den 28 september 2010

det fanns dagar


då allt ännu var stilla


det fanns dagar


då orden


stämmorna ljöd susande






träd log


i bladen steg linjer fram


människorna läste smaragdens gröna


de tänkte aldrig med huvudskålen


stjärnorna talade i deras hjärtan






det fanns dagar


då vindarna dansade i gräset


ängsblommorna log i solglittran


människor vandrade barfota lätta silverbjällror ljöd


eller kanske var det daggens droppar






daggens droppar var det nog


droppar omfamnade varandras händer


haven bredde ut händer vida


öppna hav


människorna såg


vågorna






haven log


ser ni inte cirkeln


allt seglar runt


se fåglarnas


svävan


de vet






hör albatrossens vida vingar


susande trädkronor


förtäljer alla


mötens


möten


allts möten


i cirkeln den vida






högt upp på klippan


där vid templet sitter örnen i nordan


skarpnäbbad


skarp blick


vakande med liv






högt däruppe på klippan


där vid templet i sydan


sitter kondoren


skarpnäbbad


skarp blick


vakande med liv


den ena bär ljus


den andra värme






så breder de ut vingar


möts






så återvänder


hjärtats röst






det finns dagar


då allt ännu är stilla


det finns dagar


då orden


stämmorna ljuder susande






då alla skrikande röster stillnar






då rosorna åter blommar i rosenlunden


då rosorna släpper sina taggar


i markens


i markernas händer


slår taggar ut blad


skimrande


smaragder


i rubineld










vem är liten i bemärkelsen av mänsklig värdesättning


intet liv är litet






om ett liv är litet är alla liv litet






den lille


barn är visdom






djup visdom


den visdom vi alla bär














ja, det mänskliga oförståndet är en slöja för deras ögon


det enda människan behöver göra är






att lyfta sin hand och svepa undan slöjan






då ser de att den aldrig var där


ser de att allt är skönhet






att se är inte att se det


är att uppleva






de mänskliga begreppen behöver


har behov av kärleksfulla tvagande händer


då vaknar hjärtats världar






där är tystnaden fylld






*






du


snuddar


vid drömmar






drömmar vilka aldrig blev






aldrig blev


förverkligandeljus










vilka i det inre svagt bultar






ber mig stanna


kvar










jag frågar dig; varför skriver jag:


det fanns stunder av stilla


varför avslutar jag med:


det finns






tempot har ej minskat


tempot stiger i allt högre hets


stundtals skärs hela mitt inre sönder






jag ser en stor glaskula eller spegel


vad det än är ser jag detta spricka


explodera


bortser jag från vad detta är


endast ser alla bitar


ser jag färgerna och saktar ned filmen är denna dans så vacker, så vacker






den är gryningen


gryningsdans


jag ser trädfolken sträcka fram kupade händer


jag säger ej sina händer, ty trädfolken vet ägandets förgänglighet


jag ser trädfolken sträcka fram kupade händer med källvatten/källflöden


så öppnar trädfolken händer


nej, de ”kastar” upp vatten, vattnet i vinden i kärlek


saktar jag filmen


är denna dans så vacker






tusendroppars stjärnljus


vattnar ängen






i det ögonblick filmen sakats ser jag detta stilla


detta


är


stilla






stillhet






du skriver detta stilla ty hur högt än hetsen stegras


hur högt tempot än är


trummas upp består den filmsekvensen










det fanns










galärskepp






slavskepp






de fängslades med bojor vid bänken


bänkar liknade kyrkbänkar






de gavs åror vilka stacks ut


stacks ut i gluggar


tittgluggar










längst fram stod ofta en man


en eunuck med en stor trumma






var det hjärtrytm






han styrde tempot






är det ej märkligt






han styrde tempot


men såg aldrig färdriktningen






*






Röstkupan






när du kupar din röst


om är










stämmer du då


din själsklang














när du










närde du din själ med klangljus


frågar jag dig










spåren


i sanden


i havet






sköljdes










du






närde dina steg






din livsgärning med










ditt


hjärtas


röst














därav






flög purpurbladen


i vindalle










där du vandrade


till tempelgården










du satte dig i mitten av


oktagenen










med hela ditt väsen utslaget










såg










oktagenens stjärnspetsar


varligt slutas














där sitter du i knoppningsbidan










vad ser du bak dina slutna ögonvingar










jag ser






glasväggar resas ur varje linje






glasväggar av


kristalljus










där inom sitter du


i helandeljusvärme läkes dina sår










då






du


är redo










höjer du din stämma






icke starkt










vad


är


starkt










i detta är den stark


den är ren


den är klar


den är svag










varför svag










ty du har släppt hindren














så splittras väggar av glas


kristalljusblad svävar runt dig










du skrudas i kristallbladsklädnad










skimrande stiger du i


dagen in