är det så att kvinnan väljer den man vilken tillåts välja henne
så går det att ses i avseende till, av redan möte
månget sinne kanske morrar vid läsandet av dessa ord, men varför
varför morra
se detta:
i havet
i havets händer är ett skal
skalet är två händer lagda om varandra
i denna mussla är en pärla
en pärla inbäddad
skalet öppnas för mannen
kvinnan är däri
kärleken är pärlan
är en enpärla
en ettpärla
se detta:
mannen är skalet
kvinnan är det mjuka innandömet
pärlan är kärleken
skalet:
hon visar sig icke i alla omständigheter
skalet är mannen:
skalet öppnas för mannen, mannen ser höljesprincipen
gives insikt
insikt –
ser in –
in-sikt
sikt in
när visar hon sig:
i solregnen
i solen i hemstrandens händer
vägen öppnas för dem båda
bevara
värna om Juno
se solregnen falla
så ljöd orden i natten
i skrivandets stund faller det mig in att läsa om Juno och solregnen
än en gång inser jag hur visdomsfullt de goda tecknar
Juno var gift levde i äkta skapande med Jupiter
i grekisk mytologi är hon Hera och Jupiter är Zeus
Juno, ordet Juno är i romersk mytologi/religion det livgivande kvinnliga medan genius är det manliga
så naturligtvis skall kvinnans livgivande väsen bevaras och visst skall vi se solregnen
tillsammans vandrar de regnbågsvägen
så ser jag att Juno är en av fyra asteroider de trenne med Juno är Ceres, pallas och Vesta
dessa kretsar kring solen mellan mars och Jupiter, detta är en helt underbar bild och hör helt uppenbart till det ovan skrivna
(Stavstavande glitterregn)
dessa stunder är
kan endast benämna dem
ropande
ropande vindar
ropande blad
ropande
rop
ros
rot
ropar
linda mina drömmar i jordesömnan
spåren vandrar marker
marker vandrar spår
spår siar vind
siar
siande
si
sa ögon vackra svepte penslar
målar salar röda
guldvingar rör vid silvermoln
seglande sagor
sköljer hav
seglande
segel sväller
svanar
svanevingar viner
magikern lyfter hatt
stjärnregnan väter ansiktsmasker
luttras
luckras upp
drages ridåer
karavanen böljar hav
sandhav
eldar brinner
dukar smäller
böljar
kvinnor dansar
klingande steg
bjuder
bjudande rinner flödesvärme
ur fingerknoppars
skimrande lov
mantlar veckas
stjärnor stiger
hovar ljuder rytm
manar virvlar
böljar
stannar
hon sveper mantel av hans axlar
lyfter bördor av
tvagar hans ansiktsmörker till ljus
läppars fjärilvingar rör vid hans slutna
ordvingar
skriver nattens
glöd
felfritt...
vad är felfritt
kanske gör människan alldeles för mycket fel
fel och rätt
kanske har människan glömt det vilket är rätt och fel
den inre djupupplevelsen
den djupa moralen
den vilken ej lagts på
den vilken är hjärtat
så kan vi skriva rätt eller fel
är inte orden de vilka nedtecknar sina liv
är det verkligen människan vilken styr
kanske borde det ofta vara vår förundran
sitter vid havsstrand håller bambustav i hand
ljustråden rinner
inte bär jag krok
krokande
kroki
sköljer silhuetter
flöte guppar vitt och rött
havet viskar
vit är skapandetanken i hjärtats röda
jag ler helt stilla
och har jag ej vandrat vidarevägar så sitter jag väl där
ännu
än
nu
nuj
nöjd
*
*
*
ja, det är väl detta vilket benämns skriva ur flöde
med ens förs jag åter till en plats vilken skänkte mig fridslycka
en fruktträdgård – så jag minns hur jag satt under träden och inväntade åskan, blixtarna
svalan
svala
svala
silvervinge
silverskära
skriar
lyfter regn
stiger upp
vandrar nedför stigen
gräset är böljandehögt
stigen ringlar
blommor doftar
ängsljus
en liten strand öppnar händer
skymd
hemliggömma
ett båthus
med ekan knirrande knarrande
näckrosbladen
med vita näckrosor
det skygga beundrande barnet sitter helt stilla
vandrar in i allt
allt vandrar in i henne
har väl aldrig tyckt om att fiska, fånga fisk, tycker ej om fånga
fångande
fångar
tycker ej om fångst
möt mig i aftonstunden med nakna ögon
släpp alla tankar
släpp allt gjorda
möt mig i gryningsstunden med nakna ögon
bambustavar
klapprar
