nej
jag vet ej huruvida en levande själ läser det jag skriver och det kan väl till viss del vara en slags trygghet, vad trygghet nu än är, mer och mer har jag insett inte mer och mer, det har jag egentligen alltid vetat, att trygghet kan vara en falsk grund. ändå kan jag lugnt säga att det är en av de största tryggheterna i att uppleva armar runt sig, mänskliga fysiskt påtagbara.
det är märkliga vandringar
jag befinner mig i mörka vågor
å andra sidan – helt motsägelsefullt – i ljusa
det är ej motsägelsefullt ty de lever sammanvävande
jag befinner mig i tyngd
ändå fullkomligt sprutar jag energi vidare
helst av allt skulle jag vilja lägga mig ned för att ej resa mig
årsvandringarna har varit tärande och i ärlighetens namn är de det
så många malströmmar
så många
hopp
ja
jag skulle vilja vandra bort
ändå lyfter jag blicken och möter allt det vackra
gåvoregnen
jag vet att jag är i genuin trygghet
ty jag vet vävens fullföljan
vet att vi alla är ett
vet att allt det vilket sker
däri är jag ej ensam
men jag är trött
så trött på
att mina händer
ej får
röra vid
hud
hudnära
beröra
somna
vakna
i en mänsklig närvaros famn
så gärna hade jag önskat
en nära
att vara i kärlek
man kvinna tillsammansskapande
det kan jag ej tänka mig till – ty jag har bejakat och jag har helt litat till – så jag frågar
varför – är det verkligen jag vilken stänger, hela mitt väsen blöder
det blev ej så
och helt uppenbart verkar det ej bli så
de flyr
utan
ett
ord
och jag vet att jag ej skall skriva så här, men jag gör det
en ros har jag burit i mitt bröst
kärlekens ros
till dig
min älskade
jag fick aldrig giva den
nu orkar jag ej hålla den vid liv
mina tårar
har vattnat den
jag ser rosens blad fallna
skrumpna
askvingar
smälta
jag står i rosens mitt
utan blad
och jag vet att jag ej skall skriva så, min uppgift är att skänka, framlyfta skönheten och kanske jag genom att skriva så, stänger alla dörrar, vägar, men det förändrar intet i det jag är
(drömmer de vita bladen till värme)
trygghet kan vara
en falsk grund
ändå
kan jag lugnt säga
det är
en av de största tryggheterna i att uppleva
armar runt sig
mänskliga fysiskt påtagbara
det tillståndet är
gåvoregn
i ett hjärta levde och lever en rosenträdgård
och jag vet att jag ej skall skriva detta
men jag gör det ty det är en del av mig
i en kammare så fjärran
helt nära
har en ros vuxit
i vingar av
purpurvindens gåvohänder
den har vuxit helt utan jordrötter
den har vuxit ur djuprötter
i väntan
har denna ros skimrandeandats
denna ros har systrar systerblad
kärleksblad runt sig
ja denna ros har många kronor
är
en
ros
den innersta är
den ännu drömmande
där i hjärtats trädgård andas dröm
ännu
i kupade händer
hon drömmer om ett ansikte
ännu icke sett
hon har trott sig se
hennes hopp
har
lämnat henne
eller
låga skimrar
flimrar
svagt
vad drömmer rosen
rosen drömmer stegen vilka ser genom muren
stegen vilka vandrar genom muren
fingrar vilka rör vid hennes silverne strängar
uppleva rötterna strömmande flöda
hon viskar i drömljus
du kan ej göra mig vacker
ändå är det så
är det så
då älskande ser in i varandras ögon
är dessa ögon ett
är dessa ögon
ett värmehav
jag längtar i väntansdröm
till dessa mina ord
i hans ögon fann jag mig själv
ty i dem ser jag
min kvinnokärlek
blommande i
hans ögon
höstvindar drar in
nej, jag räds dem ej
varför skall jag
de är
skönhet
jag drömmer
de vita bladen till värme
*
Ja
i natten såg jag en underskön kvinna
hon stod mitt i ängens famn
hon bar en lång vit klädnad
hur beskriva den
frostklädnad
skira
molnslöjor
stjärnskrud
den följde kroppen vilken jag ej såg
den hade ett långt släp
vilket lade sig i en spiral runt henne
i mjuka veck
ändå med skarpa fåror
en vikt servett
hur skriva dess skönhet
en vit lilja med kronbladsspetsar strömmande ut över marker
inte heller såg jag hennes ansikte
i det inre vet jag skönheten av detta
ögonen är stjärnor
munnen är skimrande purpur
håret
jag vet ej huruvida detta är hår eller stjärnljus
hon står i ängen med händer kupade
armarna är ej högt lyftade
det är mer en lätt böjd båge
händerna är händer
ändå skålar
ja, vita opaler
bär färgen
opaler, oblater
samtidigt ser jag vit lotus
och hon väntar
jag undrar på vad
hon väntar på att stjärnor skall falla in i dem
de gör detta
i händerna har hon stjärnor
men stjärnorna är tårar
upplever ej smärta i dem
jag ser henne kasta upp dem
så gör barn med vatten i havets händer
det är kanske ej att kasta
barnen stänker vatten
kanske är detta hon stänker vigvatten
vigande stjärnvatten
helelseljus
vet ej varifrån bilden stiger
men plötsligt ser jag en traktor med plog, så blir den en vägskrapa
ser skrapan eller plogen
ploga upp jord
ser jorden vrida sig och vallarna blir högre
min upplevelse är att detta är bilden av att skjuta framför sig
det vilket är
det är att se orostecknen
molnen samt vägra se
vallarna växer
jordmassor vilka ej har stöd rämnar
så ser jag händer vilka var flätade in i varandra
de strömmar ur varandra
flyter ur greppet
avsked
separation
allt är en plan yta runt
det är ännu inte strider med hårda ord
faktum är att jag ser marken runt dessa skimra
fylld med möjligheter
så kommer traktorn och vallarna växer
stridens vallar
det är att blåsa upp en strid vilken ej hade behov av att bli
i nästa sekvens ser jag
hårda marker
och plogen
det kan väl inte vara av godo att skala av huden
är min första upplevelse
minns samtal bakåt där ord liknande varsamhet lever
så ser jag att i detta fall behövs plogen
så många lager har lagts att plogen behövs
vallarna blir höga
men nu är de för visande av är
här är de ett val
inte en symtomverkan
kanske mer en orsaksverkan
eller jag ser orsaken och min vilja är att se trädgården blomma
här är det ej att vägra se
ej att blåsa upp strid
det är för att bejaka en jämn färdväg
ej för att undvika
*
i nattens vandringar upplever jag sand rinna in i mina händer
allt mer tyngda blir de
detta är sand i ljusockra
bränd ockra
den är nålsfin
den är sanddamm
svagt skimrar kristalljus
upplever tyngden
sjunker
och i slutet
lyfter jag händerna och kastar upp sanden
den är virvlande dammoln runt mig
stänger hud och andningsvägar
jag är helt stilla
och min upplevelse förändras
sanden är slöjor
mjuka svepande
hjortfärgad skrud är min skrud
sakta ser jag marker runt mig skimras gröna
smaragdljus skimrar
det enda jag vet är att jag måste kasta upp tyngden samt låta den falla
(jag frågar mig vad passion är)
passion
jag frågar mig vad passion är
i en helt naturlig ström
lyfts mina händer
mina släckta ögon fylls av ljus
lyfter mina händer
lägger dem kupade över mitt bröst
upplever hjärtat
vet att
passionen är det vilket skapar livets blomning
vet att liv utan passion är öken
är kvävandesand
ja
kärleken har många dimensioner
dess möta fattas mig
min make
*
så jag längtar efter höstvandringar
handomfamn
dina armar runt mig i det svåra
så är mina runt dig
så jag längtar
jag ropar i öknen
med törstade läppar
spruckna blad
söndervittrade
spruckna blad
ej rörda vid
bor i landet glömda
ej rörda vid av fingerljus
av längtan till
av önskan till
så jag längtar efter höstvandringar
handomfamn
dina armar runt mig i det lätta
så är mina runt dig
sandmolnen virvlar
i nattens vandringar upplever jag sand rinna in i mina händer
allt mer tyngda blir de
detta är sand i ljusockra
bränd ockra
den är nålsfin
den är sanddamm
svagt skimrar kristalljus
upplever tyngden
sjunker
och i slutet
lyfter jag händerna och kastar upp sanden
den är virvlande dammoln runt mig
stänger hud och andningsvägar
jag är helt stilla
och min upplevelse förändras
sanden är slöjor
mjuka svepande
hjortfärgad skrud är min skrud
sakta ser jag marker runt mig skimras gröna
smaragdljus skimrar
det enda jag vet är att jag måste kasta upp tyngden samt låta den falla
en kvinnostämma ropar
viskande i öknen
faller på knä
till
marken
en sörjande båge
i är
förbindande länk
hon vänder ej ansikte upp
hon vänder ansikte till marken
till jorden
händer bredes smekande ut
hon rör vid
hennes händer är sandmolnsblommande
hon viskar
här är min gärning
på ett sätt ser jag
på ett sätt ser jag ej
vari består avskyn till mig
därvid
föll en månpärla ned och fuktade hennes läppar
vita segel fyllde rodnande morgonsky
hör havens purpurmantlade sånger
se molnens skyar skriva strimmor
skyande skyar
ej avsky
av sky seglar moln
en kvinnostämma ropar
viskande i öknen
ur marken stiga vita segel
fyller rodnande morgonsky
bladtrådar väva
hennes skrud
så är cirkel
sluten
*
*
*
bilder stiger upp
skiktmåleri
är då icke allts liv allt liv skiktmåleri
så vad är liv – läkande intighet vidrör
det var en gång en ask
en asp,
asken förtäljde trenne trådar
aspen darrade inför insteget
lyft dina skålar dina blad vända till
regn föll däri
asken svepte mantel om
ser du
aspen sågupplevde droppar, tårar
fly icke så sade asken
aspen fällde gyllenblad såg blad virvla
gyllenbröstade fåglar
nionde
naknad stod aspen
asken strömmade stjärnstoff
förtäljde eldsvägar
våren insteg
aspen gavs pärlor
minns du gyllenlöven
droppar
tårar
se dina grenar knoppas
upplev bladskimrans gröna
aspen darrade i grönskans salar
flydde icke
visste
elds
väg
asken sköljde röda slöjor in
en man sitta vid askens rötter
sländor spinna
bäckaljus porla
ser du vägen
silverblad föll in
aspgren låg stilla i hand
så smekte bladet
silverne grenen
mannen täljde stickor
doppade dem i fosforljus
vandrade till stugans värn
drog sticka till plån
plån
plåna utplåna
striders märken
gnistrande stjärnminnen for genom
flamma steg upp
han bad elden
in i spisen
ögonsmekte kvinnan
i eldens
sköljan
elden brann
slocknade i mannens sömn
i gryning steg han upp
mindes ansikte i elden
hörde skogen susa
askens rötter
bar till
ur aspen
stiger
hon
till
handom
*
ja, ibland blir vi slagna till golvet, lär oss stiga ur kroppen,
så vackra tindrar stjärnor
förtäljer
helelsens ord
vindar vridna för dem bort, vi lider
faller med händer
släppta
i vetskap av stjärnhanden finns där
årsringar vandrar
uteblir
så många osagda gärningar osagda ord är ändå ej utförda, de är skuggor i väntan till förlösande, då de stockade orden löses, då rädslan för avvisande har upphört.
minnen stiger upp ofta smärtsamma ändå då vi vandrar djupare kan vi se i tacksamhet trots att det gör ont, ofta mycket ont. att falla är en bön egentligen en lovsång sägandes i världar av världar är vi hela, helhet.
så blickar vi in i natten, kanske ligger vi kvar på golvet ty där berörs vi ”åtminstone” av månsilverljuset, där ler ”åtminstone” stjärnögon vid åsynen av vår hopdragna snyftande kropp
kanske de ögonen är en mantel, en hand, en värmande pläd icke fysisk mer i människovärlden metafysisk
så lever jag med ”drog svärdet ur tåren” en mångdimensionalitet
jag ser svärdet, stridssvärdet
blodfläckat dras ur
tåren spricker
är en sjö
detta svärd är icke svärdets mening
så ser jag sanningens svärd – i min värld:sannhetens svärd
så stiger bilder fram av exalibur
avalon
*
*
*
ordet vemod fyller mig ofta med undrande
ty det har givits en mantel av negativt ljus
en skugga
vemod: var en mötande om dröm
kanske är det i vemodet vi ser drömmen
vemodet är ofta det tomma
tomheten
vilken är fylld
*
så tag kylan i din hand
och böj den
värm den
*
jag ber bladtrådar väva mantel
höljandemantel
*
så ofta är jag i bilden av dimman
i den skärps våra sinnen
så ofta ser jag
armar lyftas ur hjärta och
lyfta dimman
kanske är vi
dimman
*
alltid är inte tid
alltid är oändlig
är evig icke evighet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar