den 21 oktober 2010

nej
jag förstår ej
jag har släppt skallbenstanken
därför läser jag med hjärtat
ser ordens gestalter framträda
*
en fråga kom: skulle du vilja visa någon målningstekniker
av olika anledningar svarade jag nekande
vandrade så i dagen och ser
detta:
jag bär vilja till att inspirera människor in i måleriet
visst kan händer måla
händer är hjärtvingar
det är svårt börja måla med människor runtom
så då kan jag sätta skärmar mellan er, avgränsa – detta för att ni skall måla fria
fria ur ert hjärta
fria från det ni hört
men varför avgränsa
det är ju det vilket görs
jämför ej det du målar med det den medvandrande målar har jag ofta uttalat
då bygger du en stoppmur
hur lösa muren
ett stort pappersark
breder vi ut
ett vitt segel
så seglar vi
segla är ej stilla
med pensel i hand målar vi
detta innebär att vi alltid rör vid den andre
en har kanske målat ett streck så kommer du och målar en prick
vad visar dig detta
var och en är unik
bilden är
helhet
jämför ej
släpp muren av: jag kan inte
det behöver ej vara färg, det kan vara lera, skulpturalt måleri
du knådar den andre knådar
ni rör vid varandra
utan jämförande
faktum är att det sker vackra ting här
plötsligt öppnas det stängda, du stannar söker se hur den före dig hade andats
plötsligt och lustigt befinner ni er i samskapande
helt utan nedvärderande av den ene eller andre
ni är i
skapande
jag skulle vilja säga att ni skapar er livskropp en livskropp


när vi så har vandrat dessa steg
då kan ni måla
skapa edra inre bilder
i flöde


helt utan sidblickar


*
(en gång)


en gång medan solen vandrade i molnbankar
med mjuka steg
höll solen
fjäder i
hand
denna fjäder var en fjäder av alla vindbärare
luftens andar
harmonisk
andedräkt
hon var dräktig i nio månvarv
såg solens uppgång i
nedstigan
såg tindrande floder
ljusfyllda
skugga ögon
svarta pärlfloder rann
hon bar solen
nära sitt
hjärta
hon kupar händer vid varje insteg
strör frö i liv
förtäljer solen steg ej ned
solen steg in
i himlar synes solens vita kropp
solens strålande värme
förtäljer dig
ditt inre
hon var havande i nio månvarv fördelade på tre
tre
trenne
hörn
pyramiden synes stiga ned
stiga upp
i stenar ljuda silverne hammarslag
till soltempel skänker stenar
trappa
solen skrider uppför
tolv gånger tolv i nionde steg
bär fjäder i hand
utmed ryggen rinner
strömmar solmantel
alla vattens fall
denna mantel var en mantel av alla vattens bärare
vattnets andar
harmonisk
andedräkt
vattnar jordens torka


så vänder sig solen sakta
vänder sitt solansikte till
med skarp blick sköljer han tårfloder rena
ur svarta pärlfloden stiger vita
bladet i solens hand
är ellips
är två
i en
så var det
så är det
så såddes frön
så blommar stegen
så sköljes trappans stegådror


koptisk räkenskap
så vacker sammanförande
studera icke varur
ändå
en gång ett vacker frimöte i cirkels helandeljus
ett blad
ett
blad
med livsåder i mitten
pelare
fundament
så slets bladet itu
de förstod ej varandras språk
hon var havande i nio månvarv fördelade på tre
undra icke se skönheten
hur bladet är
helat
med vita
teckens pärlrader


se ordet
koptisk
koppen är rund
ur kanna hälles te
honung lägges däri
smälter
sjunker in i livsdrömman
hon snurrar skålen
koppen medsols
kupar händer om
bjuder allt
att dricka
silverne
klara
gulddroppars
ljus


när sandhänder öppnas stiger det glömda fram
solriken stjärnstrålade
stjärnblad skrivna med kristalljus
hon står med en snidad stav i händer
spirad är staven
dess spira bär
i toppen är en solfjäder fästad
fjädrar från allbevingade
hon fläktar varligt
skymnings
gryningsljuset
in i sömn
in i vaka
nära
så vackra är de skridande skymnings gryningsfolken
regnbågsfolken
spiran
är en hand
är en kalk
är en skål
är ett fäste
av sol
silverne trådar är lindade om bägarens kant
månvarvs silverne trådar
de bär bägare spirande i kupade händer
bjuder läppar
ordljus
*


vandrade i natten och ett ord flög in
ordet är koptisk
koptisk
koptisk tideräkning eller verklighet
vet ej varför jag uttryckte detta: ni kan gärna behålla er koptiska räkning
vad ser jag egentligen: jag ser ett stort mörkt hål eller en solförmörkelse
så fylls jag av vilja att läsa om koptisk verklighet
men egentligen är det ej detta jag ser
så stiger ordet holistisk fram
holistiska stjärnsystem och jag undrar om det inte är det ordet vilket är, ty jag ser en ljustunnel, kanske den svarta skivan från solen dras undan, nåja - jag vet vid det här laget att de ord vilka kommer skall vara med.


koptisk tideräkning
tidsräkning
stjärnsystem
kopernikusiansk ljusräkning,
alla dessa koptisk, holistisk samt Kopernikus talar till varandra
ord vilka kommer till mig är:
solkraften
i mitten av universum strålar kärlekens öga
sex nymfer dansar i cirklar
i kristallsfärer
Kopernikus skrev att sex planeter rörde sig i cirklar runt solen. detta finner jag ljusbringande, jag frågar mig: vad sker då den elliptiska rörelsen är rörelse blir den då cirkel. allt rör sig i cirklar i cirkel av ljus, nåväl, allt eftersträvar harmonisk rörelse, harmoni, alltså är detta ellipsens strävan. i cirkel av ljus är det tömda sinnet, solförmörkelsen har vandrat, den svarta skivan har seglat eller dragits undan, slöjan har svepts av ögon, ögon ser solen i vitt ljus. det vita ljuset är kristallsånger höga, ohörbara i dagens surr, men dessa är där. i cirkel av ljus är ljuset vitt, kärleken är helandeljus vitt, detta ljus är icke det vita, den vita färgen, detta vita är skimrandelevande pärlrörelse
ja, skulle jag likna detta vita vid ett föremål eller ett material blir det siden
siden vilket skänker både ljus och värme
dessa båda grundkrafter
pelare vilka är kärlek


stundtals skulle jag vilja förklara det jag ser
förklara
varför skall jag ej skriva det jag upplever helt opretentiöst
det jag ser går ej att förklara, det är levande skönhet och övertygad är jag att intet upplevandeöga ej skulle se skönheten, det vill säga det öga vilket är befriat från dogmatiken samt så kallade vedertagna dokumenterade benämningar. det öga vilket skådar fritt samt alltid mer eller mindre befinner sig i atomexplosioner, vilket innebär att samtligt inlärt exploderar såväl det positiva samt det negativa, detta blir bilden av glassplitter/spegelsplitter eller varför ej confetti/pappersbitar, allt inlärt beteende exploderar i en atomexplosion. genast kanske någon säger; det är inte av godo att slänga allt inlärt beteende, det är livsfundamenten. kanske är det så att detta är fundamenten eller grunden till det liv du står i, men egentligen är det ej så, två fundament finns och dessa är ljus och värme. det är ej heller så att jag med denna bild av atomexplosionen säger: släng allt det du lärt dig – det måste bli skrämmande att höra detta med atomexplosionen, samtliga försvarsmekanismer startas per automatik. det jag avser är att se allt inlärt explodera, fritt sväva runt dig samt falla ned runt dig, då står du i en mandala, ditt livsmönster, ditt liv och ser, verkligser dina fundament.
detta är att stå i ökenhavet, helt omgiven av sand,
med spruckna läppar, törstande efter
till
ditt
liv
solskivan bränner
du ser flimrande korn
slutligen ser du solens vita ljus
sanden öppnar sina händer
du står i
en
oas
med friskådande ögon
hur ytterligare måla den bild jag ser
jag ser människan
i enslig ensamhet
hon söker hålla armarna om sig
tröstande
i trösteljus
bevara sig
bevara sig hel
hon är nära bristning
hon vaggar sig själv
hon viskar ett upprepande mantra
håll om mig
håll
om
mig
jag brister
ur hjärta, ur inre sträcks armar
dessa omfamnar människan
människans yttre
sägandes: du är nu i ditt inre
härvarande
i
jag håller om dig
detta är en vacker bild, den visar mer eller mindre hur människan vänds ut och in eller in och ut
hon genomgick en atomexplosion men frångick icke sin urkärna
sina fröhänder
vilket är sitt
inre


låt oss så återvända till koptisk
jag ser fiskarna i haven
snäva ej in synfälten ty haven är, vattenhaven, sandhaven, jordhaven, allhaven
jag ser stjärnorna i himlarna avlägset nära
egentligen ser jag inte det avskilda uppe och nere, men hur skall jag benämna detta vackra
upplevelseseendet
jag ser så öknen vida
åter är beduintälten härvarande
jag uppfylls av ordlivet
av kvinnodanser
av musik
av klingande bjällror
av tältens böljande dukar
av männens samtal
av kvinnornas kärleksvingar runt dem
av männens kärleksvingar runt dem
av eldarna
av livspulsen
pulsrörelse
så ser jag pyramiden stiga fram upp ned
ser så en stor ljusboll, planet
denna ser jag vara det religion är
religion: rörelse enar läkande inom glömda i oändligvid närhet
denna ser jag vara det religion är, nämligen förklarat ljus
förklarat ljus är befriat från dogmatiken
detta är tillståndet där tron stiger in i vetande, därigenom sträcks vägar ut och är samtidigt in
detta är koptisk tideräkning
gudomlig andning i människovardande
detta är Kopernikus
detta är alla stjärnsystems stjärnsystem
detta är hierarkiernas instigande i människovardandets sannhet
harmoni
kärlek
formgestaltande
kerubim serafim exusiai archangelois
i andeljuset andeandning balans jämvikt sinnesnärvarande i härvarande
nej, jag kan ej förenkla orden, låt orden strömma genom dig, var i medvetande av de bilder vilka strömmar genom orden.
så flyger ord in:
du skrev molnbanken, så är sandbanken, det är mångfaldigade banker;
en bank är livsgördel
en livsgördel vilken håller in överkaotiseringens verkan. denna livsgördel släpper samtidigt ut, i jämn ström, befriade stegljus
så har jag nuddat vid tideräkning
tidsräkning
befinner mig så i en flygplanskropp vilken störtar, piloten drar i en spak och stolen skjuts ut
flyg plans kropp
förstelnadtanke planerar


nåväl befinner mig i en störtande flygplanskropp där piloten drar i spaken och stolen skjuts ut
det är en katapult
människan
sköt ut tiden
sköt ut tiden ur tidsvaggan
var då medveten i vad en vagga är
*
(ordhastan)


i ordhastande klarhet viker hon svala det må bära eller brista


hon sitter i trädkrona rör vid stjärnstrålar


lyfter vänstervinge
i mjukbåge
ger svala
fri
så
bär
mitt hjärtas mening
hem


hon sitter i trädkrona rör vid stjärnstrålar


de vaggar henne stilla


i dagars nätter
håller hon högervinga kupad


i svarsväntan










(stegräknare)


räkna ej stegen i din stigvandring
se bladen
strömma samman
se ringar läggas
stiga i varandra
kronringar
vackra


räkna ej stegen
steggången
finn rytmen
bejaka livsrytmen


se knoppar slå ut bladvingar
gång på gång på gång på gång på gång
flerfaldigad
mångfaldigad
gång
universumgång sång


var icke stegräknare
var
stigfinnare
i din
skönhet


räkna icke stegen
lägg snäcka till marker nära


upplev djupen
vibrerande stiga in
*


(kastare)
hon sade
kasta den första stenen
hon hörde stenar gråta


de kastarna
såg på henne med gapande tomma ögonhålor


i kärlek såg hon dem
såg hon dem kasta den första stenen
jag har vattnat stenarna med mina tårar


de kastade stenar
hon tog emot dem
tog emot dem i sina händer


jonglerade cirklar med stenar


stenar
släppte
skal


in i
skimrande ljus


hon jonglerade med ljusklot bollar i cirklar
mjukkastade dem in i himlahavs mantel


denna natt
ler hennes milda ansiktsljus i skimrande regnbågsslöjor


genom brinnadeflammande cirkel
hoppar hon


de kastade stenar
det de ej såg var stenars ädlande
dessa bredde ut vingar
stenblad föll mjukt in i vind
blad föll in i marker


hon är i trädgårdens blomsterrings mitt
de ser henne med sina nu fyllda ögondjup






*
i mitten av universum strålar kärlekens öga
sex nymfer dansar i cirklar
kristallsfärer ljuda


*
(solglitterfingrar)
solglittrande fingrar rör vid slocknad hud
skimrandeblad skriver kristaller


(lite sagoljus)


det var i de steg då sommaren slutit vingar om blomstrande kropp
i höstens glödande andning
i de steg då fjärilar
skimrande
steg
in
i
bröstkammare
förtäljandes
blomkyssens
ädlande
isslöjor lades saktavarsamt över sjöögon
vitpilar blixtrande kristaller
uppfyllde ögon
sörj icke ljusets bortgång
icke är det borta
i din bröstkammare är ljuset
en av alla dessa nätter
då indigomanteln böljade varsamt
särade fingrar
öppnade nätet
visade
tinderljusens
ordskap
där satt en man
en vacker man
upplevde
indigomanteln slutas
lyssnade
hörde endast regn
regnfallande tungskyar
då hördes trippande nätta silvernefötter
springande lätta
uppför rutor
pärlande rann
de ned
tänd ljus i ditt hus retades dessa så gladeligt
tänd ljusen
så sade de
så
särades fingrar
öppnade nätet
visade
tinderljusens
ordskap
mannen drog sticka mot plån
plåna din tungmantel ut
gnista sprakade
han tände
ljus
såg in i låga stigande
blåskimrande lång klädnad
skiftande röd
dansade
smekanderörelse
vajande
höfter
armar lyftade
leende rosenmun
ögon glittrande
ned över skuldra axels runda gled klädnad
han skymtade nyckels vingar
bröstens runda
glödande orange i hennes bågvalv
runt henne
skapades ett blad av
pärlljus
guldvittsgulsilver med kopparskimmer
ur hennes strupe
rördes segel
hennes stämma knöt band
mellan är och
är
han såg henne stiga ur
sluta hans ögon
vakna
röra vid hans
ansikte
sluta hans tyngd in i handljus
så öppnade han ögon
såg rökslinga
stiga
vid hans sida
låg ett segel
vitt
fyll mig
med dina sånger
*


(Älskade ljuslågor)
skimrande
levande


ljuslågor


levande skimrande


fingrar


rör vid pannas valv




portar


susandeöppnas




svartvingade vyer


ljusnar


ser dig i ditt dystra


viskar dig
se


skimrande
levande


ljuslågor


levande skimrande


fingrar


rör vid pannas valv


strör


doftande


basilika


var dig
nära
*


(ur morgondimma
när
jag ser dig stiga ur morgondimman


med dina hovar
tiofaldigade i fyrfald
när jag då
ser dig resa dig
med upplyftade armar
med blixtrande fingerljus


när jag
ser dig stiga ur morgondimman
fylla markerna med ditt hjärtas djuprytm


när
jag ser dig
med dina näsvingar uppspärrade
med dina mjuka ögons sammetsbrunnar gnistrande


är min vilja att vara vinden
vilken lyfter dina steg


vilken smeker din bärande rygg
andas kot orgels
ljudande
fri


vilken
tömmer dina umbärandens ämbar
i sjöskålens rosenlund


är min vilja att gjuta helande pärlljus
över din släckta hud
med fjärilsvingar
smörja oljan
in


är min vilja att med dunlätt fjäder
stryka ut varje fåra varje veck
luckra upp den hårt
stampade
jorden


är min vilja
att tvaga din skjorta i flodens virvelljus
i vindars händer torka den solljus


är min vilja att
röra vid
du


då


skall jag flyga in i
din hjärtfamn


dansa in i eldens röda sol