vi är barfotade
kroppar följer
är stavar
är
svar
sakta strömmande rör vi oss
ser flötet guppa
det vita vänds och hjärtat ler
det är inte dumt att fiska
i begrundansdjup
stiger uppför stigen
dansar vilt i
regn
åsktrumman ljuder
blixtar ljungar
jag ropar
slå ned
i mig
*
vindar viner
aftonskönhet
löv
dansar vindarne
nattens mantlar böljar
veckas
sköljer gnistregn
molnriddare
med lyfta svärd
det är icke svärd
det är stjärnstrålar
skär rena
linjer
skapande
skönhet flödar
konungar bär kronor av gyllenguldlöv
de skrider vandrar vida
vänaste giv mig din hand
moder måne
vandrar med silverne mantlar
ögon vandrar in
hon ser
ser
är
vänaste giv din hand
så blommar hösten
så porlar källan
så andas hav
allt är
är
*
hennes röst ljuder så djup
så djupstark
varje hennes vrå är
uppfylld
uppfylld av inte alltid mjuka spår
hennes sång är mjukbön
ur hjärta
hjärta stiger ur bröst
hon lyfter händer
öppna
hjärtvingar ljuder
hölj mig
varsamt
jag kupar mina händer
är skålar
så låt dina tårar falla i mina händer
så gråt i mina händer
jag skall andas på dina tårar
se dem öppnas
bli vingar av ljus
se frön
spira i gryningsstegan
vän i livet
vänner i livet
öppnar ögon
ögonvingar rör vid allt
syner virvlar
sköljer
sömmar
skriver
täljer
är
ära
i är
*
*
*
Skrev:
linda mina drömmar i jordesömnan
spåren vandrar marker
marker vandrar spår
spår siar vind
jordesömnan
sömnad
ja, det är en vacker silverne nål
det är ett vackert öga
dessa sömmar tilltrasslas ej
sys stilla
varsamt
inte i hast
inte i kast
de sömmas i stjärnljusklara stränders svaran.
*
*
Fängsla
ringarna har skavt allt djupare
sinat har
flöde
ändå förmår jag virvla vindar
ändå förmår bjällrorna ljuda
sitter här under
vid träd
rötter slingrar
drar
händer smeker trumma
rytmen mjuknarvärmer
ljusnande skyar
glider genom
ringlar
ringar
ring till ring till ring
nej
det är inte ett träd
rutorna sköljer fram
stenmurens innamäte
ihålsdropparna
jag huttrar
tänder
upptänder inreeldar
renar
kedjor lindade hårt om
skaver
skallrar
skallrande
skallra
rök bolmar stiger
ur tistelregnen konstladeklor
tyst
hjärtskrattar jag
fängsla
är andra världar
i nattvinda flyger jag
molnfjädrar
*
tender
låt mig vara ömtålig i din famn
i dina händer
håll mig
nära
mina glasvingar av
skiraste sköraste
kristall
jag skall icke blända dig
hur skulle jag
då solglittren är för starka för dina ögon vackra
skänka dig skugga endast vid din önskan
lyft mig
till dina läppar
till att släcka din törst
låt mig vara ömtålig i din famn
i dina händer
dessa
dessa mina steg
visar
visar vem jag är
ack
älskade
dina händer lämnade mig
lämnade mig ensam i människodalen
himlar är pärlamor
mjuka ögonsvepande
molnskyar
är dina armar
ömt om mig
du andas varm i min nacke
dina fingrar är rörelseregn
hudar skimrar solgulds röda
dina läppars
mjukalätta
ljuva
vind ilar väckande
dessa
dessa mina steg
visar
visar vem jag är
ack
älskade
dina händer lämnade mig
lämnade mig ensam i människodalen
arket faller
ur bok
*
Huset
det var en gång ett hus
en stuga
en boplats
huset gavs rosendemundsdörr
roseende bågar
fönstervingars skimransväna ögonglimtar
lekte i solstigan
glödde i havssmyckan
huset gavs åsar, bräder, pannor, skorsten
inrerum fyllda med bonad
inte bonade golv de blänka så illa
neeej detta är hemtrevnadsbonad
huset var i trädgårdens händer
harklar sig gör huset
javisst är det så, du står i trädgårdens händer
ler gör huset
fram
nu
då
då nu fram
i
är
åren rinner genom
pannor åsar
bräder
trädet
träd
in
människostormar viner hårda
hörn vrår
knakar
håller ihop
flisen
så tröttslitet är virket i mina brädrader
pärlorna har stannat klirrandet har somnat
orden tystnat aldrig kärleksorden kransen bär jag i hjärthavs salssång
kom älskade
kom älskade
för mig in i prismafägring
steg höres uppför grusgången
röd ros bär han i sin hand
leende tar hon emot
hans gåva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar