den 12 oktober 2010

titlar


titulera


är ej dessa människans största murar






de






kan ej hindra bergsrosens blomning






(skålen)






det lever en vidrund skål här


skålen är vare sig lekfull retsam eller


tung är den då jag lyfter den


visst är det så


till det yttre bär den en aning gråskala


låt inte det luras


för se i ring dansar nakna kvinnor


ja det synes vare sig anletsdrag eller det ena med det andra


men kvinnor är det helt visst


brukar höra dem sjunga då och då


det är så nämligen att sånger kan höras


både här och var men mest här


i skrivandet stannar jag då och då


för blicken eller är det hela jag


dras till skålen


tror helt visst den önskar förtälja mig ting


kanske skall vi gå till tings


nej det är inte troligt men


kanske roligt


skålen


kommer från ett land med varma vindar


med temperament och klapprande klackar


män och kvinnor med kolsvart hår


eller korpsvart hår


det doftar solmogna tomater


oliver svarta gröna


vindruvor


fikon dadlar å annat smått och gott


haven andas turkosa azurblå


stjärnor är nästan i jordehavet


havet doftar salt


koraller och fiskar kan ses med blotta ögat


herdar vandrar uppför bergen


nedför bergen


sitta under träd


med vallhund vid sin sida


vandringsstaven


vallstaven är knotig och förtäljer ålder


så sitta de under träd


kanske cypress


kanske blommande blå


ur ränsel tager han vita brödet


han andas in doften av hennes händer


hennes kärlek


smakar


gott


kvinnor dansar runt skålen


skålen


berättar om dalen där helt nära


herden vänder ansikte


vänder hågen ditom


krukmakaren hör hans dröm


ber jorden skänka lera


så blir det helt visst


krukmakaren bugar i tacksamhetsljus


jorden tycker ej om krus


ler med barnens bus


med famnen full av lera sitter han under träd


skuggan sköljer händers verk


håller leran fuktig och svarande


så formar han en skål


en vidskål vacker


lyfter den i solvind in


gnista tänder elden


torkar vidskålen stadig och varm


lyfter pensel och målar långa rader av


dansande kvinnor


i mitten dit häller han varsamt jordens färger


åter lyftes skålen i solvind in


gnista tänder elden


torkar vidskålen stadig och grann


herden kommer nu förbi


hälsar sin goda vän


vännen lyfter vidskålen


räcker den in i hans händer


så sitta de under träd


berättar livets stigar


ser solen sjunka in i hav


sträcker sig


reser sig


sakta


så är ålderns gest


herden tackar sin vän i ljus


vandrar vägen hem


krukmakaren ler


hör herdens hustru fyllas av glädje


ser vidskålen stå på bord


med vitstrålande duk


vävd av hennes händer


årsringar vandra


steg vandrar


skålen seglar vida


står så på mitt bord


bordet är av träden givet


kanske av ett långväga rest


skålen står i hav av azurblå skirduk lagd i


friveckande vågor


omgiven av kristaller


av kruka grön


men det är en annan sånger skön


denna afton andas levande ljus i vidskålen


den skimrar röd


skålen är kupad runt hav


i havet seglar en båt


helt utan åror


båtmakaren vandrar skog


lägger händer


lägger hjärta till stammar


frågar


lyssnar


ger i kärlek


tar emot och


ger i kärlek


händers skapande verk


dagar och nätter


nätter och dagar


är han med trädet


trädet berättar havets sång


han bygger båt


till seglan


bjuder in sin kära


så segla de till


ett land med varma vindar


där dansa kvinnor runt bruden och hennes gemål


männen sitta under träd


berättar livens steg


och ler i ljus


stiger upp


och sluter solring


runt dansens värme


så skaps i vidskålens mitt


av ljus av värme


till kärlek


i livets mitt






(skålen 2)






natten vandrade lugnstilla


vackert var det segla i stjärnhavet


mötas i tindrande ögon


fyllda varma


hängen i natthav


sänder


prismors ljudan


drömdälden


viskande susande bladen


släppte


skira nervtrådar spindelvävstunna


lades över ansikte


trötta


sådde livsljus i fåror


hopbitna


skimrande purpur


havet


fyllde hjärthandsskålar


natthavet indigodjup violett


doftande


ren


morgonluft


lyfte hakar av vindduvas vingar av glas


lyfte tindrande


vita strängar


ängen strålade


kristallers knoppan


när jag så steg uppför den långa vägen


den vilken är att vakna


sköljde


nekandesteg upp


stranden kved


ville icke möta


morgonljuset


molnblommor vackra


slut händer runt mig


sänk mig icke in


hängen i natthav rörde vid panna


se morgondalen


så gjorde jag


när jag så hade stigit upp för vaknandets väg


steg jag in i dagen


hörde ett fasligt fnittrande


och glada sånger


undrade vad


intet förvånar mig mer


azurhavet skimrade stilla


sovande skönhet


tvenne lotusblommor seglar däri


den ena guld


den andra purpur


en glaskula


med bubblor i gyllenguldskaskader står invid


kanske bubblorna är de


de vilka steg upp till ytan då jag steg upp


ametister glittrande violer


gröna vasen med simmande fiskar


från östanvindar bringad


skålen harklar sig


insidan är


är indigo djup violett


jordens färger


utsidan av vidskålen är gråanings skala


det råder glädje fröjdefull


sånger lyfter taket av


höstvindar viskar susande


lövvingar gula röda


virvlar saktar


guldbröstade rödbröstade fåglar cirklar


rör vid trötta


kvinnor nakna dansar


hand i hand med männen nakna


nej detaljer går ej att se


de dansar i ring ett böljande hav


vackra i syrenbersån


eller var är det


bladen är hjärtformade


marken andas


hedar


ängder


skogar


hand sträckes fram


så är jag i ringen


vi dansar i fröjdande girlanger


slingor


trädfolken ler


molnblommor seglar


i trädgårdens marker är skördefest


där väljer jag att


stanna


älskade skål


dina berättarljushänder


är goda






*






(skålen 3)






solregnbäckar strömmar in


fönstervingar slutna


söker skugga


hindra


jag ler


gardiner violetta


rör vid oro


släpper


in


solregnsbäckar


strömmar


gran


du min vackra vän


vajar


sträcker in handvinge


så gott du doftar


du sluter


min lins


regn skvalar


fyller vidskålen


skålen fylls av hav


gran du min vackra vän


lyfter mig in i


kanoten


seglar vida i


når


kanalporten öppnas


vattenmassor dansar


dånar


murar skimrar glänser


markskillnad


nivåer


jämnas ut


seglar ut


stränder


vackra flyter vyande


sädesfälten böljar


vallmokjolar lyser röda


blåklinten ler


bergen reser sig


ljungen doftar


humlesurr


skiftandeljus andas


floden slingrar sina ådror


stenar stiger


undan


i ett av de vackra ögonblicken synes


drömbild


du vackra gran viskar


res dig


solregn


solregnbäckar strömmar in


fönstervingar slutna


söker skugga


hindra


jag ler


det var


då






nu lyfter jag skålen


till min mun


dricker


hav


*






(titlar, titulera, varför – nåja)


dotter


döttrar






varför seglar så många moln i edra världar


i edra ögon


låt oss tända eldar


låt oss se eldar vandra samman


lyssna till berättarfolken


lägg edra trötta huvuden i mitt knä


i knässkålar sjunger


stigande


sol


ur ficka lyfter jag mina vita


elfenbenskammar


reder ut ert tilltrasslade hår


ur hårsvall springer gnistor vita


tänder mörker


låt molnen segla så vackra är de


skimrandefyllda


tårdjup


tårar är


även


ljus


jag lyfter min stämma ur knarrande gungstol


så många barn har jag vaggat


så många barn vaggar mitt bröst


ur källans klara stiger


min stämma


dotter


döttrar


jag har vandrat vida


vandrar vida


mina steg har fört mig hit


jag undrar


varför seglar så många moln i edra världar


i edra ögon


jag vet


ser ni den unga kvinnan


blicka in i elden


se eldfolken lyfta fram hennes steg


ser ni hennes vandring


hur hon i allt runt sig söker ljus


hon viskar se mig


de ser henne ej


alltmer böjer hon huvud till bröst


hon slokar ej


vit liljekonvalj


vandrar i ängen


silverne klockor ljuder i hennes bröst


hon lyssnar


röda bären stiger fram


de är ej gift


karneoler


bärnsten


äkta


skapande


äkten skapande


årshaven stiger över


årsringar stiger


lindas


hon slokar i yttre skepnad


se eldfolken andas kärlek


hon glöder i hjärtsolshav


ser ni röken


dotter


döttrar


av silver


av koppardaning


i solhändan


röken skymmer solen


hon vet


så gjorde jag i ungdomen


det var en ung dom


dotter


döttrar


så gör vi alla


ju mer vi söker bekräftelseljus


desto mer söker vi


dotter


döttrar


så gör vi alla


himlens klara blåskimrande rena dröm


andas slöjor seglar


sol stiger i molnseglare


gråanings gömda


ögon slockna


var är


ljus


moln


hör


särar fingrar


ur fingernät


simmar


guld


det är vackert bekräftas


se jag vänder domen


då är bekräftelsen vårregnet


sommarregnet i morgondaning


droppar blir ett


hudar skimrar


dotter


döttrar


av silver


av koppardaning


i solhändan


son


söner


av guld


av koppardaning


i månhändan


vaknar jordefolken


jag ber er vända domen


bekräfta dig själv i ljuset från ditt inreljus














så är det sade den gamla och föll ihop


eldfolken sluter mantlar


ur havet lyfter


röda vingar


pärlor


strös


i






så jag älskar er






dotter


döttrar


av silver


av koppardaning


i solhändan


son


söner


av guld


av koppardaning


i månhändan










oh moder


dina brunnar är ögon allseende


fyllda av tåroceaner


icke av smärta


icke av sorg


av kärlekens pärlor


i moderligt hjärta


ömhet


omsorg


värnad


ditt hjärta öppnas


kärlekens vingar flyga ur ditt bröst


omfamna universums strålande pärla


vagga vaggas barnet ditt


du är en moder med jorden i din famn


vid himlars eld sitta du


du vaggar ditt barn


nynnar sjunger


alltets helandesånger


tonar


bringar lugn


lugn


lugn in i barnet ditt


barnet stiger in i din ro


du stiger in


i allas våra bröst


en ros


en lilja


kärleken


kalken


av


liv


så vacker


vacker


så


haven vändas


oh moder


jag hör frasande steg


trädfolken av rötter givas fötter


dessa är stegen


rötterna är deras mantlar


släpandes svepandes ut med marker


suddar ut alla smärtsteg


kvalans kvidandesånger


trädfolken skrider


raka spiror


böjda


krumma


höga


rätar de ut sina pelarljus


i värman


sträcker armar vida


rister sina långa hår


ur bladvingar


flyga


ljusfolken vida


flyga eldfolken vida


kysser var gren


vart strå


så står människodalen i knoppande blom


blomma


blomma vackra människoblomma


trädfolken ställer sig i ring


i cirkel vid


sträcker armar


når varandras fingerljus


sträcker grenar i vida valv


flätar fingrar samman


regnen falla


droppar tindra


vindar andas hösten in


i vida valv tindra tusende stjärnor


kristallsånger ljuder inom templets gårdar


i klipprevor slå bergsrosor ut


doftande


aning


med blida ögon fyllda av kärlek


blickar trädfolken in i är


vingar sveper


ögonvingar lyfta


regnbågsfåglar andas färgregn


så skrudas människodalen


vandra


vandra vackra människoblomma i din skönhet


trädfolkens tåblommor knoppas


öppnas


rötter finna fäste i helade marker


så är


allt ett


och ett är allt






oh moder


du vackra


öppnar drömmarnas port


din dotter


den vackra


skrider i salen in


varje öga vilket möter hennes fylls


fylls av kärlekens helgade bud


tolv konungar stå i ring


med tolv röda rosor vid sina bröst


ur hennes hjärta stiga de tolv


ännu sänker de blicken blygt


hon den vackra viskar till konungar


visa


er


solfingrar lyfta drottningars ansiktsljus


rosor ur konungahänder är friargärning


så finna de tolv varandras händer


konungar och drottningar


präster och prästinnor


helandefolken


möts


vandrar tolv vägar


vakandes över vägarnas liv


så stråla ljus från cirkeln


värme från dess mitt


ära vare himlarna och jordarnas allt






jag ber er vända domen


bekräfta dig själv i ljuset från ditt inreljus














så är det sade den gamla och föll ihop


eldfolken sluter mantlar


ur havet lyfter


röda vingar


pärlor


strös


i






så jag älskar er






dotter


döttrar


av silver


av koppardaning


i solhändan


son


söner


av guld


av koppardaning


i månhändan






ser ni


de cirklar runt mig


de når aldrig fram ty de söker göra mig svag


de ser ej att mitt svaga


är deras starka


deras starka


är mitt svaga


de ser ej parametern


para


m


etern


då blir deras starka deras svaga


deras svaga deras starka


framträdande i all sin glansbild


sin


sinande






jag väntar den skarpblickandes vingar


vilken ser


allt är allts


allts är allt


så låt oss vara svaga i dess rätta ljus


bekrafta dig själv med ditt inre ljus


då förmår du ta emot bekräftelse av mötande händer


så blir dessa händer


vårregnet


sommarregnet


höstregnet


vinteregnet






mjuka smekande penseldrag






dotter


döttrar


av silver


av koppardaning


i solhändan


son


söner


av guld


av koppardaning


i månhändan






så jag älskar er






oh moder


dina brunnar är ögon allseende


fyllda av tåroceaner


icke av smärta


icke av sorg


av kärlekens pärlor


i moderligt hjärta


ömhet


omsorg


värnad


ditt hjärta öppnas


kärlekens vingar flyga ur ditt bröst


omfamna universums strålande pärla


vagga vaggas barnet ditt


du är en moder med jorden i din famn


vid himlars eld sitta du


du vaggar ditt barn


nynnar sjunger


alltets helandesånger


tonar


bringar lugn


lugn


lugn in i barnet ditt


barnet stiger in i din ro


du stiger in


i allas våra bröst


en ros


en lilja


kärleken


kalken


av


liv


så vacker


vacker


så


*






*


(sömmen)






i sommaren har jag suttit










i den stora stenens handljus










den stenen bär mossmantel så mjukvacker


den stenen ligger drömvaken i skogslummiga salar










omgiven av


nyponrosors glödande dröm






den platsen är


min vila






min hemliggömma


så kär










den stenens hemman


visar jag


ej


för någon










berättar dig gör jag här










bosättningar är gömda


ur dem stiger


är










sömmat har jag alla stunders liv


silat alla gåvor i fingernät










i tacksamhetslov lägger jag


de sista trådarna till










finner äntligen vila i äro














och jag skall sova i tusende vandringars livsår














så trött är jag














må mina händer sluta frysa