var rädd om dig
viskade
en röst
jag kan intet annat än vandra min livsväg
fylla mina fotsteg med sand
var rädd om dig
viskade
en röst
jag kan intet annat än vandra min livsväg
fylla stegen med vit sand
inse att timglaset icke är ett timglas
var rädd om dig
viskade
en röst
jag kan intet annat än vandra min livsväg
fylla stegen med
vit sand
i insikten av att detta alltid är tima
vit sand
stiga
samman
i timande livsverk
strålar kristall
var rädd om dig
viskade
en röst
jag kan intet annat än vandra min livsväg
fylla stegen med vit sand
inse att timglaset icke är ett timglas
älskade
var rädd om dig
viskade en röst
i kärlek in i mitt öra
så svarade jag tyst
timglas
är icke av timme
är icke av glas
kristallklart
är
tima
jag kan intet annat än vandra min livsväg
fylla stegen med vit sand
*
så ofta i sommaräng
strömmar blickens själsväsen in i
ljuset är porlande i varje steg
varje dag
gläds
du
gläds du vid åsynen av
i ängens vingfamn porlar å
pilträd
doppar
tår
i
böjer midja
stam
sköljer böljande
hår
fingrars bladregn
flyter
med
ström
lämnar aldrig
å
i återvändandeljus
rör de
vid
*
Å
Åsyn
Är åsyn syn å blommas vägnar
blomma
vackra blomma i
ängens
sommarskirstöcken
ljuset är porlande i
varje ditt steg
så ofta strömmar
blickens själsväsen in
varje dag gläds du
vid åsynen av
åsyn
är åsyn syn å blommas väsen
eller är detta
en inbjudan sägandes
stig in i mitt liv
*
varje dag gläds du med blommorna
eller ni upplever glädje i liv
sakta vänjer ni er vid detta tillstånd
det blir en självklarhet
människan vandrar genom det rumsliga
vandrar förbi
det är en självklarhet att blomman är där
står där
gör rummen vackra
visst skänks blomman ögonkast, sådär i förbifarten
men det djupa ögonmötet
invandringen
är icke
sakta vissnar blomman
sakta sluter blomman kronan är åter en knopp
åter är icke åter
åter är
ålders tima eklaterar rörelse
(vindvinande)
vindar vindvinande
tjuter
skärande
långklädnader
svarta
smäller
smiter
åt
gräs kryper samman
tättnära mark
träd böjer
sjunkande
in
bergsgrotta öppnar portar
förstärker
klagosältas
bittersmak
stigen skär uppför åsen
uppför bergskammen
efterlämnar
variga
sår
rinner
nedför bergskammen
nedför åsen skär stigen
röster spricker
hav tjuter vindar
vrålar
allt
alltet
stillnar
de lägger kroppen av
sticker fackeleld till vidarebädd
havshänder sträcks till
famnar bål
hon seglar
vidare
hennes ljusvärmande glädje uppfyller
sorgetågets
stämmor
stäms
upp
röster fyllas
uppför åsen
uppför bergskammen
nedför bergskammen
nedför åsen
helas variga
sår
bittersmaks klagosälta sköljer sötma
klingar av
bergsgrotta sluter portar
träd stiger upp
resande
marker böljar gräshavs doftande plymer
vindar fläktande mjuka
susar
smekande
långklädnader
vita
böljar
följande
med
frövingar säras
hjärtblad
stiger
stjälken bladen
knoppen
solfingrar
håller
nära
hjärtvind
kysser
kronblad vikes ut
de ser henne nalkas ur eld
*
så är det; alltmer har ögon vant sig vid att allt är där
eller här
det ses ej vara en tillfällighet mer
en tillkämpad rättighet
vad ger dig rätten
allt vilket så att säga är runt människan skall le och uppskatta människan
medan människan mer eller mindre ser det vara hennes rättighet att bemötas av detta leende – men, är det människans rättighet
det är icke svårt att anlägga en trädgård
det är ”bara” att fara till en plantskola och inhandla all växtlighet
vad är en plantskola – är det en skola för plantor eller för planteraren eller försäljaren
vad är det för slags skola och behövs det en skola
eller är det så att iakttagelsen avtrubbas på grund av alla skolor
iakttagelse samt lyssnarbehovet förefaller upphöra i dessa skolor
livet blir böcker tryckta i bokpresser, tryckpressar
kunskapspressar
vore det då ej bättre lära känna sitt inre väsen
acceptera sitt inre väsen
se och möta växterna
plantorna
barn – de så kallat mindre barnen
känner igen
upplever sig i plantor
i livet är visdomen
varför söka förhindra individens upplevande
är det ett förhindrande på grund av att mångfalden upplever enfalden;
nej – det är inte dumheten/enfalden
det är: enfalden är det lyhörda öppna sinnelaget
vi kan säga; helfald istället för enfald
kanske är det så det är
den gamle trädgårdsmästaren
visst varje plantas väg
lyssnade
följde
banade väg
lade ej vägen
banade vägen
sydde skor
mjuka mockasiner
rotskålar
trädgårdsmästaren den gamle gav plantorna in i kärleks händer
så växte kärlekens trädgårdar upp
det är frågan
ger skolan en livssäkerhet eller en livsosäkerhet
hur det än är så är fröet
eld
med allt vad eld är
*
(Glödfingrar)
höstglödande fingrar målar hav
vind eldsröd fågelskrud
sträcker bröst
fjädermoln är hennes solfjäder
viskar älskandeljus
havsvåg stiger
sköljer genom grotta
de omsluter varandra
i mattad glödbädd andas kärlekvingar ut
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar