säg mig
vad släcker jag mer
du släcker sandstormars rivande händer
Anubis
jag skådar dig i nätter av natt
örter dofta
stjärnor sända
strålar
rör vid
vingar
släpper fjädrar
skriver
hjärtas sånger
skriver sannhets ord
vingpennor
vingudd
rör vid
pannas ljus
hjärta strålar
glödande
floden
skimrar
mörkerljus
jag hör vingar
av vingar
hon bar barnet i tre dygn
i tre år
ofta undrar jag vad orden innehar för mening
hon bar barnet i tre dygn
tre dygn är tre år
jag förundras och samtidigt ej, genom dessa år under vilka orden fortfar komma till mig har jag alltmer insett att de är.
Visst förundras jag då ord likt dessa kommer: hon bar barnet i tre dygn i tre år,
samtidigt upplever jag orden – ordbegreppen upplösta,
upplever jag den upplösta tiden eller mer
det upplösta tidsbegreppet
naturligtvis började jag leka med siffror, jag är dock icke matematiker så jag kom inte så långt
tre gånger 24 timmar är sjuttiotvå (3x24=72)
sju plus två är nio (7+2=9)
sedan upphörde sifferleken, ty med klar insikt upplevde jag att dessa siffror har något med planeternas och stjärnornas rörelser att göra, siffrorna har att göra med deras förhållanden till varandra. samtidigt ser jag barnets första tre år.
människor har i alla vandringar sökt lösa mysterier
sökt öppna så kallade hemliga böcker
mysterier har de blivit och hemliga av den anledningen att slöjan skymmer dem.
människan har mer eller mindre använt bilden av att sticka huvudet i sanden.
och det var väl mycket väl att så skedde ty därigenom fann människor skriftrullar
fann människan skriftrullar
dessa fanns/hittades ej av vem som helst – ja, detta är ett begrepp jag numer inte förlikar mig med eller tycker om ty det existerar inte vem som helst- men jag vet ej hur jag annars skall skrifta detta. nej, det finns inte vem som helst, det finns den vilken var mogen att öppna dessa rullar.
människan har sökt och söker mysterier och hemligheter ändå existerar vare sig mysterier eller hemligheter
men ställ dig frågan: ger du ditt barn allt med en gång i en färdigsnickrad kista.
nej det gör du troligen ej ty du vet att detta vore detsamma som att fira ned barnet i graven jordfästa barnet med cementklumpar
begrava barnet levande
ger du ditt barn allt med en gång i en färdigsnickrad kista är det att likna vid att du begraver ditt barn.
men, var så säker på att den levande begravde tar sig ut
det sker förr eller senare
det är hemskt att föreställa sig en levande begravd människa, men gör det och du skall se helt klart vad det är som sker.
barnet gavs allt i en färdigsnickrad kista
barnet gavs ej sin väg
de vuxna hade slängt ned allt de ansåg barnet behöva, detta innan de lärt känna barnet
sett barnet
barnet hade med sig ett ljus
livsviljan
impulsen
ljusminnet
det gavs ej utrymme till upptäckarljus
locket lades på
för varje steg spikades en spik i och en till och en till
fler och fler lager
så sänktes kistan sakta
av jord är du kommen
men barnet är förbundet med den andliga världen
bär inte slöja
barnet vet
och hur mycket barnet än kvävs, var så säker på att barnet kommer att klösa hål på kistan.
se inte de mänskliga dödsbegreppen i detta
se bilden och inse det vilket sker genom ett ickelyssnande
genom icke sensibla organ
låt denna mardrömsbild genomsyra varje uns av den pedagogiska gärningen så att du verkligen ger barnet utrymme. Då tror du ej längre att det är barnet, då vet du och vetande är en helt annan skönhet än tro, ty vetandet i detta är den totala tilliten.
det är jag är i gud och gud är i mig
ja detta vetande är en helt annan sfär
av en annan dignitet än tro
då du vet gudomens ljus
vet du dess kärlek
då känner du ditt högre väsen
och vet att allt är allts
allts är allt
*
Vetandet i de teoretiska spåren är mer eller mindre kramp, förstelning i föreställning
Vetandet i den sanna religionen är vingesus, upptäckarljus, tillit
Tro lämnar utrymme till egentligen misstro
Misstro är ett slags tvekan
det heter; tvivla icke – jag säger tvivla en stund men stanna ej i detta tvivel ty då tvivlet är en vinge är tvivlet den tändande gnistan
tvekan kan även det vara av godo bara du ej stannar i tvekan ty då stänger tvekan
tvekan säger till dig; töm ditt sinne och se i vitt ljus
möt förbehållslöst
möt med barnets sinne
tro ger tillstånd till dem vilka lagt gudarna utanför att missbruka det makt egentligen är
makt är upplyst tvekan
upplyst tvivel
upplyst tro
är tillit
vaken tillit
åter och åter stiger bilder fram
Anubis samt stork
denna natt satte jag mig helt stilla och läste, följde väven, vandrade mytologivägen i ljusintresse
så visar det sig att Anubis bär storkens fjädrar
Maat bär strutsen
så förs jag vidare till ra
till Toth
till Osiris och Isis
skall söka skriva den bild jag upplever
regn faller mjukt
marker andas fukt
skyar är uppklarnade
en fågel sjunger
fjärilar dansar
en grav är grävd
jag ser denna uppgrävda grav
den kunde lika gärna vara en källare
det är en grav
trappsteg är grävda
det är en grav en underjordisk gång
trappstegen leder in eller ned i underjorden
allt är stilla
fridsstilla
i fridsstilla vandrar jag
följer trappstegen
en tunnel
en väg är
nu hör jag dov hjärtrytm
det är att ligga med huvudet mot
tätt intill ett bröst
skimrande röd synes
jag vet att detta är moderns hjärta
jag vet att jag är hälsad
jag förs dit natt till natt och det är detta med örnen, med kondoren, med höken, med falken, med albatrossen och nu strutsen samt storken, och egentligen ser jag ju varför, det är till och med så att under mina vandringar svävar en duvhök framför mig eller ovan mig,
och egentligen ser jag ju varför ty alla är gudabärare eller berättare
likaså återkommer duvan och kolibrin samt svanen
fåglar är alltid nära
vingar är alltid nära
en pilfink kom in
en pilfink den kunde lika gärna vara kolibrin
jag ser verkligen hur väderstrecken, de fyra vägarna förenas i hjärtat
det är ej lätt att befinna sig i allt detta
det är smärtsamt
det sker en strid inombords av människan med den jag är vilken ser allt upplösas
jag är ju här och jag är människa
jag skulle vilja säga: jag dväljs i skuggan av det vilket är ljuset vilket är värmen
jag upplever kärlekens flöden så starkt
och jag dväljs i skuggan
mina händer är
röda sjöar
Isis
du vackra lotusblomma
i liljevita dalen
bär rosor i ditt bröst
ditt diadem är allseende öga
förtälj mig kvinnosjälens vandring
en svart slöja
ett svart dok har lagts över mig
det sägs; intet sker utifrån
ändå säger jag
ett svart dok har lagts över mig
hur skulle jag inifrån kunna lägga detta dok
då är det doket mitt inre
så vackert är detta dok
hur kan jag beskriva det
det är ej svart
det är mörkt indigoblå
skimrande
invävt är mörkt gröna
djupt gröna trådar
skimrar gör väven
fotsid är väven
djupt gröna trådar
skulle vilja säga smaragdblad är invävda
detta dok är
stjärnbelyst natt
skulle vilja säga
av siden
hur kan jag annorlunda beskriva den
jag sitter här och skriver
ändå ser jag henne
vandra
skrida
nattmarker är det
stjärnbeströdda
ängsgräset skiftar i indigoblå
den vackra färgen
nattfärgen gräs gives av stjärnsådd
ängen är stilla
fjärran höres bäcken porla
trädfolken är stilla
mjukleende vackra
fingrar rör vid mig
jag rör vid dem med ögon
allt ser jag bak slöjan
doket
jag ser henne skrida lugnstilla
upplever mig söka pressa undan gråten
jag bär ej vilja till gråta
ändå mal smärtan
smärtfloden
i mitt bröst
andas
röd
jag har inte orsak uppleva smärta
har ej orsak
uppleva
tårar
denna malström förtär mig
för tär mig
en svart slöja
ett svart dok har lagts över mig
det sägs; intet sker utifrån
ändå säger jag
ett svart dok har lagts över mig
hur skulle jag inifrån kunna lägga detta dok
då är det doket mitt inre
du vandrar vid elfenbenskusten
skimrande vita
hav sköljer strand
fotspår i sanden är vingar
lyfter
flyger
dun falla lätta
dämpar stegen
fjäder falla i din hand
kristallkrus är pärlvind
blixtrande
klarhet
du doppar vingpennas udd i
bläck
blå tår
följer vingudd
berg böljar mjuka
höfter midja
elfenbenskam reder ut hår
solfingrar rör vid månsilver
du vandrar vid elfenbenskusten
blå valar sitta i ring runt dig
de stiga upp ur hav andas vattenkaskader
mantlar av kristalljus falla ned över öppnade
höljen
deras sånger ljuda djupa
havsstjärnor tindrar
anemoner
vita
seglar våg
allt är ur hav
ur havs rörelse vänt
säg mig
vad släcker jag mer
du släcker sandstormars rivande händer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar