vid det ofattbara
undrar varför händer vill gripa om
det är så vackert att fläta fingrar in i varandra
in i varandevärme
så vacker är upplevelsen av
vi bär tillsammans universum i vår handskål
så bär universum oss
vi är
greppa om
ofattbara
det är ett vackert ord, stannar i ordet
låter ordet omfamna mig
jag är i ordet
o fatt bara
ser den naknade själen
ser hur jag lägger armar runt min huttrande kropp
så är vi alla nakna
i nakenheten är vi vackra
det ofattbara är fattbart
skulle vilja säga
i min nakenhet fattar jag om verkligheten
nej, detta är inte att greppa om, det är mer jag värnar om mig själv
jag värnar om dig
jag värnar om den naknade själen
om är inte att ställa sig utanför
om är mera att vara med
medvarande
i är
med ens upplever jag hösten
bladen
skeendet
rörelsen
rör vid det ofattbara
det ofattbara rör vid mitt inre
ser du
hur marker, hennes kropp värnas om
bladen höljer jordens hjärta
det vissnade är ej vissnat
vissnad
är vishet
är vetande
visshet
så är det i min värld
i min värld andas vitblå himmelsljus in i mina händer, mina fötter
bär mig ut
ett brinnande nypon hälsar mig
grenar är gnistrande valv
visst ser jag dina taggar
upplever hur du söker hålla mig stilla
men du vet vart mina steg vandrar
löv, blad lyfter ystra leende ansikten in i solen
vi skuttardansar i risslande virvelströmmar
flyger en stund
lägger oss stilla
andas ren klar luft
jag måste gå nu
nej, jag måste ej
det är min vilja att gå
stegen leder mig nedför den ringlande stigen
ler lite smått
i skogsbacken står slanorna jag ställt runt stenar
en indianby kanske det är
fåglar svingar sånger
det är höststeg
andas in doften av jord
jordkällaren
den infallna är där
kanske kan jag hela dina väggar en dag en natt en stund
en ström av ansikten passerar
pärlande skratt
suckar
möten
nalkas ängen
rådjuren betar stilla i gnistrande stjärnäng
jag väntar ser dem vandra in i skogen
de har en varjestundsstig
de sviker den ej
de upplever varandra
ber slånbärsbuskarna om löfte
de viker undan sina flätade grenar
och jag
står i vissnat fjolårsgräs
ängen vandrar genom mig
uppfyller mig med djupinnerlig tacksamhet
gräsvingar lyfter
befinner mig
i en öken
står i ökensand
ett utplanat landskap
är det en öken
ja, det är en öken
en sandskiva
sandskivan är inte fast
mera ett sänke
ett gungfly
sanden viker undan
vindar stegras
sanden börjar cirkla smygande
starkare
virvlar cirklar hejdlöst
sakta löses jag upp
ändå faller jag
det är ej att falla
detta är att följa med
jag vet att det är enda vägen
följa
virvlar
cirklar nedåt
i sandstormen är jag
jag förundras hur jag kan andas i all denna sand
så inser jag att jag är sand
sanden är matt inte gnistrande
matt utmattad
i ett uns av ögonblick stillnar allt
ett svart öga
ett svart hål
så är jag genom
kanske var detta en stor nål
en silverne nål där tråden lindades runt
så träddes tråden genom ögat
gavs tillträde
av mig
så
är jag genom
står i ängens blommande
fägring
skimrande vitblå himmelsslöja
hur kan du skriva vitblå
jag kan det ty jag ser det vita framträda i det blå
hur sker detta
det kan jag ej förklara
jag upplever
*
(livsfall)
stod i fönsterruta
inramad
utifrån
inifrån en tavla
såg mitt liv falla idag
ur trädfingrar föll kopparlöv
okänd hand tog emot mig
vi föll
in
*
mötte en kvinna idag
lämnad var hon
hon sade;
jag fick inte säga orden
jag bad henne;
låt mig bli dennes ansikte
säg
orden
jag mötte hennes
inre
du planterade kärlekens träd i min trädgård
med spett bad du stenar undan
med kärleksfylld blick
kärleksfyllda händer
kupade du min jord om
rötter fann inte fäste
nu faller löven
du vandrade bort
glömde
växandet
du vandrade bort
i vindalle
(Mantos resa)
i en av alla dagars nätter
vandrar
ögonvingar
vida
omsluter hav
ur hav stiger
plymer
vajande
handljus ber vassen;
berätta mig dina färder
vassen förblev tyst
intet ord flöt över vassens stängda
vågor sköljde milda runt vassens vrister
porlandeblommor
vitas pärlband
sandvirvlar strömmade under vassens valv
fotbågar
leende böljade vassen
plymer mjuka smekte kinden
pannan
tärnor svepte vackerföljande vassens rörelse in i vindar
fiskar svepte vackerföljande vassens rörelse in i vågor
ser du solen där i molnbädd segla
så frågade vassen
solen står helt still
så sade handljusen
är det så
är du still
så frågade vassen
handljusen vid namn Manto lyfte blicken vidare in
nej vågor vaggar mig
så sade Manto
så är solen still
så frågade vassen och rörde vid Mantos stängda
förtälj mig vad du ser
detta ser jag
stranden är en fågels kropp
med vingar bredda ut
havspärlor glimmar vita
palmer vajar breda blad
solfjädershänder
havet
din vida mantel andas azur
en snäcka är i mina händer
jag ber vindar in
varligt lägger jag mina läppar till vi andas
snäcka lindar ut havens djupa vida
solvindar sveper in sjunker in i strandvingar
röd fågel lyfter
lyfter breder ut solvingar eldröda
sveper värme in
in i mitt inre
jag lägger mig i vila
med vidöppna ögon följer jag
hennes skridande följe
tindrande ljusglimtar sköljer in i mörka nattvänden
vi sitta vid natts skireldars ansikten i lyssnargåva
så andas de gryning in
blå fågel lyfter
breder ut månvingar eldblå
sveper ljus in
in i mitt inre
jag tackar nattens väktarljus
hälsar dagens väktarljus
havet vaggar ej
havet andas cirkelljus
jag står i havets mitt, så vacker är rörelsen
jag står i havssol
vi stiger
ljustråd
skirstark
jag ser spindelmor väva dagen
så rund god vacker är hennes gest
åtta ben
åtta blad
åttfaldigad
är hennes skönhet
molnhänder strömmar in
havssolen är himmelssol
vi seglar i strålande
flätar samman händer
det är min upplevelse
så sade Manto
så är solen stilla, så frågade vassen
nej vi är ej stilla, så svarade Manto
lyss till min, vår saga
jag är en del av haven
haven är icke endast det du här ser
vi är i allt
i allts allt och allts allt är vi
mina fötter är djupinnerligt fästade i jordehänder
mina fötter är ej mina
vi är rötter
bäckar
ådror
i allts allt och allts allt är vi
har du hört blodet sjunga
så är vår stämma
så stiger jag, vi upp i rak linje
till synes
rör vid ytguldets silver
hav älskade hav
öppna dig
havet öppnar sin yta
jag möter solvandringen
fylls av hjärtljuslycka
knoppas och slår ut mina plymer
ser du mina plymer tala med vinden
ser du vinden tala med mina plymer
vi är ett
allt är etts allt
allt är etts i allt
ser du havens
solens
allts färder
så frågade vassen
Manto andades stilla
jag ser
i hörandelyssnan
så vad är din önskansvilja
så frågade vassen
jag önskar fläta samman
med dina fingrar
till seglande
båt för vindfärd
genom haven
till hjärthamn
så må det ske svarade vassen
jag lägger våra blad i dina händer
Manto bugade sig
med varlig hand lyfte han silverne blad
skar vassen detta utan att skada dess rötter
de tackade varandra
vassen förtäljde Manto flätandets konst
och båten växte saktalugnt fram
av morgondimmans händer gavs Manto segel
av vindar gavs han riktning
av markens gröda gavs han näring
av blommas krona gavs han värme
så bad han havet om löfte till
de seglade vida till stranden
där väntar hon
med det namn hon endast viskar i hans hjärta
i en av alla dagars nätter
vandrar
ögonvingar
vida
omsluter hav
ur hav stiger
plymer
vajande
handljus ber vassen
berätta mig dina färder
så berättar de för
varandra
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar