härvarande
bortomvarande
härvarande
så jag tilltalas av detta ord
här var ande
ande var här
samtidigt ser jag en här
en här av ljusbärare vilka rör vid släckta ljusen
en här vandrar med ljusstavar tonande
höga
sånger
bortomvarande besöker då och då närvarande
en spirgrodd
se
då
spirgroddens blomning
vad är dö
att dö
varför se döden vara slutgiltig
varför ej våga se död
i vårens gryning spirar livet
ur frö
stiger sav
stiger liv in i blomstring
blad efter blad släpper
faller
virvlar
rör vid den mark
den hud kronan levt med
beskådat
sjunker sakta in blir jord
kronan är ett frö
flera frön
sprids in i vinden
till marker
bladen blev jord
jorden är hud
huden är
låt oss säga en dörr
en port
en skiljevägg
egentligen ej en skiljevägg, men för att se detta är denna en vägg eller en dörr
ett draperi
ett fönster
livet begravs
fröet begravs
tas om hand
varför måste detta tas om hand ses vara förmultnande eller förruttnelse
det är verkligen tas om hand
se modern kupa händer om
det är svårt beskriva hur dessa händer blir grottväggar
en kupa
en lykta av glas runt
hur detta liv
detta frö är omgivet av handljus skimrande röda
bättre är att begrava stridsyxan
i den mänskliga världen
i de mänskliga stråken
i den mänskliga stråken stiger bekymmer fram
misshälligheter
ordklyverier med mera fram
bråk
grufs
det är bättre reda ut edra bekymmer sinsemellan i härvarande icke bortomvarnade eller dåvarande
vad sker annorstädes, det vill säga då osämjan ej blir sämja
jo
då står ni där
den så kallade döde blir ej frivandrande ty denne står på ena sidan ”bakom” dörren och grymtar och skäller, grufsar är ett bra ord, den så kallade levande störs eller är undermedvetet varse om närvaro vilken grufsar. med andra ord; ni står ”bakom” en dörr och morrar och blir egentligen inte klara
situationen blir inte utredd
jodå det går bara viljan finns att dra upp ridån
men nog är det väl bättre att reda ut detta medan ni båda så att säga är levande härvarande.
ja många konflikter lever
mycket stiger upp till ytan
och egentligen inte ty det är alltid där, det är ej undangömt
varför skall det vara undangömt
undanskyfflat
mer och mer ser jag detta i klart ljus
det finns liv vilka alltid gör saker med en baktanke,
den bakomliggande tanken är förtjänst, är:
Gör jag detta nu så får jag detta av dig i en framtid då jag behöver det.
så finns det liv vilka gör
utan en tanke till detta
de gör
är i
ger mer eller mindre upp sina liv för andras levnads väl
de ser inte detta vara för andra, de ser helheten
hela vävens liv
ser egentligen ej sig själva vara enskilda punkter
eller stjärnsystem
de ser det upplösta
hur varje så kallad enskild rörelse påverkar alltet
så sker en rörelse
ett skeende
i ett snuddande ögonblick upplever de en fläkt av svek
de upplever sig svikna
och de fylls av – en del kallar det bitterhet – jag säger bittermandel förhöjer smaken vid bakning
lyfter fram
i ett snuddande ögonblick upplever de en fläkt av svek
de upplever sig svikna
de ser i klart ljus att de alltid ställt upp för
de har ej haft en tanke om gengäld
en önskan kan ha funnits eller ett sus av;
din hand kunde ha sträckts ut till mig den gången
men du gjorde ej detta, men nu gör du det till annan
detta kan benämnas avundsjuka
den vilken givit börjar må dåligt av
att den upplever detta
att den upplever ett sting av det vilket kallas bitterhet eller avundsjuka
så säger någon; du har själv bäddat för detta
du har låtit dig användas
du har låtit alla ta dig för given
så säger givaren;
det var eller är mitt eget fel
där är det:
mitt eget fel
just detta uttryck är boven i dramat
du har själv bäddat för detta
du har låtit dig användas
du har låtit alla ta dig för given
det var eller är mitt eget fel
mitt eget fel
fel
fel
fel
åter framstiger denna förvrängning av det vilket är rätt och fel
dessa båda existerar ej
så är det
helt fullt
klart
det är pålagor vilka gör oss förvirrade
tillverkar det ena måste efter det andra
vad var fel; att jag litade till deras vuxenögon
låt mig klargöra detta
det är omöjligt skämma bort ett barn
det går ej att skämma bort ett barn
det vilket kan störa i framtiden och benämnas vara bortskämdhet är att en individ träder fram
en individ hävdar sig
viker ej
undan
sitt själv
det kallas att ha blivit bortskämd
ja – det finns baksidor av detta, där lager av konstlad färg lagts på
men det vilket sker ur ren kärlek – icke ur återgäldningskärlek,
skämmer ej bort,
klemar ej bort
det ger styrka, energi, ger hjärthänder vida
egentligen sviker de ej mig
jag sviker mig
då jag ej ser hjärthänderna
då jag ej ser ”min” hjärtgärning flöda
jag sviker mitt själv
genom att jag ej hör mitt hjärtas röst i denna situation
jag sviker mig själv genom att jag tror att de sviker mig
tror mig bli sviken eller åsidosatt
jag sviker mig genom att må dåligt av att uppleva avundsjuka;
ser samtidigt att det är fullt berättigat att uppleva detta,
så skiftar bilden och jag inser;
det är inte avundsjuka, det är ju egentligen mitt rop:
se er själva
avundsjuk
vi har lärts – inmatats - att detta är fel
är det så
nej, det är ej så då avundsjukan lyfter fram förklarandeljus och ej förblindar vilket den gör då den ses ur negativt perspektiv
jag sviker mig genom att må dåligt av att uppleva avundsjuka;
ser samtidigt att det är fullt berättigat att uppleva detta,
så skiftar bilden och jag inser;
det är inte avundsjuka, det är ju egentligen mitt rop:
se er själva
sträck fram edra händer
men var medveten om den eld ni sticker in dem i
jag ser bortomvarats svikandevågor till dem
hur de sträckte fram sina händer och aldrig fick svar
nu sträcks dessa händer
svikarhänderna till dem
och de rusar blint i
ja, det är en vacker gest då den sker medvetet
då de ej sviker den väg de påbörjat
jag har ej bäddat fel
jag har ej gjort fel genom att vara till hands
jag har litat till sett deras vuxenögon
tilltalat deras vuxenögon
och det jag ber dem om är
använd edra
vuxenögon
urskilj
låt det vilket ej hör till ert liv rinna ut genom fingrarna
låt det vilka hör till
stanna
bliva
växa
ty det är ert liv
använd edra
vuxenögon
urskilj
så kan jag åter fyllas av: i ödmjukhet böjer jag mitt hjärta till en hand, ty genom allt det vilket sker lyses allt upp med sannhetens ljusvinges värme till kärlek
var gång vi faller i gropar
var däri
gråt
skrik
upplev
var tyst
se ljusen stiga fram
stanna inte däri
nej – det är en omöjlighet att göra fel genom att giva i hjärtmenings härvarande gest
det är närvarande i framtiden
då höjas genast människostämmor; framtiden finns ej
den finns och den är
och har alltid varit
dina händer är frösådden dina ängder är
ditt hjärtas blommande rosengård
allt detta vet såningsmannen
han tror ej
han vet
solens vandring
månens vandring
han vet cirkelns
skönhet
härvarande är att bortse från gränsdragningsstrypsnara
solen stiger upp och solen stiger ned
dör den för detta
nej
solen dör ej
kalla det för dö
för död
men den stiger upp
så gör allt
liv
ja, solen går i moln, den gör det,
minns då solens uppstigande
se hur solen öppnar händerna och visar sina handflator,
kanske ej skrivna med de tecken du först såg
vi bäddar ej för barnen för att de skall vara i hård jord
vi bäddar för barns blomstring
hjärtats strömmar är levandeliv
rörelse
rör vid mitt inre
rörelse
rörd
rörd vid
(härvarande)
bortomvarande besöker då och då närvarande
en spirgrodd
se
då
spirgroddens blomning
*
(säg mig berättarljus)
kan själen måla
med ord
själen kan måla med ordens liv
nej, så är det ej
orden är själens penslar
spänn din duk
och måla
måla skönhetens klarnade vyer
hur sker detta
i nattens skimmer borstar stjärnjungfrur hår
i gryning strör solhänder ljus
själen upplever värme i moderligt vara
spänner linnevävens vita
målar skönhetens klarnade vyer
regnmantlar
sveper handljus
i ängen rinner tyngandetyngden
ut
ut genom fötter
hälar
rinner i förstan
saktatyst
under
valv
vattenströmmar sköljes i kärlek
dimma stiger lätt
är detta tyngd
tyngandetyngden
så är det
är den en kristall i mantelväven
så lätta sår vi sålätta
kysser ömt markens händer
*
(tysta)
himlar fällde ut
sina solvita
vida
fingrar
turkoshav
lyfter
purpurs
pärlljusblad
tysta
faller
inom
*
(gräsgiga)
gräsvinge
lades tillrätta mellan tumellips
lade mina läppar till
gräsvinge
flög tonande
silverblad följde grenrör
fågel näbb gav hål
han
lade sina läppar till
flöjten
svarade mig
fjärran från vidders
bergshöga
korpsvarta vingar
svepte
tonande
smekte mjukt min kind
(kittelspirande)
regndroppen
rör vid
din pannas mörka
är
läppars
snuddansnära
sjunker in
lägger ömhetsvingar
i kärlek
vidgas bröstgårds värn
dina kinder rodnar kittelspirande
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar