den 1 oktober 2010

se mina starka muskler
så spänns muskler


muskler
med muskler
genom muskler kan du lyfta
kan du bära


muskler är ej för till strid


säger du att de är för strid i bemärkelsen krigsföring
lev då med att strid
kan vara
flodens stridande strömmar
flodens
lycka


jag ser hennes hopsjunkna jordbrösts gestalt höjas
vid anblicken av skrudas hon i glödande prakt


aftonmantel böljar
indigoblå


stjärnvindar


klara


klanger vidgas


färdas


om
omnare
om
i




varför ropar ej människan
rakt in i vinden


i insikten av att detta rop är en viskning


människan tycker så mycket om att tyda tecken
skriva tecken


ge tecken


signalera


tycker ej om jämförelser ändå är detta det vilket kommer framstigandes:
signalkräftor kanske hon önskar efterlikna
men dessa bär sitt skal av helt annan orsak


när jag så sitter och funderar över varför signalkräftor dyker upp,
så ser jag namnet signal
och kräfta
så stiger signalera fram
signalera färg


visa din färg


orange, grönt och rött är trafiksignaler
avvakta, gå eller stanna


samtidigt ser jag kräfta vara cancer
ser kräftan
ser kräftor fångas i natten
minns att signalkräftor ofta bär smitta
bär inte allt smitta då det ej visar sin färg


nåväl signalkräftan har av människan hämtats till en boplats fjärran från sina hjärtdomäner, den bär smitta/pest i sitt skal vilken den i lugna förhållanden bär motståndskraft till, kan möta, däremot är det så att signalkräftan vid stress avlider av sin egen sjukdom. signalkräftan byter skal vid växandet; detta är mycket intressant med avseende till allt växande;


i höstliga nätter andas stjärnklara stigar
luften är hel
utan skuggor


i dagar andas ljusgivna stigar
luften är hel
utan skuggor


i blåskimrande händers silverne droppar


sitter i en djup brunn
en tröttbrunn
stenar är många
runt mig


söker röra vid dem alla
söker varligt röra vid stenar


sitter i en brunn
en tröttbrunn
med många stenar runt
rör vid varje sten


söker sända mitt fingerljus
kanske öppnas sprickor i slutna ögon


orden
är stjärnor i höstliga händer


nattmörkers indigomantel
böljar


stjärnor dansar i ring
i cirkel
medsols


kanske är det en krans
med det orden är


kanske


kanske
det en gång människan så klart
rent visste


innan
hon började räkna dem alla




sitter i en djup brunn


vars namn
vi tycker ju om att namnge
är tröttbrunn


söker röra vid varje sten
ty stenarna runt mig är många


söker röra vid var och en med mitt fingerljus
kanske kan jag skänka
ork


vad är tid
tid är av människan gjord
gjord till makt
binda
äga tid
vem kan äga levandeströmmar


där är tid
gudomlig tid
den tiden är icke tid
den tiden är skapande skönhet


i skapande skönhet lever längtan
är längtan naiv må det vara så
ty är den naiv
är den barnets,
är den allts ursprung


allt levande liv strävar till
i harmoni


människan glömmer
splittrar
räknar dem alla
det är många strömmar runt mig
ibland är min enda önskan
lyft mig vindar


jag är ett höstlöv


vingar bär


så andas min själ


ja, det är många stenar att förlösa runt mig


stenar är inte det mänskliga begreppet stenar
stenar vet
vet och är berättarljus


men dessa stenar är det mänskliga begreppet sten


smärtan greppar
kaos infinner sig


mörkret faller och
de tror
att mörker är mörker


söker skänka sprickor
så de orkar lyfta sina händer


sitter i en brunn
en tröttbrunn
med många stenar runt
rör vid varje sten


röra med ljus
ser stenar skälva
min förhoppning är
må era inreögon
sköljas




i hösten tror människan att fjärilen sover
den gör det ej


den flyger sol i våra bröst


en gång i livet
skulle jag
vilja uppleva den högsta extasen med en man


det


kan endast ske
i djup bönhörelse av varande


den extasen uppnås då tankens krafter
huvud samt hjärta


förenas i grottan; basen


detta är befruktande
belivande av jordeströmmande kraft


vet du icke vilket steg du skall vandra
vilken steggång
stiggång du skall följa
är du rådvill
råd ljus över vill
råd rådande råd
räds icke mörkret
ljushänder sköljer smutsade linser
det råder stjärnklara nätter i villande skogar


ett råd kan givas men råd kan även vara är


är du rådvill
lev steget en stund med barnen
då leken – barnets lek inte är leka för lekandets skull – klingar ut vet du svaret
barnen vet det ditt inre vet
*
då leken klingar ut
barnets lek inte är leka för lekandets skull


solen dalar
i soldalar


stiger dina händer
vingar kupande upp


höljer mitt ansiktsljus


i ömhetsljus kysser dina ord mina
svarande läppar
solen dalar
i soldalar


stiger dina händer
vingar kupande upp


du smeker slöjan milt undan


du vet


jag ser det vågade havet


andas


tillit


*
hur kan det komma sig att
människan i sökandet är i
begeistring
för att i
finnas
klinga av
ebba
ut
*
det är höst
det är smidesgång


lönnar
fälla glödande händer


virvlande
rörs hennes hud
upptänder eld


i ässja glöder kolögon
bälg vandrar
uppan vandrar
nedan
blåser
däri


i ässja stiger flammande eld
ur händer rinna himmelsjärn


smideshand lyfter ur
i vatten


så ljuder hammarslagen
till städet städse


han smider krona av himmelsjärn
att lägga om hennes hjässa i kärleksbud


jag ser hennes hopsjunkna
jordbrösts gestalt höjas


vid anblicken av skrudas hon i glödande prakt