söndag 24 oktober 2010

den 24 oktober 2010

Psyche(tvenne)


när psyche är i obalans lider kroppen


hon kastas in i haven
utan segel
utan åror


flyter du
flyter du


sjunker du


vridvindar åkallas


hon kastas hit och dit
rev klippor skär


droppe urholkar stenen
stenen höljer droppe


vridvindar stillnar
av handkärlek vänds de


hav strömmar in i flod


flyter du
sjunker du


hon är vatten i floden
lindar
drömband
i pilträdets hår


pilträd lyfter hår
lyfter fingrar med band


ur träd flyga tvenne fåglar
den ena röd den andra blå
i violett


floden är bäcken
bäcken är källan


källa
källa
var är min stämma


källan mynnar ut i havet


för henne in till strand
vassen skyler hennes nakna hud


månaura faller silvrig om


hon stiger ur hav


han sitter i solaura vid stranden av är


fingrar snuddar
vid




ur träd flyga tvenne fåglar
den ena röd den andra blå
i violett


*


Psyche
människa
tillstånd
förmedlare
ledsagarinna
ledsagare


ja, människa gudom
gudom människa
när psyche är i obalans lider kroppen
visst är det så
detta är en strid utan dess like


det är striden där människan söker separera sig själv


obalans infinner sig då psyche är utmattad


hon är ett band
eon är människa är högre sfär
högre sfär och människa
ljus och skugga
skugga och jus


jag ser alla bilder av Isis, jag ser alla bilder av Odysseus
irrfärder
samtidigt ser jag just detta;
droppen urholkar sten
sten höljer droppe
slutligen ser jag denna kvinna
stiga upp ur havet
hon bär en vit skir klädnad
den sluter tätt till kroppen
avslöjar kroppens alla linjer
huden synes genom
jag ser henne söka hölja bröstet
vattnet vilket rinner i droppar nedför
tårar är ej regn är regn
är vackra pärlor
följer din linje
jag ser henne stiga ur havet
ser henne stiga ur vassen
ty däri hamnade hon
och jag ser henne stiga upp ur slam
kan endast skriva ljusbrun sörja
ändå är hon ren


ja
när psyche är i obalans
lider kroppen


minns så att alla kroppar är allts kropp
allts kropp är allas kropp


kan människan drickas upp
det kan den


du kan välja bägarens form
glas
vanligt dricksglas eller finslipat
kopp
lera eller porslin
med eller utan öra
med eller utan fot
med eller utan


medar är bra i vinterns slädfärder
bjällrande
bjällra
sjunger


du kan välja dryckens färg
röd grön gul grön blå vit och så vidare
du kan välja innehåll
kaffe te saft alkohol eller alkoholfritt


för dessa blev psyche vägledare


visst kan en människa drickas upp


drickaren
får ej behålla henne


så är
det








egentligen borde
borde: bröst orkar röra drömmars enande


borde
kan vara en snara en fålla
gissel och teg
löser jag upp ordet ser jag en helt ny väv
så ofta gör jag detta och ser negationens upphörande
egentligen borde jag skriva detta efter
en flätad tolvfaldigad eterisk rörelse: efter
efter dessa två strofer vilka kommer efter,
båda dessa regnade in i mig, varma händer. Först undrade jag varav salarnas tunga gobelänger kom samt draperierna.
de kommer av slottsbilder ty jag ser slott, slott i alla länder, men det vilket ligger närmast är i låt oss säga, Afrika samt arabländerna. varför jag ser de närmast, av den enkla anledningen att de är varmt ombonade med levande ljus samt varma färger. återvänder jag så till låt oss säga europeiska slott så befinner jag mig långa vandringar i dåvarande. visst ser jag värmen och allt annat, men det frapperande eller mest framträdande är kyla, stenmurskylan. Ofta hade dessa draperier och gobelänger en värmande funktion.
nåväl, jag vet att detta icke är byggnaden slott.
dessa draperier är ögon egentligen och salarna är egentligen huvudet samt hela väsendet.
åter vandrar jag in i stiliseringen vi givit orden, exakt den stilisering vi ger varandra då vi bortser från det inre. i den stund vi bortser från det inre inträder domar, dömande blicken, nedslagen och mångahanda ting, skulle vilja skriva fingerlösa händer, med avseende till fingrarnas ljusstrålar. jag ser avhuggna fingrar, de når ej ut i gärning.


dessa draperier var ofta av tjock sammet eller andra tunga material, de var tätt vävda och ofta fyllda med vackra broderier. broderierna var oftast sydda med silke samt med ull, kvinnofolken vandrade oftast med sländor i förklädesfickan, sländorna slutade, upphörde egentligen inte snurra, ty dessa sländor spann ljus ur deras fingrar.
draperierna och gobelängerna syddes oftast med stjälkstygn eventuellt med korsstygn, troligen var det så, de var ju riddare i korståg, så


silverne nål vandrade i korsvägar
värnande och renande
de red genom ögats insyn
nu talar vi kvinnoväsen
med flinka fingrar höll de nålen
trädde de tråden
följde mönsterväven
nålen var av ben av silver
av
liv
se nålen växa
den är nu riddarnas svärd
hon valde den vilken fick bära hennes band
därigenom visste hon att han ej bar skada till hennes barm


tunga gobelänger
draperier
tunga ögonlock är tungsovande
drönare
de befinner sig ej i dvala
i den stund
dessa vaknar
lyfter draperierna och är vingar
fåglar
färgsprakande
ty de omfamnar hela jorden
ögat är ett klot
jorden
planeterna är klot


dragiga väggar upphör att finnas
ekon upphör
allt det vilket gjorde draperiernas existens
med ens skimrar golvet och ådrorna strömmar
röda
marmoreringen framträder
i skimrande eldssalar


så kommer nästa strof
ordsmycke
är då icke alla ord ordsmycken
jo, orden är ordsmycken så är det
men
då du icke vet ditt hjärtas röst är orden, kan orden bli kvävande ordsmycken, strypsnaror – ja, det lever i uttrycket: sätta krokben för sig själv
i ett snubblande ögonblick befann jag mig nära graven
de kvävande ordsmyckena är då vi inte förmår lyssna inåt
och det är absolut inte det lättaste
i det inre är hjärtats ros
den bär etik samt moral
vi förirrar oss då de snärjs
då de lyfts ut, ut i en värld där de är främlingar och ändock icke främlingar. Låt oss säga att de tvingas att bli styrande utifrån yttre betingelser
ser vi så graven, det graven egentligen är
häri lägger jag kroppen
jorden är en kropp
jag lägger kroppen i hennes händer
samtidigt förtäljer dig detta
etik, moral är i det inre – i graven –
så är det då vi inser vad graven är, då vi inte längre ser den vara dödens boning
se ordet:
grav – glöm rivalitetens aviga vara


harnesket talar i sin egen roll
så når vi fram till; han tillåts fästa rosen vid hennes barm
och det är en mycket vacker strof
ty jag ser en kvinna skrudad i vit siden
han fäster rosen
kärleken vid hennes bröst
först såg jag rosenblad
ser sedan hur rosens röda färg
strömmar nedför henne
är ett purpurfall
kärlekens fyllda röda symbolik
strömmar
och så står de i röd sjö


allt vidare sprider sig färgen




(en nära kärlek lovar andning)


i de enkla salarna
hänga icke tunga draperier
icke gobelänger




och
gör det så


se vinden andas
se de tunga lyftas


färgsprakande broderivingar flyga


stygnen löses
salens golv skimra


marmorådror
rodna


stegen mjuksvepa





vad är det enkla


en nära kärlek lovar andning
*


(när älskande rör ansikte)




i nära


där hänga inte tunga ordsmycken
kvävande runt hals






och gör de så
så är de ur djupaste
källa


ur
urbrunn


se orden flätas blomstrande
fingerljus






där hängas icke tunga ordsmycksharnesk
skylandes bröstet


och gör de så
så är de
ur hennes kopparglödande
handljus


se skimrande
aftons morgonvärme
stiga




och han får löfte fästa rosen vid hennes barm
ty han stinger henne ej


se hennes rubinröda
rosenhav
strömmande
mötas






så vad är nära


när älskande rör amor


amini
*
(viteldar brinna)




säg mig
varför bländar sidenjordar ögonen


varför sluter snöhaven
ögonen


med mildfingrar


de sluter dina yttre ögon


visar dig


snöns




vitelden i ditt


inre
*


kanske
explosionen är
då rädslan exploderar
visar sitt vackra ansikte


rädslan kysser oss med
rosenvingar


vi är icke rädda


sårbara är vi
icke sårbara


sårbar är den vackraste av droppar


livets hav


sidentråden
sidenvägen


frätande
kanske det yttres påverkan
kanske uppenbarelsen av det nakna barnet
det inre


detta brev andas
innerlig värme
jag ser det vackra mönstret
ditt liv
i sanden


njut
upplev
sidenjorden
sidenjordarna
*




det är märkligt
då vi läser förmultning stiger lätt en negation fram
hösten är vacker

vacker
en av de fyras vägar
dimma
vatten
dimma


i dimman vaknar vi
sinnena skärps


vi vandrar sannhetens dröm
vår livsväg


jag ser dig lyfta slöjan


hösten förtäljer oss
livets vakenhet
det vi tror är sömn
det är dvala
drömskapande inre värmeuppfyllan i ljus
*
i cirkel vid


är linjer
ekrar
vackra


fyra vägar andas


i mitten förenas


vägar


rosengården andas


kompassen är mycket stort berättarljus




se hur taggar blir blad


vänd dem ej inåt
ej utåt


de säger


värna om ditt själv


ser du det gula lövet
jo, det är


ser du droppen däri
silverne
jo den är


ser du droppe öppnas
jo den är


ser du kronbladen
jo de är


hör du sången


hjärtats rubinröda värme


så många
positioner
argumentationer


är vi
snärjda
av


vi kan sakta klä av oss dem
in i


möten


dyker ned i havet


ser havsblommor
andas


bilden av in och ut
ut och in


möten


ändå


är blomman
hel


stängsel


ja
så många stängsel


ser du stolpar
bli
vandringsstavar


ser du trådarna knoppas
bära blom


(sömnsköljan)


det är märkligt hur inrutat livet har blivit
hur inrutad den mänskliga tillvaron har blivit
det vore märkligt skriva:
hur inrutad den mänskliga tillvaron har utvecklats
vare sig till eller in i


livsstegen har blivit ett slags rutpapper
fötterna är instoppade i rutor


nåja, skodon


i markerna fanns icke neddrivna stolpar


icke stängsel
och definitivt inte taggtråd


skogarna
markerna
var vidsträckta betesmarker
i fridsstilla
djuren var i dem
människan var i dem


allt var inbäddat i fridsstilla


så svepte människogärningen ut med handen


svepte av sig täcket
med en morgonirriterad gest
ljuset blev henne övermäktigt att möta
hon skyggade med stegen
skuggade ögonen


tog mer ut ögonen och lade dem i en låst plåtask


kalla vinddrag svepte
människan sökte lä


människan sökte egentligen lä från sig själv


människan började driva ner pålar i markerna
människan började inhägna markerna till skydd


till skydd för rovdjuren så
sade människan


människan inhägnade betesmarker för att
de
så kallade
tamdjuren skulle vara fredade


djuren var förundrade
ja
undrade vad människan höll på med


har människan glömt
livets steg
vindfolken
eldfolken


steg in i salen
talade i djuren
i allt




nej
människan har inte glömt
hon behöver sträcka ut kroppen en liten bit till
hon behöver gnugga sömngruset ur ögonen
hon behöver vänja sig vid ljuset




jordefolken kupade händer
skålar med klart vatten av vattenfolken sträcktes fram
vackra människor
skölj sömnen
ur ögon


*


ur den fattiges händer rinner fattigdom
ur den fattiges djup rinner
hjärtats bön


hjälp mig
ur den fattiges händer rinner rikedom


denne är naken


varför skriver jag rikedom rinner ur, den ger möjlighet öppna upp givarströmmen


en gång
i urkällans flöden vandrade människan i givarande
hon var givande
giv ande
ande giv
det existerande inte frågor om mitt och dit
allt var ett och är ett
i dessa dagar är det lätt säga; människan föds ej givande hon behöver lära sig detta. nu är det ju så att i hjärtat är och har människan alltid varit givande, men på grund av den yttre världens fastformer har hon hamnat lite snett, hon har vrickat foten.


så se bilden av den fattige
materiellt fattige
se denne stå med händerna kupade, en anings lutande nedåt och se hur fattigdomen rinner ut, se så samtidigt att fattigdomen blir droppar, inte droppar – mer knoppar, för se nu slår knopparna ut och det är rosor. naturligtvis är det så att då fattigdomen blir ett gissel, då bär även denna trädgård taggar, men vid det här laget är det genom alla ord helt klart visat att det vilket icke görs till taggar är icke taggar.
det är också mycket lätt för den vilken innehar materiell rikedom att ständigt tala om vikten av att släppa. denne har ju ”allt” det materiella bäddat runt sig – bortse ifrån huruvida den materiella rikedomen är upparbetad eller ärvd, den är där –
däremot är det svårt för den vilken står vid ruinens brant att släppa
och det är inte märkligt med avseende till de föresättningar den mänskliga vandringen har vandrat in i.
minns dock alltid att materiell fattigdom har intet med andens eller själens eller, eller att göra.
dessa ord handhar endast och allenast det materiella, det fysiskt parabla


*
(viteldars)


sluter mina ögon in i
viteldars gnistregn




vi rider vida
med


fötter springer jordeandning
tassars mjuka


armar är vingar strömmande med
fingrar är tionde pennljus






vi skriver
skrivande




så vansinnigt längtar
hela mitt väsen efter
vingar
höljande
om


yttrevärldens betingelser runt
kan brisera
vad gör det


hoppar från ruinens brant




så vansinnigt längtar hela mitt väsen efter
vingar
höljande
om


inom vilka jag kan luta huvudet till nära


ditt bröst och bara
bara
andas


uppleva din mantlade skönhet


dina vackra visdomsögon
din mjuka tass rör vid
min kind


eonen for genom


korsdraget ilade genom ben och märg
tusenåror rodde utan år tullar




vårt band
är i tempelgården
det kan ej slitas i stycken




jag lägger mina ögon in i
viteldars gnistregn






jag frågar er stjärnvindar
hur länge kan


tvillingflammor vänta
i skuggregnen


jag ber er


vattna jorden med min längtan
låt den stiga upp




inträda


*

Inga kommentarer: